Lyfter pennan från hennes hjärta

Jag cyklade till Sisjön igår och doppade tårna i hösten. Resten av kroppen var redan där. Skogen runt om det mörka vattnet. Skogslukten och luften tävlade om att ge mig intryck. Cyklade hem efter en timme och tankarna kom ifatt. Under en kort tid det här året så mötte jag någon som fick löven att bulta strax innan de föll livlösa till marken, som fick himlen att bulta och orden att göra samma sak. Det är så vackert när människor kommer in i ens liv och vänder på allt en känt till. En går igenom sina dagar av jobb, samtal, vänner och bekanta. Plötsligt står någon bara där. Efter ett ögonblick kommer ens luft ur en annans mun. Ibland bara just för en stund. Ibland kanske ett helt liv. 

Hjärtat räknar ingen tid, hur stark en känsla är avgörs inte av hur länge en får känna den. Det starkaste en kan känna kan vara i sekunder och lämna minnen för flera år. Jag lyfter pennan från hennes hjärta nu. Kvar finns aska av ord som aldrig kommer yttras.