lördag 26 oktober 2013

Lyfter pennan från hennes hjärta

Jag cyklade till Sisjön igår och doppade tårna i hösten. Resten av kroppen var redan där. Skogen runt om det mörka vattnet. Skogslukten och luften tävlade om att ge mig intryck. Cyklade hem efter en timme och tankarna kom ifatt. Under en kort tid det här året så mötte jag någon som fick löven att bulta strax innan de föll livlösa till marken, som fick himlen att bulta och orden att göra samma sak. Det är så vackert när människor kommer in i ens liv och vänder på allt en känt till. En går igenom sina dagar av jobb, samtal, vänner och bekanta. Plötsligt står någon bara där. Efter ett ögonblick kommer ens luft ur en annans mun. Ibland bara just för en stund. Ibland kanske ett helt liv. 

Hjärtat räknar ingen tid, hur stark en känsla är avgörs inte av hur länge en får känna den. Det starkaste en kan känna kan vara i sekunder och lämna minnen för flera år. Jag lyfter pennan från hennes hjärta nu. Kvar finns aska av ord som aldrig kommer yttras.  

8 kommentarer:

  1. Jag har inte lyft min penna från han hjärta, ännu.
    Är det hemskt att tänka på någon samtidigt som man tänker på någon och man VET att han (fförmodligen) är lycklig, men inte med mig...
    Om hur lång tid kommer jag att komma över det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Senaste riktiga förhållandet tog lång tid för mig att komma över. Svårt att styra över ens tankar. Menade du att du tänker på någon och tänker på någon annan samtidigt? Det är jobbigt att komma över någon och tänka på att den personen en vill vara lycklig med är lycklig, fast utan ens inblandning. Hoppas det går okej, fast det är tufft.

      Radera
  2. Hej du. Den känslan du beskriver känner jag väl.
    Vemodigt i och sorgset, men så vackert du skriver. Lycka kommer och går, den stannar för korta stunder tycker jag. Men jag mindes den nu när jag läste. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack för din kommentar! Håller med om att den stannar alldeles för kort stund. Ofta bara i små ögonblick. En får sträva efter att de ögonblicken blir längre och längre. Oskar

      Radera
  3. Och mitt bland alla dagar av jobb, samtal, vänner och bekanta kom jag in i hans liv och vände på allt han en gång trodde han kände till. Och vi andades samma luft, bara en stund. För det låg någonting melankoliskt över allt redan långt innan vi delade en känsla och vände själen ut och in - vi upptäckte att vi delade den men ändå låg melankolin lika tryckt som den värdelösa musiken som dånade ur högtalaren intill.

    "vi har blivit som dom, som aldrig får bli - som sitter tyst - ingen får ju se att han är gift och hon är fri."

    Löven faller livlösa till marken, Oskar. Men orden bultar fortfarande, osagda - om än aska…

    Såhär skrev jag om det, du som förstår det där med texter och ord: http://ordbruden.bloggplatsen.se/2013/11/10/10333198-and-ill-stitch-the-words-into-my-heart-with-a-needle-and-thread/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Väldigt fint skrivet, Amanda. Du beskriver så bra. Det är så farligt att känna, men samtidigt en fara en gärna utsätter sig för - för vad vore livet annars? Vad vore en själv annars? Det finns alltid en risk att det inte blir eller att det slutar bli men på något sätt är det värt det, alltid och alltid.

      Radera
  4. Nu kom jag ihåg - jag länkade inlägget för att jag använde ditt ord - vakentimmar!

    SvaraRadera