En stad kan aldrig bli större än människorna som bor där, och en stad kan aldrig kännas större om man inte känner någon som bor där.
Känner man många människor som man delar något gemensamt med så tror jag att vilken stad som helst kan få en att trivas. Jag tror dock att det är viktigt att man delar något större med de man känner i staden. Något som är tungt att bära. Det man vill behålla är det svåraste att bära, då det är tyngre än allting annat, just därför försöker man bära upp det både psykiskt och fysiskt. Jag flyttade till Göteborg för över sex år sedan. Fram till sommaren 2010 så bodde jag i kollektiv i Linnéstaden. Det var en rätt bra tid även om det känns som att jag blev kvar där lite för länge. Det är lätt att fastna någonstans och utan mål så kan man bli kvar så länge att hjärtat torkat in och benen sjunkit lite för långt ner i golvet. Så länge hjärtat saknar mål spelar det ingen roll vart benen tar en.
Till skillnad från hjärnan har hjärtat inte tid att välja sitt eget tempo, stanna upp och börja om. Det är just nuet och inte senet som bultar. Efter tiden i Linné blev det Mölndal och där har jag blivit kvar, om än på olika adresser. Först Jungfruplatsen och nu i det lilla samhället Eklanda.
Det finns mycket jag tycker om med Göteborg. Jag vet inte om kärleken började med Håkan Hellström, men kanske tog den de första kliven där, i hans hjärta, som verkar sitta överallt i hans kropp. Håkan har kanske inte gjort Göteborg finare, men i alla fall mer gemensamt. Samma musik har fyllt förortshusen i Tynnered, till andra långgatorna i Linné och till småborgerliga villaområden vid delsjön. Jag ser det vackra i att ta spårvagnen över Göta Älvbron, ser det vackra i alla trasiga båtar längs promenaden vid drömmarnas kaj, Gullbergskajen. Man når någonting större, både i trapporna upp till Skansen Kronan och trapporna ner till Bengans. Om sommarkvällarna kan man sitta på Café Publik på andra långgatan för att bara några minuter därifrån ha närheten till världar som ligger ljusår bort. Vid Masthuggskyrkan är man omringad av hela staden, av allt liv nedanför, ljus och reflektioner, stjärnor som exploderar. Runt en kvart därifrån med spårvagn ligger Nordstan, ett av få ställen där alla samhällsklasser möts varje dag. Det är inte där de fina affärerna finns, men det är där turisterna samlas. Vid vallgatan en bit från Grönsakstorget ligger mindre butiker, som också känns mer speciella. Som klädbutikerna Emma och Malena och Grandpa.
Göteborg är dock främst människorna, precis som alla andra städer är det. En stad kan aldrig bli större än människorna som bor där. Hemma är där ens hjärta slår. Där ens minnen aldrig sliter sig ifrån. Jag vet inte om jag kommer bli kvar här, men här har hjärtat och benen ett gemensamt mål. Så kändes det inte när jag bodde i Kalmar och inte heller när jag bodde i Stockholm. Hemma är där ens hjärta slår. Det är bättre att bo i en stad där någon hör ens skrik och då menar jag de som kommer inifrån. Man behöver en gemenskap, både genom vännerna och genom musiken. Som får en att känna att det inte spelar någon roll hur ful man känner sig eller hur ful frisyr man har, för vi har varandra, vi har Håkan Hellström, vi har Red House Painters. På vår sida. Well, never mind we are ugly but we have the music. Vi har musiken och varandra, från Haga till Angered, från Masthugget till Eriksberg, från Vasastaden till Mölndal, från Lunden till Björkekärr. En gemenskap.
