Normdementa Hänt Bild

Jag valde att skicka ett mail till tidningen Hänt Bild angående deras artiklar om kändisars utseenden och quiz som "Vems är klyftan?". Chefredaktören Bo Liljeberg svarade då såhär:

Hänt Bild är en slags falsk klapp på axeln, den som låtsas bry sig men som egentligen inte gör det. Nu ska en kanske inte förvänta sig så mycket av just skvallertidningar, men det blir motsägelsefullt när Bo skriver att ”Det vi vill förmedla så ofta vi kan är att vi duger som vi är med våra fel och brister”. De lyckas inte. Ord som ”tjockchock” används ofta. Angelina Jolie hetsäter korv och pannkakor. En bit längre upp på samma omslag så står det att Miley Cyrus panik-svälter sig. Om de vill undvika att få sina läsare att känna att de inte duger som de är så kanske de ska sluta upp med dyliga artiklar, vilket i och för sig skulle leda till en märkbart tunnare tidning. Dessa tidningar tar sig själva rätten att bestämma vad som är fint och rätt. Kroppen är något som ska bedömas av andra. Tidningar som Hänt bild har tyvärr ett stort inflytande och inflytande är makt. En tidning som har quiz som ”Vems är klyftan?” (klura ut vilken urringning som tillhör vilken kändis!) - den journalistiken alltså - vad ska en säga? 

Hänt bild befäster en kroppsnorm och i fler än för många av dessa artiklar så recenserar de och bedömer människors utseenden. Dels tar de upp celluliter och bristningar som något negativt, sen skriver de om tjockchocker och befäster att skönhetsnormen är något alla ska följa, sen några nummer senare så tar de upp Stjärnornas plastikkatastrofer. Vad en än gör så kommer bestraffningen och om nu Bo påstår att tidningen aldrig menar något hemskt när de beskriver kändisars celluliter och bristningar, varför använder de då orden "stjärnornas värsta celluliter"? det märkliga med tidningen är att de ena stunden verkar inse det problematiska med normer för att sedan i så gott som varje reportage befästa den, vilken ger en bild av en slags normdemens. 

"Observera utseendet på henne. Ful, troligtvis rätt opopulär"

Från Flashback

Har du kastat hat någon gång? Kastat det mot någon som du vet är för skör för att ta emot det? Eller kastar du det just för att andra har börjat kasta innan? Ofta kastas hatet mot de som står för något, de som vill göra något vettigt av sina liv och som vill höja andras liv, de som tar sig an utsatta människor och djur och som ser bortom plånboken och sina egna behov. Det är just sådana människor som många inte står ut med - de ska inte tro att de kan komma hit och tro att de betyder något, att de kan göra någon skillnad! De som skriver om integration får mail om att de ska bli gruppvåldtagna av invandrare, så de får känna på ”mångkulturen”. De som skriver om jämställdhet får höra kränkande ord om sin läggning och sitt utseende. Inte sällan kallas de förrädare, fittor, horor, slynor. Journalister, bloggare, debattörer, politiker - alla får de hatmail skickade till sig. De flesta är kvinnor. Kommentarsfält svämmar över, både i nyhetstidningarna och i bloggar. Många är positiva, men alla är inte det. Ibland är merparten negativa. Vilka kommentarer sätter sig? Får en höra att en är fantastisk av hundratals personer och två stycken skriver att en är en ful hora så är det ofta det sistnämnda som sätter sig. Så tror jag att de flesta människor fungerar. En har så klart alltid möjligheten att stänga av kommentarsfältet och inte låta någon alls kommentera men stänger en ute det negativa så stänger en även ute det positiva. 

Från Flashback

Ofta är det kända personer som får hat och hot riktade till sig, människor som syns, en del kommenterar att de får vänja sig vid hat i och med att de är kända, med uppmärksamheten kommer hat, menar dem. Jag tror hat och hot ofta är grupprelaterat. Att det är lätt att hata när en blir en i mängden av flera tusen olika. En tror att en är ganska anonym på internet, det är ändå inte som att stå öga mot öga med någon, här är det skärm mot skärm, det är trots allt bara ord. Många säger att det är vardag med hat och hot över internet men är det en vardag vi vill leva i?

Finns det något som bara är ord och hur ska den som får ta emot orden veta hur mycket allvar som finns i dem? Skriver någon att den ska våldta en, hur ska en låta bli att inte bli rädd av det? Är han allvarlig, är han inte det? Hur ska en kunna veta? Någon säger att de aldrig går från ord till handling, att de aldrig skulle göra så om inte skärmen skyddade dem. Men tankarna finns ju där, idéerna. Om personen egentligen bara menar att han inte tycker om det hon skriver och står för, varför tog han sig ens tid att skriva och när han ändå gjorde det, varför valde han att uttrycka sig så grovt? Varför inte uttrycka sig sakligt? ”Jag håller inte med om det du skriver” blir plötsligt till ”Jag hoppas du tycker om att bli pissad på för det är så jag tycker kvinnor som du ska bli behandlade.”

Hur ska jämställdheten växa upp genom det här? Hur ska den kunna växa upp genom hat, förtryck och hot? Hur ska den växa in i de som hellre sitter på Avpixlat, spyr galla över muslimers kvinnohat och sen kallar de svenska tjejerna för horor och slynor? Hur ska den kunna växa in där, bland sådana åsikter? Kan alla personer ändra på sig och till vilket pris? Många försvarar sig med att de inte tänkte sig för, de var arga när de skrev helt enkelt. Det är säkert sant, men det är ingen ursäkt. Hat grundar sig ofta i missnöje över sig själv. Hatar en inte in så hatar en också sällan ut. Älskar en in så lär en sig att älska ut. Hat är till viss del en följd av utanförskap, en är ofta långt ifrån både samhället och sig själv, det en egentligen vill vara. Då är det lättare att ta ut det på andra. Gömma sig bakom anonymitet. Det anonyma internet. Samtidigt så handlar inte näthatet om just internet, kommentarerna, hoten och kränkningarna visar bara hur samhället ser ut. Internet speglar vårt samhälle.

Det är oftast om än inte alltid pojkar och män som driver näthatet och oftast om än inte alltid kvinnor som drabbas av det. Även om många män också drabbas av det i slutändan. Vi lever fortfarande i förlegade könsroller och formas av dem. Mansrollen är ett stort problem och behöver verkligen förändras. Vi är fortfarande väldigt långt ifrån att räknas lika mycket, oavsett könstillhörighet. Vissa står fortfarande längst bak i könet. En del ser fortfarande könet som en maktsymbol. Störst och starkast. På Facebook sprids så gott som varje dag sexistiska skämt. En komiker skriver "Är porr kvinnoförnedrande?" - "Ja, om den är bra!”. Många skrattar och funderar inte så mycket mer över vad som står. Det är ju så fantastiskt att skämta om könsroller, men det är samhället som är det skämtet och ni fortsätter att bygga det så länge ni inte ifrågasätter. Härligt att det är värre att ha liten penis än att vara otrogen. Härligt att det hemska inte är en misshandel utan att en man befann sig i köket. Härligt. Det hålls igång på arbetsplatsen, på läktaren, på gatan, på internet, på offentliga platser och i vår hjärna. Ifrågasätt samhället och ifrågasätt dig själv. Vad gör du fel? Vad gör jag fel? 

Från Facebook

Från Facebook

Från Facebook

Många är de som tänker att en drar alla män över en kam när en nämner problem kopplade till den gruppen. En viktig sak att komma ihåg är att bara för att en belyser ett problem med en viss grupp betyder aldrig någonsin det att hela den gruppen behöver känna sig träffad. En måste kunna fokusera på problem i grupper utan att för den skull skuldbelägga alla individer i gruppen. Alla är som sagt individer. 

Debatten som pågår och har pågått om näthat är viktig. Jag kommer alltid tycka att det är bättre att de debatter istället för att låtsas som att åsikter inte finns, för det gör de ju bevisligen. Kvinnorna som hotats har inte gett upp, de fortsätter kämpa. De som hotar ställs till svars. Hat är alltid hat, oavsett om det är på internet eller inte. Det är viktigt att polisen tar hoten på allvar, vare sig de är digitala eller fysiska. Hat försvinner inte av lagar, lika lite som någon annan inre känsla skulle försvinna bara för att det lagstiftas mot den. Någonstans måste vi börja. Någonstans måste det finnas ett slut.

Det är inte internet som skapar problemen, det visar bara upp ett problem som finns i hela samhället, ett samhälle som fortfarande är långt ifrån jämställt, där människor trycks ner på grund av kön, utseende, läggning och bakgrund. Vad driver folk till hatet? Vad skulle få dem att vända om? Vad skulle få dem att tänka om innan hatet kommer ut? Vad skulle få dem att tänka om innan hatet ens når in? Tar du inte in hat så kommer du inte heller ta ut hat. Älskar en in så lär en sig att älska ut.

Ta er gärna en eller ännu hellre flera tittar på filmen Love is all you need. En film som vänder på rollerna och där homosexuella relationer är normen. Öppna upp hjärtat. Ta in lågan och låt den brinna vidare.

Lyfter pennan från hennes hjärta

Jag cyklade till Sisjön igår och doppade tårna i hösten. Resten av kroppen var redan där. Skogen runt om det mörka vattnet. Skogslukten och luften tävlade om att ge mig intryck. Cyklade hem efter en timme och tankarna kom ifatt. Under en kort tid det här året så mötte jag någon som fick löven att bulta strax innan de föll livlösa till marken, som fick himlen att bulta och orden att göra samma sak. Det är så vackert när människor kommer in i ens liv och vänder på allt en känt till. En går igenom sina dagar av jobb, samtal, vänner och bekanta. Plötsligt står någon bara där. Efter ett ögonblick kommer ens luft ur en annans mun. Ibland bara just för en stund. Ibland kanske ett helt liv. 

Hjärtat räknar ingen tid, hur stark en känsla är avgörs inte av hur länge en får känna den. Det starkaste en kan känna kan vara i sekunder och lämna minnen för flera år. Jag lyfter pennan från hennes hjärta nu. Kvar finns aska av ord som aldrig kommer yttras.  

Medmänskligheten är inte inställd

Jag har hört att själen lever på lånad tid, att ytligheten och hatet tar över och kanske är det till viss del så. Facebooksidan Vi som vill ha kvar den svarta dockan på julafton skapades förra julen och har vid skrivande stund fler gillamarkeringar än Amnestys svenska sida, människor undrar om det är rasistiskt att dricka svart kaffe, våldtäktsmän frias, tjejer läggs ut på Instagram och kallas horor och slampor om de legat med någon och även om de inte gjort de så är de slampor och horor i alla fall. Det är de så klart inte! Det känns som att människor får ett allt mindre skyddsnät och vi fortsätter att leva över andras tillgångar. Vad kan de göra med en värld och tusentals fötter under sig?

Därför behöver vi i dessa tider fler vackra skavanker, fler själar i oss, mer värme och mer händer som fattar varandra än som sluter sig och blir till slag - mot själen istället för den. En kan inte ta ut medmänsklighet i förskott men jag önskar verkligen att en kunde! Spegla dina skavanker och älska dem! Älska dig själv tillsammans med någon annan som älskar dig lika mycket - om inte mer. Det behövs mer liv i livet, så att säga, fler livbojar för de som håller på att drunkna i sig själva, mer ljus som river sönder mörkret. Vad ska vi annars leva av? Hat mättar inte. Det slår bara sönder, kväver, krossar.

I nästa års val konstaterar Jimmie Åkesson besviket att "människor verkar tycka att miljö och medmänsklighet är viktigare än att förtrycka människor på grund av etnisk bakgrund." Medmänskligheten är inte inställd. Den kan bli det förstås. Men det blir den inte. Den rymmer inget hat, tvärtom - minst!

Stora Lappträsks Elvis Presley

Foto: Severus Tenenbaum

Landskap. De yttre och de inre. Barn som sover på en äng eller som fastnar mitt i ett hopp. Förevigas. Sådant påminner Vera Vinters musik mig om. Storstaden och allt den ger, men kan den ge vad barndomen gav? Där träden blivit asfalt, men andra drömmar blivit förverkligade. Veras första skiva Idyll släpptes förra året. Det handlar om träd är troligen en av de vackraste låtarna jag hört. Vera sjunger om vägar som ingen har kört på tio år och om att sakna att lägga sig raklång på en sten och följa hur molnen ändrar form. Vera kommer från Stora Lappträsk. Mycket är hämtat därifrån. För hjärtat till öronen. Ta din tid att lyssna. Vera grävde i sin hembygd, ut kom de vackraste av sånger.

För de som inte känner till dig, hur skulle du beskriva dig själv och din musik? 

- Som Stora Lappträsks Elvis Presley! 

Vad var det som fick dig att inse att du ville hålla på med musik?

- Min första gitarr. En nylonsträngad ”Alhambra” som jag fick i sextonårs-present. På den skrev jag mina första låtar och sedan dess har skrivandet och musiken varit den jag är. En ventil och en kompass.

Ditt album Idyll släpptes för ett år sen. Hur har tiden varit sedan dess?

- Det ligger så enormt mycket jobb bakom en platta så efter att den släppts kändes det faktiskt lite tomt. Jag har ju levt med låtarna, filat och spelat dem hemma i köket och gjort demos. Men det är klart att det känns mäktigt att fler kan höra min musik nu. Det gör mig glad.

Markus Mustonen från Kent sjunger på Överallt, hur kommer det sig?

- Jag fick nys mig om att Markus hade en fin och varm röst. Jag visste ju att han körat en hel del som trummis i Kent, men visste inte hur han skulle ställa sig till att sjunga en duett. Men han gillade låten och sa ja. Och det känns som att det hände något väldigt bra när det kom till en röst på Överallt.

Du växte upp i en liten by. Hur tror du att det har påverkat dig?

- Mycket. Stora Lappträsk kommer alltid vara hemma. Skogen, sjön och husen. Där finns ett annat tempo och ibland tänker jag att det är därför min musik är som den är. Att jag har det där tempot i kroppen. Inbyggt.

Hur kom det sig att du flyttade till Stockholm?

- Jag var nyfiken på något annat. Fast egentligen längtade jag aldrig bort. Jag visste att jag ville spela musik men inte var jag skulle börja. I samma veva träffade jag en kvinna på ett flygplan. Hon föreläste på Universitetet i Stockholm. Vi samtalade hela flygresan och jag som inte kommer från någon akademisk familj kände att det där med att läsa vidare kanske kunde vara något. Jag började med en kurs i kulturgeografi och läste sen lite olika saker samtidigt som jag skrev låtar. Men det var alltid musiken som jag kom tillbaka till.

Tror du att du kommer flytta tillbaka så småningom?

- Ibland känns det som det. Men jag vet inte. Jag hoppas nog det.

Du har nämnt Sune Jonsson som en stor inspirationskälla. Vill du berätta lite om det?

- Sunes bilder är så okonstlade. Det tycker jag om och jag känner ett slags släktskap när jag tittar på hans bilder. Kanske för att han ofta förmedlar en gammaldags värld. Jag växte ju upp med mormor och morfar på samma gård och spenderade mycket tid tillsammans i Bagarstugan som de bodde i. Det är något vackert med människor som bär på så mycket kunskap om livet men också lite vemodigt. Livets obarmhärtighet: vi lever och samlar på oss visdomar som vi inte hinner använda oss av. Det där finns i Sunes bilder tycker jag.

Vad skulle du säga att du behöver runt dig för att skriva?

- Ett ord eller en rad. En melodisnutt eller en bild i huvudet. Så brukar oftast mina sånger ta sin början. Vissa idéer fastnar och kommer tillbaka gång på gång. Då brukar jag sätta mig med gitarren för att få ordning på tankarna, bli färdig och göra upp. Ibland blir det en låt. Men jag vet inte hur det går till rent konkret.

Dina texter känns väldigt poetiska, läser du mycket själv?

- Jag läser en del. Jag tycker om poesi. Det är kortfattat och det passar mig eftersom jag tycker om att läsa om samma saker igen och igen. Det är det fina med poesi, man hittar nästan alltid något nytt varje gång man läser.

Någon bok som påverkat dig extra mycket?            

- Jag blev väldigt tagen av Mare Kandres Bübins Unge. Den innehåller så mycket nyanser. Nästan på ett kusligt sätt. Man känner, hör, doftar och ser den ganska abstrakta världen som hon beskriver, som om den finns där alldeles nära.

Det är många som vill höra mer av dig. Arbetar du med en uppföljare?

- Ja. En skiva till blir det nog!

Nu i dagarna var Vera Vinter med i Alla tiders hits på SVT där hon sjöng Ulf Lundells Snön faller och vi med den. Du kan lyssna på Veras version här nedanför. Idyll finns att köpa på bland annat CDON och Bengans. Gör gärna det! 

Vi vill inte ha den här typen av mat

Organisationen Läkare utan gränser har i mitten av Nordstan byggt upp ett rum där en filminstallation från ett flyktingläger i Sydsudan visas. En man går ut efter någon minut och säger till sitt sällskap ”kom nu, det här var ju bara löjligt”. Ut bland butikerna igen. Frågan är han om gick ut till verkligheten, eller bort från den. Flyktinglägret var bara något löjligt. Knappt tre kilometer därifrån, på världskulturmuseet, pågår utställningen Secret Love, om konst och tabubelagd kärlek i Kina. De 150 verken ger alla uttryck för ämnen som sexualitet och normer. Viktigt att veta är att det var först 1997 som homosexualitet avkriminaliserades i Kina och så sent som 2001 som det lyftes bort från listan över mentala sjukdomar. I Kina lever 90% av alla homosexuella män i heterosexuella relationer. Det vore en fantastisk sak att kunna visa Secret Love i just Kina, men idag är det fortfarande inte möjligt. I utställningens gästbok har flertalet skrivit negativa saker om utställningen, en skriver ”här studerade jag nakna män, homos, de e äckligt!”. Ändå så valde hen alltså att gå på utställningen.

På Hemköp en bit ifrån skojbråkar ett par vuxna män. Det som ska vara skoj är att varje slag mot någon av de tre följs av ett skratt. De kallar varandra horunge, fitta och kärring. Varje slag följs av ett skratt. En av männen verkar ha ett barn med sig. Han står och tittar mot dem. Ofta ser jag barn som håller på på samma vis. De skojbråkar. Vad lär samhället dem egentligen? Vad lär dem sig att ta efter?

Någon kommenterar en dom från ett misshandelsfall, han vill hämnas och säger att han hade kunnat tänka sig att slå ner hen som misshandlade. Jag har aldrig förstått det där med hämndbegär. Våld exempelvis kommer aldrig försvinna med mer våld. Att hämnas kommer antagligen inte ge så mycket. Särskilt inte i längden. Jag vet inte varför jag inte förstår det där med hämndbegär. Kanske är det b-vitaminbrist eller järnbrist. Kanske brist på något annat. Men vi talar om att Sverige är så jämställt och öppet och om en jämför med andra länder så är det kanske så. Men vem jämför? Många som påstår att Sverige är mest av någonting vill ju egentligen bara att vi ska sluta klaga. Var nöjd med att du bor i koleran, de som bor i pesten har det värre. Sverige är fortfarande ett land där folk ser bilder på gråtande flyktingar och väser att det är löjligt. En hel del tycker fortfarande att homosexuella människor är äckliga och många vill fortfarande hämnas de som går över gränsen genom att själva göra det. Fast vi gömmer oss i tron att vi är så bra. Det är trots allt så många som är sämre. Vi kan fortsätta vara säkra på att ingen hoppar fram ur en buske och ber oss engagera oss mer i exempelvis jämställdhetsfrågor när vi publicerar en matbild på Instagram, medan ett flertal frågar varför vi inte lägger tid på viktigare saker när vi skriver om sexistiska företag eller rasistiska stereotyper.

Så fort en engagerar sig så borde en engagera sig i något annat. Vad en än gör så är det inte viktigt nog. Samhället fortsätter mata oss. Kan inte alla bara säga att det räcker nu, vi är hungriga, men vi vill inte ha den här typen av mat.

"Vi ska sitta och mejsla fram det perfekta soundet under hösten och vintern"

När våren långsamt började växa fram förra året så släpptes Dansa blodet. Ett sju låtar vackert vårtecken från göteborgsbaserade Hagaliden. Låtar som Följ din sista önskan, Flyrakan och Vad har jag gjort är fantastisk pop som bör slå hjärtat hårdare även om ett par år. Musik som tar vardagen över molnen, dansen över fötterna. 

Vad händer med Hagaliden just nu?
- Det är full rulle i Hagaliden-land! Vi har precis börjat spela in vårt nya album i Studio Nacksving faktiskt. Det är lite nervöst men mest jävligt gött. Än så länge finns det inget release-datum men förhoppningsvis blir det till våren. Planen är att vi ska sitta och mejsla fram det perfekta soundet nu under hösten och vintern. Det känns otroligt spännande!

Har ni någon speciell tanke redan nu på hur ni vill att det ska låta?
- Vi har en massa tankar. Ljudbilden kommer att förändras ganska mycket. Man kan vänta sig ett öppnare och större sound. Men melodierna och melankolin finns kvar som självklara delar av Hagaliden. Det ska bli sjukt kul att höra skivan när den är klar! Vi jobbar med en kille i studion som är väldigt duktig och skön att ha med i processen, så allt känns väldigt stabilt så här långt.

Lyssna på Dansa blodet på Spofify nedan eller köp skivan på bland annat CDON eller Bengans.

När varje hand och öga gått åt

Även solen sänker huvudet någon gång
från hamninloppet till andra långgatan
jag gick ut över gatorna
och drog in din luft
när varje hand och öga gått åt
hittade jag dig över mitt huvud
och jag började inse vad som betyder något

jag åt morgondagens mättnad
i hopp om att hungern skulle vara
med luften som kudde
och väg
lyfte jag blicken
och såg en kropp utan gränser
där mage blev till hjärta
där fingrar kände kurr som ropade tillbaks

mitt huvud bar ditt hår
och mina händer din kyla
jag somnade osams
med värmen
men sams med hjärtat

Omslagssexism

Också känd som My mom's new boyfriend. Affischen är inte särskilt talande för hur filmen är och användes bara för att filmen skulle locka. De tappade genusglasögonen gjorde den blind. Den missade biograferna och släpptes direkt på DVD.

Intressant att notera hur de väljer att framställa Scarlett Johansson och Joseph Gordon-Lewitt. Frågor på det? Sexism på det? 

Det intressanta med denna affischen är att tjejens namn inte ens står med på omslaget. Väldigt könsrollsmossigt, med männen som anspelar på det hårda medan tjejen är med för att framhäva det sexiga. Samtidigt som hon alltså inte nämns med namn på omslaget. Mossigt.

Hela den här filmen är en orgie i sexism, så omslaget är i alla fall väldigt talande för filmen. Tråkigt att favoriten Christopher Lloyd ställde upp i denna. Från Tillbaka till framtiden till Tillbaka till medeltiden. 

Förgrund - bakgrund - avgrund. 

Nanna Johansson - Hur man botar en feminist

I ett brev till Kellogg’s skrev Nanna Johansson att hon tack vare Special K’s hemsidas viktprogram hade gått ner från 41 kilo till 36 kilo. Företagets danska kundtjänst svarade helt ärligt "Det glæder oss meget att høre om din succes med din viktminskning, tillykke med det og tak fordi du tog dig tid til at dele din oplevelse med os." Nanna lyfter upp olika dumheter i hennes fjärde seriealbum Hur man botar en feminist. Hon debuterade för fyra år sen med albumet Fulheten. Nanna har, bland annat på sin blogg hos Nöjesguiden, vänt på maktförhållanden och dragit dem till sin spets, och en del av grejerna från bloggen dyker upp även här. Mycket är väldigt bra och också väldigt roligt. Hela albumet präglas av en humoristisk ton, som dock ofta har sin början i det allvarliga, i ilska och irritation. I bokens förord publicerar Nanna ett mail som inleds med ”Du är en liten hora” och som fortsätter med ”Kvinnan är överflödig. Särskilt du”. Jag har själv noterat att ämnen som feminism och antirasism gärna triggar igång folk och det är ofta de som står för dessa värden som får motta många grova och obehagliga kommentarer. En del hävdar att en feminist är någon som har fått ligga alldeles för lite. Nanna ger en fantastisk beskrivning när hon ironiserar över dessa personer. ”När en kuk™ penetrerar en feminist tar sig kukens™ icke-feministiska endorfiner in i feministen via slidväggarna.” 

Hur man botar en feminist är en ganska spretig bok som till skillnad från tidigare böcker är mer textbaserad, med längre resonemang. Det är också mycket skärmdumpar och lite mindre serier än vanligt. Trots spretigheten känns boken väldigt sammanhållen. Satir rakt igenom. Hon går bland annat igenom vilka sorters sidor en hittar om en skriver sökordet tjejer på Facebook och resultatet är ingen rolig läsning. Hennes kommentarer till det är dock fantastiska. Ett av de bästa avsnitten ur boken är när Nanna nätdejtar. Med en glimt i hjärtat och en i ögonen.

Det är lätt att fundera över hur samhället ser ut när en läser Hur man botar en feminist. Är det det här samhället som väntar de som kliver in genom ytterdörren? Hatet sprider sig och de som ska knäckas är de som står emot allt det där och försöker visa upp en annan bild, strida för en annan verklighet, ett annat samhälle. Det är sorgligt. Samtidigt hoppas jag att många läser det Nanna tar upp och tar till sig det och då syftar jag främst på de som inte redan är invigda. Det är just de som behöver ta till sig det allra mest. Den här delen av samhället får liksom inte vara never-ending. Vi måste komma ut till en annan sida. Samhället är en tragisk reality-serie. Nanna beskriver det så träffande och säkert. Ibland behöver en vända på rollerna för att visa på deras absurditet. 

Du hittar Hur man botar en feminist på bland annat Bokus, Adlibris och CDON.

Hjärnan bra men hjärtat bäst

Ibland är ens inre och yttre dag på exakt samma nivå. Det är svårt om solen går ner bakom lungorna medan den går upp mitt framför ögonen på en. Bättre om det som sker innerst också sker ytterst. Helt plötsligt går en människa upp mitt framför hjärtat på en. Dagen efter är inget sig likt. Okej, egentligen är allt alltid sig likt, det handlar egentligen bara om var ens ögon för tillfället sitter. Och just nu sitter de på någon annan. En som inte bara tittar, utan också ser. Lycka som inte tänker över. Hjärnan bra men hjärtat bäst.

Igår blev det morgon utan någon betydande sömn. Mitt huvud värkte och hade jag kunnat, så hade jag på ett exorcistiskt vis försökt driva ut mina tankar om att ta mig utanför lägenheten. Men jag tänkte om och log bara, med ett till slut väldigt brett leende. Ibland bär människor upp ens leende. Då inser en hur fint livet är och att huvudvärk och sömnbrist inte är så mycket att klaga över. Vilket liv en lever egentligen. Jag gillar det. Synd att det en dag kommer att upphöra. Och aldrig komma igen.

Gone home

"Berätta en historia, Pew. Vilken sorts historia, barn? En historia med ett lyckligt slut. Det finns inget sådant i hela världen. Ett lyckligt slut? Ett slut." (ur Fyrväktaren av Jeanette Winterson)

Jag tänker på det citatet när jag spelar det omtalade Gone home. Kaitlin har varit på resa genom Europa i ett år. På grund av trasslig ekonomi kommer hon hem till USA tidigare än beräknat. Men väl hemma vid familjens nya stora villa så upptäcker hon att ingen är hemma. Någonting stämmer inte. Hon letar rätt på nyckeln och kliver in i den mörka hallen. Åskan och regnet försöker ta sig igenom husets alla fönster. Stämningen är ödslig, skrämmande. Men Gone home är inget skräckspel, det är en historia om vad som kan hända i en familj under tiden som en del av den är borta under ett år. Det är upp till spelaren att ta reda på det, genom dagboksanteckningar och brevväxlingar.

Hela spelet utspelar sig i det enorma huset, som bland annat rymmer ett bibliotek och ett växthus. Men framför allt rymmer det människors liv och spår av hur de har levt, till viss del i hemlighet. Det är Samantha, Kaitlins lillasyster, och hennes historia som står i fokus. Det handlar om ett sexuellt uppvaknande, den första kärleken, sökandet efter en egen identitet. Det är tidigt 90-tal och riot grrrl-rörelsen har fångat Samantha. En växer in i hennes historia, genom att lyssna på kassettband som hon har fått skickade till sig och genom att gå igenom hennes brev. Allt målar upp en bild. Jag minns att jag spelade Street Fighter 2 när jag var liten och skrev en fusklapp på hur en skulle utföra alla kombinationer av slag och sparkar. Det känns fint när jag hittar en liknande fusklapp i Samanthas rum. På väggarna hänger affischer från Beverly Hills och Arkiv X. På golv och i hyllor ligger fanzines, pins och Super Nintendo-spel. Det känns lite som att gå igenom mitt eget tonårsrum. Det får mig att minnas när jag satt uppe om nätterna för att se Arkiv X eller när jag brevväxlade och spelade in blandband till min vän Malin.

Gone home känns vardagligt på många sätt och det bidrar till en äkta och nära känsla. Samtidigt väcker det viktiga frågor om bland annat det svåra med att komma ut som homosexuell. Spelet handlar mycket om att upptäcka och ta del av. Karaktärerna tillåts få personligheter och liv, vilket känns skönt i en bransch som länge präglats av stereotyper och sexism.

Gone home är inget vidare svårt eller särskilt stort spel, men det ger mycket, genom en berätta en öppenhjärtlig och vardaglig historia. Det är fantastiskt med ett spel som bryter mot normer och som samtidigt känns så välarbetat. Grafiken är med dagens mått inte särskilt speciell, men är heller inte dålig. Soundtracket är å andra sidan fantastiskt. Ljudeffekterna bidrar bara till den mysiga och ibland lätt kusliga stämningen. Det finns oerhört många detaljer att fastna vid och en kan interagera med i stort sett alla föremål i spelet.

Ibland brister realismen, vilket är ett problem i ett spel som så hårt satsar på att vara just realistiskt, men det kan jag ta. Till viss del är väl Gone home mer en interaktiv berättelse än ett spel och är en inte litterär av sig så lär det kanske inte ge en så mycket. Mycket handlar just om att läsa brev och anteckningar, ta del av känslor. Gone home fokuserar just på att berätta en historia. För mig är det fantastiskt. Ta del av den du också.

Gone home är tillgängligt för både Windows, Mac Os och Linux. 

Samhället rammar svaga för att hålla tidtabellen

Vården håller på att bli till en e-handel och barnen och pensionärerna dras snart av på skatten. Går det att betala med fraktura? Det uppdagas att polisen har registrerat romer i åratal, och var sjunde svensk är sverigedemokrat. Det är lätt att prata om medmänsklighet men svårare att agera, och idag räcker det att prata och skriva om det för att provocera. Kommentarsfält dömer ut och ord upprätthåller en obehaglig struktur. I dagens land är det förbjudet att vara sjuk och snart även död. En får jobba om en så inte ens har några ben, något hjärta eller armar kvar, kan sjuka jobba så kan även döda göra det, säger Reinfeldt på ett press-event och höjer stressen i blodet hos hundra procent. 

Det viktigaste att vara som individ är tydligen konsument, men att bara bry sig om blind tillväxt är att strunta i världen och kommande generationers uppväxt. Samhället har börjat ramma de svaga för att hålla tidtabellen. Människor har slutat få andra chanser och en del får inte ens en första, och får en barn är en ute ur branschen. I alla fall om en är kvinna. En del får bostadsrätt och en ny tv, men de får aldrig ordet och får därmed aldrig delta, bara avta. Bidrag till rika kallas för avdrag, medan fattiga får avslag. Allting måste inte vara lönsamt. Saker får hämma tillväxten. Ge en framtid till de som växer upp i vår samtid. Leta efter hoppet med mig. Det måste finnas någonstans. Vad det är eller hur det ser ut vet jag inte. Låt oss ta reda på det. Låt hjärtat och människor utvecklas utan att just vinster räknas mest.