söndag 15 juli 2012

Kent på Trädgårdsföreningen, 14/7 2012

När Kents senaste skiva Jag är inte rädd för mörkret släpptes för ett par månader sedan kände jag att febern och mörkret hade runnit ur dem, texterna som på de tidigare skivorna kändes väldigt personliga har på de senaste skivorna känts allt mer allmängiltiga. Själen har sett utåt istället för inåt. Kanske handlar det om en mognadsprocess. Många är inte lika osäkra på sin roll i samhället och som människa när man passerat 40, ett nytt liv har trätt fram. Band förändras aldrig riktigt i takt med sina fans. Även om Kent fortfarande är ett bra band så kan jag sakna den sorgliga trumpeten i Stoppa mig juni (lilla ego) eller den tragiska doftande romantiken i Innan allting tar slut. Hur de lät då. 

 
Kent har dock fortsatt vara väldigt bra live, även om jag förstod att tyngdpunkten skulle ligga på den nya skivan. Trädgårdsföreningen är fullsatt, vädret mer än på topp och trängseln inte jobbigt intim. Kent öppnar upp med gamla låten Ögon som går över till Klåparen från Du & jag döden. Inledningen känns ganska oinspirerad och när Kent sedan väljer att fortsätta med trötta låtar som Ensam lång väg hem och Skisser för sommaren så känns elden långt borta. Efter den bedrövliga Färger på natten så händer plötsligt något. Jag ser dig, som påminner mig om terrordådet på Utøya, är lika bra som på skiva, och när bandet dammar av gamla Berg & dalvana, en av Kents allra starkaste låtar, lämnar den inte bara damm efter sig. Där, i låtar som Berg & dalvana, är Kent som allra bäst, där tvivlet gror i textraderna, på relationer, på dem själva, på samhället. Det behövande tvivlet. Publiken är med hela tiden, med våra hjärtan både i våra armar och i våra röster. Joakim Berg påstår att publiken i Göteborg är den allra bästa, så länge vi inte berättar det för stockholmarna. Hur mycket han menar med det vet jag inte, men känslan är fin, och konserten växer sig större ju närmare mörkret lägger sig över Trädgårdsföreningen. 


Avslutningen med 999, Utan dina andetag som går in i fantastiska Det finns inga ord och Mannen i den vita hatten (16 år senare) får alla ben i kroppen att vilja röra sig. Det är rörande och stort på samma gång. Det är däremot tråkigt att Kent inte väljer att gå längre bak i tiden, exempelvis spelas bara obligatoriska 747 från bandets genombrottsskiva Isola, även om det så klart är svårt att göra alla nöjda. De har varit bättre, de har varit sämre, men huruvida ett band gör en bra konsert eller inte beror ofta minst lika mycket på en själv som bandet. Vi växer inte åt samma håll längre, men kvällar som den här så möts vi i alla fall i ögonblick, stora sådana.