fredag 7 februari 2014

Könet som en del av ett belastningsregister


Först vill jag säga att vad en kallar sig och hur en agerar inte nödvändigtvis har med varandra att göra. En som kallar sig antirasist och feminist kan samtidigt agera tvärtemot. Vita som berättar för svarta vad rasism är. Män som berättar för kvinnor hur jämställdhetskampen bör bedrivas. Lika dumt båda två. Det viktigaste är hur en väljer att agera. De senaste dagarna har jag hört människor som kallar sig feminister men som samtidigt inte alls agerar efter det. Senaste tiden har många klagat över Nour El-Refais håriga armhåla i Melodifestivalen. De har känt sig provocerade. Det fortsätter hela tiden. Det tar aldrig slut. Att jämföra blottare (se ovan!) med att kvinnor har hår under armarna är bara häpnadsväckande. 

För ett tag sen så såg jag en undersökning någon hade gjort på Facebook. Hen hade visat upp 7 par ben och de tillfrågade skulle svara på om de var mans- eller kvinnoben. Alla hade svarat att de rakade benen var kvinnoben medan de orakade var mansben. Kvinnoben: Rakade ben. Mansben: Orakade ben. Likadant tycks det tänkas om armhålor. Har hört folk säga att de skulle göra slut med sin flickvän om hon slutar raka sig. Ack den kärleken! Människor måste ha rätt till att vara just människor - bortom socialt konstruerade könsroller, normer och strukturer. Människor måste ha rätten till sina egna kroppar. Rätten till sin egen kropp, sitt eget liv. Oavsett könstillhörighet och sexualitet. Heterosexuella har exempelvis generellt mer makt över sina egna kroppar än vad homo-,bi- och transsexuella har. Jag blir äcklad över att samhället ter sig allt mer sexualiserat och på toppen står många och menar ”vi män tänder ju inte på detta, varför väljer ni då att se ut såhär?”. Låt folk raka sig. Låt folk låta bli. Det är personens val. Ingen människa är någon annans egendom. 

Ens kön kan fortfarande ses som en del av ett belastningsregister. Söker en person fast jobb idag ses det som en del av belastningsregistret att vara kvinna. 61 procent av kvinnorna och 39 procent av männen i åldern 16-24 år har en tidsbegränsad anställning, enligt SCB. Många går runt på deltid och osäkra anställningar. Det är dags att riva sönder orden som förminskar, det samhället som bygger murar. Kräv inte din rätt i andras kamp, men underlätta för den att nå fram. Det skulle vi alla vinna på. Jag väljer att avsluta att citera Kristina Wicksell som här skriver ”På kort sikt, och i termer av pengar och makt, så tjänar männen inte på jämställdhet. Men på lång sikt, och om vi skulle värdera andra saker i samhället… Då vore detta självklart.”