Ibland är ens inre och yttre dag på exakt samma nivå. Det är svårt om solen går ner bakom lungorna medan den går upp mitt framför ögonen på en. Bättre om det som sker innerst också sker ytterst. Helt plötsligt går en människa upp mitt framför hjärtat på en. Dagen efter är inget sig likt. Okej, egentligen är allt alltid sig likt, det handlar egentligen bara om var ens ögon för tillfället sitter. Och just nu sitter de på någon annan. En som inte bara tittar, utan också ser. Lycka som inte tänker över. Hjärnan bra men hjärtat bäst.
Igår blev det morgon utan någon betydande sömn. Mitt huvud värkte och hade jag kunnat, så hade jag på ett exorcistiskt vis försökt driva ut mina tankar om att ta mig utanför lägenheten. Men jag tänkte om och log bara, med ett till slut väldigt brett leende. Ibland bär människor upp ens leende. Då inser en hur fint livet är och att huvudvärk och sömnbrist inte är så mycket att klaga över. Vilket liv en lever egentligen. Jag gillar det. Synd att det en dag kommer att upphöra. Och aldrig komma igen.
