Förra alla hjärtans dag så fick jag sms från Missing People. Det kändes ganska talande. Det är så hjärtat känner sådana dagar. Som om det letar efter människor som har försvunnit eller som bara inte har dykt upp än. Nu bryr jag mig inte så mycket om dagen i sig, då det mer känns som kommersialismens högborg än kärlekens. En dag som vill att vi konsumerar mer snarare än älskar mer. Ständigt denna konsumtion och naiva syn på tillväxt som något som enbart är av godo. Vi ska konsumera, leverera och prestera. Våra handlingar är inga produkter. Vi ska älska kortfattat, känna kortfattat och uttrycka oss kortfattat. Vi ska älska rakt, känna rakt och uttrycka oss på samma sätt. Det går inte ihop när det vi känner och uttrycker sällan är särskilt rakt. Vi känner inte på led. Vi älskar inte och lever inte på led.
Jag drömmer för närvarande mest om att inandas, att få vara luften som fågeln hittar efter en lång vinter, men det är svårt när hjärtat kastas tillbaka och ingen springer efter för att hämta det. En kväll sträckte sig mitt liv efter ditt. Jag tänkte att vill jag inte våga så slipper jag och vill jag inte slippa så vågar jag! Det är inte säkert att modet leder någon vart, men det leder ännu mindre någon vart när en inte gör något alls! För vem kan väl tro att i år blir ett kärlekens år ifall inte någon sätter fart?