Fina filmaffischer

Jag gillar filmaffischer och tycker att det kan vara ganska fint att ha på väggarna, så länge det inte blir för mycket och passar in med den övriga inredningen. Här är några av mina favoriter: 

Du kan hitta ett stort antal filmaffischer på bland annat Discshop.

"Jag ser min interaktion med andra människor som ett överrumplande karateslag"

Foto: Samuel Pettersson, Picture Lake Fotografi

Karin Jansson har en skön inställning till livet. På hennes blogg Karins Konstgrepp samsas kloka tankar, spännande idéer, färggranna kläder och inredning. Och en massa katter. Karin skriver både ärligt och roligt om livets utmaningar. Hon är även fantastisk på att skapa saker med sina händer, och hon bevisar att det seriösa kan vara roligt, det oförskönade minst lika fint.

Först av allt, var kommer ordet Konstgrepp ifrån? Vad betyder det? Vad säger det om dig själv?  

- Det har, i motsats till vad många tror, inget med konst att göra. Det handlar om att ha trick i rockärmen, en räv bakom örat, och om sanning med modifikation. Jag ser min interaktion med andra människor som ett överrumplande karateslag. Jag bara sitter där reserverad och ordningsam, rusar plötsligt upp och skriker HAAAY-AAAH. När ni minst anar det, liksom. 

Hur känner du att du själv förändrats av att blogga?  

- Jag har blivit mer självsäker. Andra människor bekräftar dagligen att jag är bra. 

Varför tror du själv att du går hem hos så många? 

- För att jag förskönar inte mitt liv. De flesta människor har, precis som jag, vanliga svensson-liv. Även fast ostron, champagne, smal midja och uteslutande snygga vänner är roligt att betrakta skapar det ångest och känslor av otillräcklighet. Jag visar upp en annan bild, och jag gör det bra. 

Kan du känna en press av att uppdatera bloggen ibland?  

- Ja! Jag får ont i magen av att se statistiken gå ner, jag har blivit beroende av det! Beroenden behöver inte vara dåligt, men om man får ont i magen måste man försöka träna bort det. Så jag jobbar på det, att bara kunna skita i bloggen ibland, och bara blogga när inspirationen finns där. 

Det känns som att du sprudlar av inspiration och produktivitet, var hittar du din inspiration någonstans?  

- Från allt! Den kultur jag konsumerar är främst TV, och främst sån TV som anses skräp-TV. Amerikanska realityserier där människor visar upp sina fula sidor. Det mår jag bra av. Fulheten. 

Vad har du för tips till andra som brister i sin inspiration? 

- Bli lite mer egocentrisk. Du måste känna dig själv för att kunna få ut det med händerna. Jag tror en skrämmande stor del människor saknar insyn i vad de gillar och hur de fungerar. Ensamtid, åk ut till skogen, sitt på en stubbe. Kanske kommer det ett ångestanfall, kanske kommer det en snygg tavla, eller en ful tavla. 

Vad gör du de dagar när du inte känner dig så produktiv?  

- Då skiter jag i att skapa. Men det är sällan. Oftare sitter det i att jag vill, men inte vet hur. Då är det bara att gnälla en stund, äta en smörgås, rulla runt i paljetter och silkespapper och sen kommer idéerna. 

Vad önskar du att du hade mer tid till?  

- Mina egna idéer. Nu gör jag ju ibland saker på andras initiativ, som till exempel traditionellt jobb. Det känns ju aldrig lika kul som det egna. 

Vad ser du som viktigt och mest värdefullt i livet? 

- Att ha roligt! 

Hur ser ditt drömliv ut och hur långt ifrån ditt egna liv är det? 

- Jag vill vara min egen. Jag har ju ett traditionellt jobb på 60%, och jobbar med mitt företag resterande tid. Drömmen vore att bara få göra mina egna saker. Jag känner mig övertygad om att jag är där om några år. 

Vad är du mest nöjd med av allt du skapat? 

- För många år sedan sydde jag en blå ovalformad varelse. Han fick namnet Jörgen Cherubini och var till en början bara en prydnadskudde. Tillsammans med med min sambo Samuel har vi skapat Jörgens historia, att han jobbar i kexfabrik och sjunger som en ängel, men alltid brister i självförtroende. Ja, det är alltså ett gosedjur vi talar om! Nu behöver jag Jörgen för att kunna somna, mitt huvud vilar på hans numera platta kropp, och den blå velouren är besudlad med snusfläckar och tårar. 

En annan sak din blogg behandlar är inredning, vad tycker du alla människor bör ha i sitt hem? 

- Säng, buljongtärning och TV. Resten är bara kosmetika.

Vad värdesätter du mest i ditt eget hem? 

- TV:n. 

Till sist, denna sommar regnar det som bekant mindre eller mer varannan dag, har du några tips på hur man livar upp sin allra gråaste vardag? 

- Jerry Springer, Cheaters, Jerseylicious och Jeremy Kyle show.

Karins blogg Karins Konstgrepp går att läsa här, där hittar du även hennes Webshop där du bland annat kan hitta vackra klänningar, halsband och konstverk.  

Det är som att han håller om dig samtidigt som han kysser någon annan över din axel

Du har inte röjt undan från igår. Minnena är de som blir kvar längst, bland tallrikar, glas och varma filtar i soffan. De går aldrig riktigt röja undan. Det kanske är hans minnen ändå? Du vill inte ta i andras minnen, än mindre dina egna. Ni har varit tillsammans i snart två år. Ibland är det som om lyckan bara varar så länge ni rör på er, som om ni går bort från väggarna som håller inne lyckan, men där hemma finns det hela tiden någonting i vägen. Ibland kan ett litet dammkorn skymma ett helt rum. Ibland kan en liten sten tynga ner en hel kropp. När du inte rör på dig är det som om väggarna kommer ifatt. Det går inte att ha tankarna och benen på samma ställe, just nu måste båda vara åtskilda, på samma plats sjunker båda ihop, oförmögna att ta dig någonstans. 

Det är så svårt att ta tag i saker, att lyfta upp den där stenen, den där människan, den där världen, lägga allting på plats. När han är hos dig ligger han oftast ner. Ni säger inte så mycket till varandra. Lyfter du upp ett ord ur honom så måste han kräkas. Så långt ner sitter orden, det som vill fram men som av någon anledning aldrig hittar ut. Ibland vet du inte varför ni är tillsammans, kanske för att han förstod dig i en tid då du inte alls förstod dig själv? Men när ingenting finns att säga, kan man ändå känna förståelse för hur den andra är? För vad den andra vill? 

Du tycker fortfarande om att sova med honom, då är det som att ni fortfarande kommunicerar, med täcket, med händerna, med ögonen. Man blundar och ser efter. 

Ibland chattar du med andra, inte för att du vill göra något med dem, men det ger en ganska snabb bekräftelse. Du får vara vacker igen. Det leder aldrig någonstans, men så länge målet bara är bekräftelse så är du nöjd. Kanske behöver vissa relationer en ständig bekräftelse på att elden är där? När båda letar med blicken utåt, fast de borde rikta den inåt. Kanske var det det han gjorde när du föll för honom. Han såg på dig och såg dig verkligen. Själen var lika lång som du. 

Han säger att han vill ligga i soffan med dig hela dagen. I ena handen håller han sin telefon som han försöker skriva sms på, i den andra har han din hand. Du tycker inte om hur han ibland delar upp närheten genom att göra andra saker samtidigt. Du vill att närheten ska vara omfattande, inte något man är lite halvhjärtat samtidigt som man spelar eller sms:ar med någon. Du vet inte med vem han sms:ar och förstår inte varför det inte kan vänta till senare. När du försöker prata med honom svarar han att du ska vänta lite. Det är som att han pratar utan att säga något. Det är som att han håller om dig samtidigt som han kysser någon annan över din axel. 

Allt är inte dåligt. Han lagar goda middagar, han överraskar dig och då med att visa upp helt nya sidor, ibland åker ni på utflykter. De flesta problemen kommer när ni inte har något att göra, varken med eller för varandra. Då känns det som att ni inte har tid att göra något med varandra, då, när ni har all tid i världen. För att tiden ska kännas meningsfull måste man utnyttja den. Problemet är kanske att han inte alltid får tiden att kännas meningsfull. Men kan man skylla det på andra? 

Du sitter med benen i kors, hade han suttit i benen hade han kunnat hänga från dem som Jesus. Men han ska inte dö. Inte än. Det är snart kväll, snart dags för ännu några ord att slå sig blodiga i halsen om att få komma ut först. Vissa saker blir aldrig sagda. Vissa tankar simmar ut för att sedan aldrig återvända. Kanske tar vågorna dem. Ni sitter där i sanden och ser sommaren tyna bort över himlen. Det är konstigt, tänker du, att ibland kan man längta mer efter det som man redan har upplevt än efter det man har framför sig. Du vill inte röra dina minnen mer än så. Ni äter kakor och du vet inte om de stannar kvar i munnen eller om du lyckas bita ner dem med tänderna. Ibland tar ens tankar över allting annat. Några meter ifrån er står en bil slarvigt parkerad. De har glömt lyset på. Kanske är det så med han också? Kanske var ljuset på för länge att mörkret tog sig tid att växa till sig? Det hugger till i hjärtat och du vet inte om det töms eller om det svämmar över.

Parmateriet

I relationer ser man in i den andra 

och ut utifrån varandra

Jag odlar allt som andas

här odlas bara min uppväxt 

jag kan inte gräva upp den 

kan inte gräva bort allt tvivel 

förrän du blir mina rötter 

jag blir en utgrävning i historien 

du använder mina händer så varsamt 

de är dina rötter 

de är allt du rör med 

jag är allt du andas 

jag gick in i ljuset utan att borsta 

bort allt mörker 

vem bryr sig hur världen faller

nerför kinden eller själen 

den ger mark till våra rötter 

du är allt jag andas 

du är allt jag rör med 

allt som andas

Kent på Trädgårdsföreningen, 14/7 2012

När Kents senaste skiva Jag är inte rädd för mörkret släpptes för ett par månader sedan kände jag att febern och mörkret hade runnit ur dem, texterna som på de tidigare skivorna kändes väldigt personliga har på de senaste skivorna känts allt mer allmängiltiga. Själen har sett utåt istället för inåt. Kanske handlar det om en mognadsprocess. Många är inte lika osäkra på sin roll i samhället och som människa när man passerat 40, ett nytt liv har trätt fram. Band förändras aldrig riktigt i takt med sina fans. Även om Kent fortfarande är ett bra band så kan jag sakna den sorgliga trumpeten i Stoppa mig juni (lilla ego) eller den tragiska doftande romantiken i Innan allting tar slut. Hur de lät då. 

 

Kent har dock fortsatt vara väldigt bra live, även om jag förstod att tyngdpunkten skulle ligga på den nya skivan. Trädgårdsföreningen är fullsatt, vädret mer än på topp och trängseln inte jobbigt intim. Kent öppnar upp med gamla låten Ögon som går över till Klåparen från Du & jag döden. Inledningen känns ganska oinspirerad och när Kent sedan väljer att fortsätta med trötta låtar som Ensam lång väg hem och Skisser för sommaren så känns elden långt borta. Efter den bedrövliga Färger på natten så händer plötsligt något. Jag ser dig, som påminner mig om terrordådet på Utøya, är lika bra som på skiva, och när bandet dammar av gamla Berg & dalvana, en av Kents allra starkaste låtar, lämnar den inte bara damm efter sig. Där, i låtar som Berg & dalvana, är Kent som allra bäst, där tvivlet gror i textraderna, på relationer, på dem själva, på samhället. Det behövande tvivlet. Publiken är med hela tiden, med våra hjärtan både i våra armar och i våra röster. Joakim Berg påstår att publiken i Göteborg är den allra bästa, så länge vi inte berättar det för stockholmarna. Hur mycket han menar med det vet jag inte, men känslan är fin, och konserten växer sig större ju närmare mörkret lägger sig över Trädgårdsföreningen. 

Avslutningen med 999, Utan dina andetag som går in i fantastiska Det finns inga ord och Mannen i den vita hatten (16 år senare) får alla ben i kroppen att vilja röra sig. Det är rörande och stort på samma gång. Det är däremot tråkigt att Kent inte väljer att gå längre bak i tiden, exempelvis spelas bara obligatoriska 747 från bandets genombrottsskiva Isola, även om det så klart är svårt att göra alla nöjda. De har varit bättre, de har varit sämre, men huruvida ett band gör en bra konsert eller inte beror ofta minst lika mycket på en själv som bandet. Vi växer inte åt samma håll längre, men kvällar som den här så möts vi i alla fall i ögonblick, stora sådana.

Mörkt vatten

Daniel (Sverrir Gudnason) är en fastighetsmäklare med höga karriärambitioner. Han har även en relation med chefens fru Marie, som spelas av Helena af Sandeberg. Med champagne och lyxig mat far de iväg till en vackert belägen villa som Daniel fått i uppdrag att sälja. Helgen blir dock inte så romantisk och erotisk som de hade hoppats på. Den polske hantverkaren George (Andrzej Chyra) dyker upp och vägrar lämna paret ifred. Han iakttar dem, tar sig friheter och beter sig obehagligt. Daniel och Marie å andra sidan ter sig inte helt sympatiska heller, dels är båda otrogna och dels verkar Daniel mest bry sig om att putsa sin fina kant än finare. På andra sidan, den han föraktar, finns de smutsiga låginkomsttagarna, de jävla polackerna. Det är svårt att förstå vad de två ser i varandra, även om Daniel verkar se Marie som en del av hans karriärambitioner. För att älska varandra, vilket de påstår att de gör, så verkar de inte känna varandra speciellt bra. Det mesta verkar handla om Daniels jobb och om sex. 

Alla filmer behöver inte ha varsin sida, en man håller på och en man vill strypa blodflödet till. Däremot blir det problem när publiken förväntas sympatisera med en speciell sida som inte heller den ter sig särskilt sympatisk. Man bryr sig inte riktigt om hur det går för någon som man inte kan sympatisera med, som känns så långt ifrån en själv. Just Mörkt vatten hade behövt ett par som värderar varandra högre än karriären. Ett annat problem med filmen är att regissören Rafael Edholm tagit sig an psykopatthriller-genren som om ingen varit där tidigare, som om det inte redan fanns en Farlig Förbindelse eller en Funny Games. Klichéerna är många, huvudpersonerna gör dumma och ologiska val och dialogen är ofta ganska fånig. Man bör veta sin historia innan man väljer att berätta den igen. 

Nu är inte filmen rakt igenom dålig, fotot av Peter Mokrosinski är bitvis väldigt vackert och filmen är rakt igenom ganska spännande, även om den inte bjuder på några större överraskningar. Det bjuds även på en del kritik mot det materiella samhället. Skådespelarna gör vad de kan med sina repliker även om just själva värmen som behövs mellan paret märks mer i sexscenerna än i deras samtal med varandra. Hela tiden finns rädslan, främst hos Daniel, för att relationen ska avslöjas, vem har mest att vinna, mer att förlora? Är det största problemet hantverkaren George eller själva otroheten och dess konsekvenser? Hänger otroheten och Georges motvilja att lämna dem ifred ihop? 

Mörkt vatten är en lite för ytlig historia, där människorna inte tillåts att utvecklas. Ena stunden är det sexscener, andra stunden dyker George upp, och så fortsätter det en bra bit in i filmen. Kanske hade filmen tjänat på att vara lite längre, nu är den slut redan efter 80 minuter. Mörkt vatten skildrar en ytlig tomhet, ett otrohetsdrama där överklass möter arbetarklass. Själen skriker men det dricks champagne i fina miljöer. Själv sitter jag och saknar sympatin i den vackra fasaden.

Lemurer

En utmattad sorg

Glädjen och sorgen kommer in samma väg. Skriken och skratten kommer inifrån. Glädjen sprider sig lätt, till både armar och ben och skapar rörelse, medan det räcker att sorgen finns på en enda plats för att stilla alla rörelser, få hela kroppen att stanna av. Man kan inte gå bort sorgen, lika lite som man kan springa in lyckan. Sorgen väger mer än vad benen orkar bära, mer än vad ryggen klarar av. Det finns de som intalar sig själva att de inte är ledsna, att det inte gör ont så många gånger att värken försvinner från stämbanden och faller ner i magen. Där kan värken inte nå ut till någon annan men inte heller finna en väg ut ur kroppen. Att intala sig att man inte är ledsen kan skapa en sorg större än den egentliga sorgen. När man på ett sätt har vant sig vid den. 

Gråt ut den, kyss ut den, sov ut den, tala ut den, men vänj dig inte vid den. Sorgen behöver bearbetas och delas med andra. Vi kommer alltid leva med sorgen, bredvid oss eller inom oss. Den enda vägen ut sker genom kommunikation och tid. Tid skyfflar inte ut den med en gång, men den dämpar sorgen tills man lär sig att leva med den. Gråt inte in sorgen, gråt ut den. De finaste dagarna i livet är de då man inte tänker på sitt liv. Det tar tid att lära sig att leva, ibland ett helt liv.

Olika sidor av Stockholm

Sommarutsikt