fredag 29 juni 2012

Man kommer ätas upp av tystnaden

Jag vet inte om osäkerheten försvinner ju äldre man blir, att tron på människor tilltar. Jag har aldrig haft ekonomisk vinning eller fast kropp som högsta mål direkt, utan mer saker som jämställd känslomässig vinning och fast jobb. Om osäkerheten försvinner beror nog mycket på var den sitter, i det man själv är, i det man själv gör eller i det andra är eller gör. Det blir i vilket fall som helst enklare om osäkerheten kan talas om med någon och om inte rynkorna växer ensamma. Jag tror att livet smulas ner allt snabbare utan någon som trycker ens röst mot sina öron. Man kommer ätas upp av tystnaden, till sist täcks hela kroppen av osagda ord. 

Men så småningom kommer den som kommer äta upp den sista hushållsosten, som kommer kyssa en när man försöker klara bossen på något spel, som så ofta som möjligt vill visa kattklipp på Youtube och som man vill halsa vin med på en luftmadrass ute på en brygga mitt i sommaren, mitt i livet, mitt i varandra. Den som man kommer ha favoritpartier av, som hur personens hår ligger på morgonen, ett speciellt skratt eller hur hårt personen trycker in sin hand i ens egen. Den som kommer finnas där när nätterna kryper ihop i fosterställning och när orden smulats ihop mellan lyssnarens händer och blivit till svarta högar på marken. 

Har den människan inte kommit än så kommer den till sist. Rätt människa kommer alltid vid rätt tidpunkt, rätt människa är aldrig ”lite senare”. Senare kanske aldrig kommer och om det väl kommer är du kanske redan långt före. Framtiden förändras hela tiden, antingen väljer du att invänta den eller så låter du framtiden invänta dig. Vi blir alla drömda av någon, nu eller i ett senare nu. Min framtid fann jag för över ett och ett halvt år sedan. Framtiden är för långt bort för att bara vänta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar