Klipporna på Galterö är Göteborgs bästa kvällsrestaurang

För några år sedan var jag i en slags kris. Det var som att min bröstkorg bestod av en byggnadsställning som plötsligt blåste omkull. Jag insåg då att sorgen verkligen behöver en inredning. Det är inte alltid det finns något som matchar den färgen, men det är viktigt att inreda ändå. Ställ dit en soffa och en dusch. Prata av dig, duscha av dig. Jag var rädd att jag skulle hänga in den och låta den stanna i garderoben. Det är ett plagg som behöver bli utnött, som behöver torktumlas. Som behöver lånas ut, inte så att ens sorg är skräddarsydd för någon annan men andra kan hjälpa en att sluta bära den. Själv har jag länge haft en egen torktumlare i skallen - men den har svårt att känna av när det är dags att stanna. 

Jag åkte till Brännö ofta under den perioden. Det var också som en slags inredning, resorna dit. En anledning till att väderleksrapporterna ljusnade. Jag åker fortfarande ofta dit och när jag var där häromdagen så såg jag en pappa köra sina barn i en flakmoppe tillsammans med vin och påskmust. Jag blev rörd när jag såg det och tänkte på det när jag gick mot Galterö. En promenad jag gått många gånger innan. Där finns en stenbro, får, vatten som möter strandens alltmer fuktade läppar. 

Jag minns en gång när jag hade åkt dit en sen kväll och så satte jag mig på en klippa där jag kände att ingenting kunde nå mig. Jag vet inte hur många känslor som letade efter mig men jag var som spårlöst försvunnen från dem. Inte ens sorgen lyckades ställa in siktet. Vill man se någon ta de sista tuggorna av solen är klipporna på Galterö Göteborgs bästa kvällsrestaurang. 

Jag minns en gårdsfest på Brännö där jag hamnade med en vän som själv bor på ön. Samtalen varade länge utan att mitt eget batteri påverkades. Jag får energi av samtal som släpper in mig. Inte av dem som bara ställer ut sina egna tankar på hallmattan. Därför kan exakt lika mycket bensin ta mig till en person men inte till en annan som befinner sig på exakt samma plats. Mycket handlar om vad som matchar ens energi och vad människor lägger i ens bröstkorg. Jag vet vad Brännö lägger där. Den häller ut havet i min bröstkorg och mixar det med får som möter ens blick, flakmoppar som bär på liv som precis börjat och avslappnade axlar, persienner som dras upp. 

Jag insåg på den där gårdsfesten att jag själv aldrig hade kunnat bo där. Jag är alldeles för bekväm av mig (även om jag framstår som väldigt obekväm på andra sätt) men i tankarna kan jag ibland få en bild av hur jag kör min fru och våra barn på en flakmoppe och framåt kvällen höra havet ropa. Tänk att bo någonstans där bara havet ropar om kvällarna, tänker jag. Och en mage som snart ska fyllas med mat och en viskande hand över sig, ända tills ljuset står i startgroparna igen. Det är en plats där jag kanske inte vill bo - men som min kropp aldrig vill sluta bära.