Man kommer ätas upp av tystnaden

Jag vet inte om osäkerheten försvinner ju äldre man blir, att tron på människor tilltar. Jag har aldrig haft ekonomisk vinning eller fast kropp som högsta mål direkt, utan mer saker som jämställd känslomässig vinning och fast jobb. Om osäkerheten försvinner beror nog mycket på var den sitter, i det man själv är, i det man själv gör eller i det andra är eller gör. Det blir i vilket fall som helst enklare om osäkerheten kan talas om med någon och om inte rynkorna växer ensamma. Jag tror att livet smulas ner allt snabbare utan någon som trycker ens röst mot sina öron. Man kommer ätas upp av tystnaden, till sist täcks hela kroppen av osagda ord. 

Men så småningom kommer den som kommer äta upp den sista hushållsosten, som kommer kyssa en när man försöker klara bossen på något spel, som så ofta som möjligt vill visa kattklipp på Youtube och som man vill halsa vin med på en luftmadrass ute på en brygga mitt i sommaren, mitt i livet, mitt i varandra. Den som man kommer ha favoritpartier av, som hur personens hår ligger på morgonen, ett speciellt skratt eller hur hårt personen trycker in sin hand i ens egen. Den som kommer finnas där när nätterna kryper ihop i fosterställning och när orden smulats ihop mellan lyssnarens händer och blivit till svarta högar på marken. 

Har den människan inte kommit än så kommer den till sist. Rätt människa kommer alltid vid rätt tidpunkt, rätt människa är aldrig ”lite senare”. Senare kanske aldrig kommer och om det väl kommer är du kanske redan långt före. Framtiden förändras hela tiden, antingen väljer du att invänta den eller så låter du framtiden invänta dig. Vi blir alla drömda av någon, nu eller i ett senare nu. Min framtid fann jag för över ett och ett halvt år sedan. Framtiden är för långt bort för att bara vänta.

Global Picnic - Mat från alla, för alla

Genom Funded By Me kan allt från konstnärer, musiker, filmare och skribenter få hjälp med att finansiera sina projekt. Med hjälp av Funded By Me så kan projekten spridas vidare genom bland annat sociala nätverk och till slut kanske även nå det uppsatta målet. Det är enkelt att stödja de projekt man finner intressanta och som tack för stödet får alla givare någon slags gåva, som gärna ska vara kopplad till själva projektet. Har man hjälpt till att finansiera utgivningen av en bok kan man exempelvis få ett signerat exemplar av boken på utgivningsdagen. Och så vidare. Om man inte har fått in tillräckligt med pengar inom en viss tid så återförs alla bidrag.

Jasmine Soufi, 29, ligger bakom projektet Global Picnic som går under devisen ”Mat från alla, för alla”. Global Picnic är även en idéell förening. Med hjälp av Funded By Me har Global Picnic lyckats samla in över 5000 kronor. Jag har tidigare skrivit om att Göteborg är en segregerad stad där människor från olika samhällsklasser och stadsdelar sällan möts. Tanken med Global Picnic är att under tre lördagar i september på Kanaltorget lyfta fram mat från Göteborgs olika delar och hörn och få olika människor att mötas därigenom. En internationell matmarknad i centrala Göteborg alltså. Global Picnic är i första hand ett matprojekt, och som ni alla vet så går vägen till Göteborgarnas väg genom magen! Ett projekt som både hjärtat och magen behöver. Målet är att Global Picnic så småningom ska bli en återkommande marknad med fantastisk mat i centrum. Jasmine Soufi driver även undergroundrestaurangen Middagsklubben i Göteborg. En slags hemmarestaurang hos Jasmine för människor som inte känner varandra i förväg. Ett fint och nytt sätt att mötas! 

Då perioden har gått ut så kan ni inte längre stödja Global Picnic på Funded By Me, men vill ni vara med och stödja Jasmine, vilket jag tycker att ni ska, så gå in på projektets sida på Crowdculture här, gilla Global Picnic på Facebook här och sprid projektet bland nära och närmre, bland kära och käraste! 

En miljöengagerad musiker med många järn i elden

Foto: Isabel Evers

När jag lyssnar på 27-årige Emanuel Blume så tänker jag på allt från Stefan Sundström till Cirkus Miramar. Det är politisk pop som gränsar till visa, mjuka melodier, ärliga texter. Delar man ut en hård smäll i ett mjukt sammanhang, så tar smällen hårdare. Emanuel lyckas. Just Cirkus Miramar var förband till Emanuel på Studenternas Hus i Göteborg tidigare i vår. Emanuel själv växte upp på Tjörn men bor sedan några år tillbaka här i Göteborg. I mars släpptes senaste skivan Inte riktigt än. 

Vad kan du berätta om Inte riktigt än? Vad ville du få fram med skivan?

- Den är resultatet av två års hårt arbete. Hade riktigt förstått hur mycket slit det skulle innebära att göra en skiva "på riktigt". Men jag är väldigt nöjd och det har varit jättekul att jobba fram den! Vad jag ville få fram med den är en bra fråga, i en tid när det görs skivor högt och lågt och vi har så mycket musik omkring oss att vi nästan spyr. Jag antar att jag vill säga något med den, och att just det inte sagts förut. Något som gör det värt att försöka bryta sig in i bruset. 

Hur kommer det sig att du började skriva från början? 

- För att jag hade bra lärare, föräldrar och andra människor som uppmuntrade mig, skulle jag tro. Har skrivit sånger, dikter och berättelser när jag var liten. Det mesta riktigt dåligt, men tack vare att folk ändå sa att det var bra så orkade jag fortsätta tillräckligt länge för att det faktiskt skulle bli bra på riktigt. Det är jag glad över! 

Var känner du att du vill nå med din musik? 

- Det är också en bra fråga. För tio år sedan när jag började spela ute såg jag mig som en samhällsomstörtande revolutionär med sången som vapen, med uppdrag att öppna lyssnarnas ögon. Hade precis upptäckt proggmusiken och var helt hänförd över världen som öppnade sig. Kamp! Solidaritet! Mening i livet! Och jag är nog kvar i det. Fast jag skriker inte längre, och jag försöker inte trycka ner budskap i halsen på folk. Jag tror budskap i musik blir både roligare, vackrare och lättare att ta in om man inte tvingar dem på publiken utan låter publiken själv ta det till sig. 

Hur tror du att uppväxten på Tjörn har påverkat dig som människa? 

- Haha, det kan jag inte svara på! Men eftersom jag bor i en stad nu känns det bra att ha med sig landsbygdsperspektivet. Man fastnar lätt i ett sätt att se om man lever hela sitt liv i samma miljö. 

Började du intressera dig för politiska frågor tidigt? 

- I femtonårsåldern var det nog.

Vad väckte ditt engagemang från början? 

- De första frågorna var nog kärnkraften och djurrättsfrågor. Jag träffade folk som kunde mycket och var engagerade, och blev helt såld. 

Ser du dig lite som en nutida proggare? 

- Absolut. Men inte bara.

Vad inspirerar dig förutom ditt samhällsengagemang? 

- Mycket relationer. Alla sorters relationer. 

Du jobbar även för Naturskyddsföreningen. Vad gör du där? 

- Jag jobbar med miljömärkningen Bra Miljöval. Just mitt jobb går ut på miljömärkning av el och värme. För att göra en lång historia kort, så försöker jag få el- och värmeproduktionen i Sverige att bli mer hållbar, se till att vattenkraftverk inte torrlägger och dödar vattendrag, att biokraftverk inte eldar hotad skog och att vindkraft inte står i känsliga fågelområden. Och att kärnkraft och fossila bränslen helt fasas ut såklart. 

Vad tror du att man måste göra för att kunna väcka fler människors intresse för miljön?
- Kanske att få folk att förstå att det egentligen inte finns något som heter miljöfrågor. Miljön är inget eget område som man kan vara intresserad av eller inte. Miljön är allt som får oss att kunna leva våra liv, och den skiter i om vi är intresserade av den eller inte. Människor idag lever ett liv så många led ifrån de grundläggande system som gör att vi kan leva våra liv. 

- Vi ser inte grisarna som föds upp i miljöer som får Auschwitz att likna Skara Sommarland. Vi ser inte regnskogarna som bränns ner för att kunna odla kraftfodret som får grisarna att växa snabbt och sänka våra matpriser. Vi ser inte de torrlagda älvarna, urangruvorna, fattigdomen, prostitutionen och lidandet som blir effekten av vårt sätt att leva. Och då har jag inte ens kommit i på klimatdilemmat... Jag tror att allt det där måste komma närmare. Vi måste skapa en känslomässig koppling mellan våra stadsjeepar, platt-TV:ar och flintastekar, och allt det där jag precis radade upp. Hur nu det ska gå till. Men jag tror det är närmaste vägen.

Vad tycker du vi i Göteborg kan göra för att förbättra närmiljön? 

- Oj, nu blir vi konkreta här! Snackar vi närmiljö skulle jag säga att bilåkandet är en stor grej. Det påverkar luftkvaliteten, trängseln, hälsan och dödligheten, trafiksäkerheten, mental hälsa i form av köer, stress och så vidare, och återigen, då har jag inte ens nämnt effekten på klimatet. Att tänka över vad man handlar är väldigt viktigt. "Blir jag verkligen lyckligare av det här?" är en fråga jag tycker man ska ställa sig inför varje köp. Och ärligt svara på. Vår el och vår värme är viktig också. Skaffa en goddamn grenkontakt med av/på-knapp till datorn och stereon och så vidare! Och byt till el och fjärrvärme med Bra Miljöval. Det märks inte på kostnaden, och det gör grym skillnad. 

Vad händer härnäst för din del? 

- För min del blir det en sommar full av teater! Ska spela i en pjäs som heter "En totalt misslyckad föreställning" som handlar om just att misslyckas, vem som bestämmer vad som är ett misslyckande och så vidare. Rekommenderas! Premiär fredagen den 13 juli! Och så blir det medeltidsteater i Visby. Och en hel del musikspelande. 

Du kan lyssna på Emanuels senaste skiva på Spotify och besöka hans fina hemsida här.

Kärleken till Göteborg

En stad kan aldrig bli större än människorna som bor där, och en stad kan aldrig kännas större om man inte känner någon som bor där. Känner man många människor som man delar något gemensamt med så tror jag att vilken stad som helst kan få en att trivas. Jag tror dock att det är viktigt att man delar något större med de man känner i staden. Något som är tungt att bära. Det man vill behålla är det svåraste att bära, då det är tyngre än allting annat, just därför försöker man bära upp det både psykiskt och fysiskt. Jag flyttade till Göteborg för över sex år sedan. Fram till sommaren 2010 så bodde jag i kollektiv i Linnéstaden. Det var en rätt bra tid även om det känns som att jag blev kvar där lite för länge. Det är lätt att fastna någonstans och utan mål så kan man bli kvar så länge att hjärtat torkat in och benen sjunkit lite för långt ner i golvet. Så länge hjärtat saknar mål spelar det ingen roll vart benen tar en. Till skillnad från hjärnan har hjärtat inte tid att välja sitt eget tempo, stanna upp och börja om. Det är just nuet och inte senet som bultar. Efter tiden i Linné blev det Mölndal och där har jag blivit kvar, om än på olika adresser. Först Jungfruplatsen och nu i det lilla samhället Eklanda. 

Det finns mycket jag tycker om med Göteborg. Jag vet inte om kärleken började med Håkan Hellström, men kanske tog den de första kliven där, i hans hjärta, som verkar sitta överallt i hans kropp. Håkan har kanske inte gjort Göteborg finare, men i alla fall mer gemensamt. Samma musik har fyllt förortshusen i Tynnered, till andra långgatorna i Linné och till småborgerliga villaområden vid delsjön. Jag ser det vackra i att ta spårvagnen över Göta Älvbron, ser det vackra i alla trasiga båtar längs promenaden vid drömmarnas kaj, Gullbergskajen. Man når någonting större, både i trapporna upp till Skansen Kronan och trapporna ner till Bengans. Om sommarkvällarna kan man sitta på Café Publik på andra långgatan för att bara några minuter därifrån ha närheten till världar som ligger ljusår bort. Vid Masthuggskyrkan är man omringad av hela staden, av allt liv nedanför, ljus och reflektioner, stjärnor som exploderar. Runt en kvart därifrån med spårvagn ligger Nordstan, ett av få ställen där alla samhällsklasser möts varje dag. Det är inte där de fina affärerna finns, men det är där turisterna samlas. Vid vallgatan en bit från Grönsakstorget ligger mindre butiker, som också känns mer speciella. Som klädbutikerna Emma och Malena och Grandpa. 

Göteborg är dock främst människorna, precis som alla andra städer är det. En stad kan aldrig bli större än människorna som bor där. Hemma är där ens hjärta slår. Där ens minnen aldrig sliter sig ifrån. Jag vet inte om jag kommer bli kvar här, men här har hjärtat och benen ett gemensamt mål. Så kändes det inte när jag bodde i Kalmar och inte heller när jag bodde i Stockholm. Hemma är där ens hjärta slår. Det är bättre att bo i en stad där någon hör ens skrik och då menar jag de som kommer inifrån. Man behöver en gemenskap, både genom vännerna och genom musiken. Som får en att känna att det inte spelar någon roll hur ful man känner sig eller hur ful frisyr man har, för vi har varandra, vi har Håkan Hellström, vi har Red House Painters. På vår sida. Well, never mind we are ugly but we have the music. Vi har musiken och varandra, från Haga till Angered, från Masthugget till Eriksberg, från Vasastaden till Mölndal, från Lunden till Björkekärr. En gemenskap.

Den ena plånbokens bröd - den andra människans död

Jag vill alltid gå in i det mesta med ett femtio/femtio-perspektiv. Sen kanske det ändå blir så att man delar upp det på ett annat sätt, men jag vill ändå gå in med tanken om att dela upp sysslorna så rättvist som möjligt. I relationer däremot vill jag gärna sträva efter att man gör hundra/hundra. Ibland kanske man bara orkar tjugo fysiskt och hundra psykiskt och så vidare, men att man ändå strävar efter att få med hela hjärtat i relationen. Och att bådas kroppar och viljor finns med i allt från beslut till diskning. 

Jag tänker att all förändring måste börja på ett personligt plan. Jag tror inte att det helt går att förändra världen men det går alltid att förändra sig själv. Därför vill jag göra något för bland annat jämställdheten i samhället och för miljön. Det går inte garantera att det förändrar könsroller eller får gräset och träden att sluta blöda, men för varje sak jag gör så förändrar jag mig. Jag vet att olja och bensin blommar i haven, jag vet att många kvinnor behandlas sämre just för att de är kvinnor, jag vet att många killar tycker det är jobbigt när de känner att de inte kan leva upp till mansrollen och jag vet att samhället är mer vinstinriktat än vårdande. Den ena plånbokens bröd - den andra människans död. Jag känner att jag vill göra något innan naturen når klimateriet och innan det som är dåligt nu blir än värre sen. Jag hoppas att vi hinner förändra sen innan sen förändrar oss.

Fasta punkter

du finns 

i mina skrattgropar

jag behöver bara le 

för att dra dig 

till mig