tisdag 4 februari 2014

"Vi släpper inte ifrån oss något där bas och trummor inte snackar med varandra"

Foto: Press

Det sex medlemmar stora Göteborgsbandet Hillman Lighthouse släpper sitt debutalbum nu i mars. När jag lyssnar på dem så känner jag deras kärlek till musiken. De har grävt i det som var förr och gjort något eget av det. 2014 med en fin touch av 60- och 70-tal. Hillman Lighthouse är mindre ettor, nollor och digital kyla och mer hjärta. Både live och på skiva. Bandet består av William Bayley, Erik Eriksson, Christian Nordlander, Love Williamsson, Claes Fredholm och Anders Nilsson. Här är det Anders som svarar på frågorna. Debuten släpps som sagt om en dryg månad. Mattias Glavå har producerat.

När och hur började Hillman Lighthouse ta form?
- Vi drog igång hösten 2011. Innan dess hade vi i gruppen fungerat som ett kompband till Christians projekt Fulmakten7. I och med att han ville utveckla musiken frågade han mig om jag var intresserad av att börja skriva ihop med honom. Efter ett tag hittade vi en röd tråd i musiken och bestämde oss för att det var dags att bryta upp och starta om. Fulmakten7 var inte längre ett optimalt forum för musiken som kom ur oss. Vi hade vid det laget tagit in Erik på Bas, och tätt därefter värvade vi in Claes som multiinstrumentalist. Efter det tog vi beslutet om att byta bandnamn och inriktning. Vi blev Hillman Lighthouse.

Vad hände med Fulmakten 7?
- Våren 2011 stod vi inför ett vägskäl. Christian som på den tiden drog bandet framåt med sitt musik- och textförfattande hade sökt nya vägar i sitt musicerande. Han började skriva stora, fantastiska låtar som inte fick plats inom ramarna för vad Fulmakten7 var just då. Jag tror rent utav att termen Rockopera stöttes och blöttes både en och två gånger när vi skulle förklara för våra närmast sörjande vilken genre dessa låtar befann sig i. Ungefär samtidigt hade vi dessutom omgrupperat bland medlemmarna i bandet. Detta ledde till att Christian kände att det fanns en möjlighet att börja om på ny kula. Fulmakten7 har väl aldrig officiellt lagt ned, men allt fokus ligger på det vi gör i Hillman Lighthouse.

Finns det någon bakgrund till valet av bandnamn?
- Det gör det absolut. Till en början tänkte vi döpa bandet till "Lighthouse". Efter en snabb googling stötte vi på patrull per omgående. Tydligen fanns det ett kanadensiskt proggband med just det namnet som var aktiva på 70-talet. Vi tycker otroligt mycket om västkusten och alla gamla övergivna fyrhus, så till den milda grad att vi inte kunde släppa tanken på att ha med "Lighthouse" i namnet ändå. Efter ett tvivelaktigt rödvinsrus kläcktes idén om att bandnamnet skulle bli en hommage till den musikern som enskilt är mest ansvarig för att vi spelar den musik vi gör: Chris Hillman. Som medlem och låtskrivare i The Byrds, Manassas, The Flying Burrito Brothers och Souther-Hillman-Furay Band har han gjort mer för att blanda traditionell country med rock'n'roll än någon annan jag kan komma på. Lyckligtvis ligger "Hillman Lighthouse" bra i munnen och det låter ball när man presenterar bandet. Det hade varit varit värre om vi hette Bengtsson Lighthouse.

Varför låter ni som ni gör?
- Jag tror att vårt sound har formats av Christians musikaliska genialitet och mina musikaliska tillkortakommanden. Hans förmåga att skriva briljanta melodier och hookar är ständigt imponerande. Jag skulle utan betänketid offra ett ben för att komma i närheten av hans kapacitet på de instrument han bemästrar, gitarr i synnerhet. Han är en snäll och trevlig version av Anton Newcombe enligt mig. Därför behövs en motpol som håller ned honom på jorden. Där kommer jag in i bilden. Jag klampar in med mina tre ackord, två licks och ett glatt humör och slänger i handbromsen då och då. Det blir en bra kombination av teknisk urkraft och enkla genvägar. Genren vi befinner oss i är väl inte helt vanlig i dessa delar av världen. Men bandets gemensamma fascination för den musikaliska smältdegel som kokade ihop i USA under 60- och 70-talet har färgat oss väldigt mycket som musiker. Samtidigt tycker vi att vi tillför något nytt och fräscht i ljudbilden. Det är lätt att köra fast och låta ens egen musik endast bli en hyllning till det som en gång var. Men den fällan tycker jag personligen att vi har klarat oss undan. 

Har ni några speciella roller i gruppen?

- Vi är nog väldigt lika varandra som personer. Det är anledningen till att vi jobbar så bra ihop. Men visst finns det vissa tydliga roller. Om jag går till mig själv har jag nog antagit någon form av pappa-roll i bandet. Jag tjatar på grabbarna om det är något som behöver göras, jag samordnar en hel del kring det praktiska och administrativa och fungerar som ett bollplank mellan management och band. Det är inget jag har valt, men mitt kontrollbehov har satt mig i den positionen. Vi är ett glatt och skämtsamt gäng! När batteri-duon Billy och Claes eldar upp varandra garvar man tills syret tar slut. Och när Love avslutar varje rep med bisarra piano-demos som låter finlandsfärja spelar det ingen roll att man har en lång dag i ryggen, man går hem med ett leende på läpparna. Erik är bandets bärande vägg. Han jobbar med betong på dagtid och spelar bas på natten. Han limmar ihop musiken och är dirigent i rytmsektionen. Christian är bandets absoluta geni. Han är fostrad i jantelagens eget Mecka, men när han kliver fram och tar plats finns det ingen som hänger med. Sveriges bästa och blygaste gitarrist.

Vad kan ni berätta om debuten som släpps i mars?
- Vår självbetitlade debut är precis allt vi är som personer, musiker och lyssnare fångat i 10 låtar. Vi har inte kompromissat med något och skivan är ett dokument på allt vad bandet har utvecklats till. Ett potpurri av Power Pop, Country Rock och Americana, format i en härdugn. Tungt fokus ligger på att det ska svänga. Vi släpper inte ifrån oss något där bas och trummor inte snackar med varandra. Det är viktigt för oss. Det finns låtar som passar perfekt när du då kör en bobber på E6an i 120 pannor, och låtar som passar för solnedgången i södra skärgården.

Hur var det att jobba med Mattias Glavå?

- Det var fantastiskt trevligt! Utöver att hans studio passade oss som handen i handsken både tekniskt och på ett personligt plan med sin mysiga inramning, så är karln en otroligt trevlig och ödmjuk människa. Redan första dagen ingöt Mattias ett lugn i gruppen som jag personligen aldrig upplevt i en studiomiljö. Det här var första gången vi spelade in i en stor studio med bandet och nervositet som vi kände när vi knackade på dörren var som bortblåst efter några minuter. Vi spelade in allt live och de första direktiven han gav oss var "skit i clicktrack vad fan" och "Garva lite här nu, ni ska ha ett stort leende när ni spelar". Till slut tänkte man inte ens på att man faktiskt spelade in. Det blev fyra magiska dagar ihop med Mattias och hans tekniker Tom.

Hur skriver ni låtarna?

- Jag och Christian skriver oftast låtarna på olika håll. Det börjar med en idé, ett riff eller en melodi. Ibland en hel låt. Därefter presenterar vi grunden till låtarna för varandra. Känner vi att något kanske ska skalas av eller adderas så känner vi oss fria att tycka till om det, vilket är väldigt skönt. Vi har ingen stängd verkstad utan inspireras av varandra. Efter att formen är klar på låtarna och det finns ett tydligt tema tar vi det vidare i replokalen där resten av pojkarna får sätta klorna i låten och bidra med sin egen unika karaktär med respektive instrument. Vid det laget börjar jag också fila på en text som passar sångmelodin. Detta sätt att arbeta fram låtar är ju ganska oromantiskt, men vi är inget band som ställer sig och jammar i fem timmar när vi skriver låtar. Vi stämplar in i replokalen och gör vårt jobb. Inget för historieböckerna kanske, men det funkar bra för oss.

Var hänger ni helst i Göteborg?

- Vi hittas på Järntorget och 2:a långgatan i allmänhet, Pustervik och Publik i synnerhet. Tyvärr förlorade Galliano tillståndet, annars var ju det ett fint vattenhål. Personligen besöker jag gärna Gyllene Suggan i Majorna eller Trucken på Hisingen.

Vad tycker ni om Göteborgs musikklimat i stort?
- Göteborgsscenen har alltid hållit absolut högsta klass. Union Carbide Productions, Silverbullit, Franke, Cortex och Slobobans Undergång för att nämna några. Och även om ett par tungviktare har gått i graven på senare år så pyr nästa generation under tjärveden, redo att kasta kvalitativ musik i ansiktet på oss lyssnare. Den Stora Vilan, Pulver City, The Don Darlings, Magna Mater och Graveyard så klart, är ju alla exempel på just denna kvalitet. Sen har ju staden Göteborg begåvats med Sveriges bästa klubb i Woody West. Hur de kan leverera dessa fantastiska konserter gång på gång går över mitt förstånd. Kudos till Kim, Red Top och Kristina. Dessutom har ju musikklimatet blivit ännu hetare sedan Pustervik byggde ut sina lokaler. 

Vad skulle ni säga att ni saknar mest i dagens musiksverige?

- Jag kan nog tala för de flesta i bandet när jag säger att den musik vi själva uppskattar står att finnas längst ner i skivbackarna där omslagen blivit nötta i hörnen. Alltså är det sällan vi hinner hålla oss à jour med vad som händer i dagens musiksverige. Framför allt när majoriteten av det som rusar upp på listorna är artister som heter "manligt förnamn & manligt förnamn" som ikläder sin "souliga" och "hip-hopiga" "Pop" i en smetig bartender-tofs och en kavaj med uppkavlade ärmar. Eller så vevar de med armarna på Ullevi och förstör det som såg gryningen i Detroit i mitten på 80-talet. Men är det något vi saknar i dagens musiksverige så är det kvinnor! Skivbolagen är precis värdelösa på att släppa fram duktiga kvinnor i leden i paritet med hur många män med mindre talang som får chansen på grund utav att de är just män. 

Musikbranschen har ändrats i allt snabbare takt de senaste åren. Vad har ni för förhoppningar om hur framtidens bransch kommer se ut?

- Vi hoppas på en bransch där musikernas roll blir fullständigt auktoritär. Hur många gånger har man inte sett stora talanger helt försvinna i svulstiga radioproduktioner och i låtar som producenter och skivbolag försett dem med? Det blir så fruktansvärt tydligt när musiken inte kommer från hjärta och fingrar på artisten. Tyvärr får man dansa efter mammons pipa för att nå kommersiell framgång i musikbranschen. Hur skönt hade det inte varit med ett klimat där man som musiker har precis så mycket på fickan att man kunde leva på sina alster, varken mer eller mindre. Slippa strävan från både skivbolag och artist att hela tiden göra vinst på musiken, utan istället fokusera på att musiken når rätt publik på ett billigt vis. Detta är givetvis en utopi men det är vår förhoppning om framtidens musikbransch.

När får vi se er på scen igen?

- Nästa spelning blir en granterat magisk releasefest i mars. Vi har inga smaskiga detaljer att bjuda på, men märk väl att det blir en fest av episka proportioner!

Vad har ni för mål?
- Vårt mål är att sprida gospeln om vår scen och genre som är kraftigt underrepresenterad i Skandinavien. Vi vill visa att det finns utrymme för analog musik, rotad i den amerikanska myllan i en digital tidsålder när mycket musik för det mesta är ettor och nollor. Självklart vill vi givetvis ta detta vidare i Europa och en turné i USA är ju drömmen. På sikt är målet att göra detta som en heltidssysselsättning. Att vakna på morgonen och promenera ner till replokalen för att skapa musik med sina bästa vänner, det vore livet på en pinne.

Här nedan kan en lyssna på bandets senaste singel Change Your Mind. Gör gärna det!

2 kommentarer: