fredag 20 juli 2012

Det är som att han håller om dig samtidigt som han kysser någon annan över din axel

Du har inte röjt undan från igår. Minnena är de som blir kvar längst, bland tallrikar, glas och varma filtar i soffan. De går aldrig riktigt röja undan. Det kanske är hans minnen ändå? Du vill inte ta i andras minnen, än mindre dina egna. Ni har varit tillsammans i snart två år. Ibland är det som om lyckan bara varar så länge ni rör på er, som om ni går bort från väggarna som håller inne lyckan, men där hemma finns det hela tiden någonting i vägen. Ibland kan ett litet dammkorn skymma ett helt rum. Ibland kan en liten sten tynga ner en hel kropp. När du inte rör på dig är det som om väggarna kommer ifatt. Det går inte att ha tankarna och benen på samma ställe, just nu måste båda vara åtskilda, på samma plats sjunker båda ihop, oförmögna att ta dig någonstans. 

Det är så svårt att ta tag i saker, att lyfta upp den där stenen, den där människan, den där världen, lägga allting på plats. När han är hos dig ligger han oftast ner. Ni säger inte så mycket till varandra. Lyfter du upp ett ord ur honom så måste han kräkas. Så långt ner sitter orden, det som vill fram men som av någon anledning aldrig hittar ut. Ibland vet du inte varför ni är tillsammans, kanske för att han förstod dig i en tid då du inte alls förstod dig själv? Men när ingenting finns att säga, kan man ändå känna förståelse för hur den andra är? För vad den andra vill? 

Du tycker fortfarande om att sova med honom, då är det som att ni fortfarande kommunicerar, med täcket, med händerna, med ögonen. Man blundar och ser efter. 

Ibland chattar du med andra, inte för att du vill göra något med dem, men det ger en ganska snabb bekräftelse. Du får vara vacker igen. Det leder aldrig någonstans, men så länge målet bara är bekräftelse så är du nöjd. Kanske behöver vissa relationer en ständig bekräftelse på att elden är där? När båda letar med blicken utåt, fast de borde rikta den inåt. Kanske var det det han gjorde när du föll för honom. Han såg på dig och såg dig verkligen. Själen var lika lång som du. 

Han säger att han vill ligga i soffan med dig hela dagen. I ena handen håller han sin telefon som han försöker skriva sms på, i den andra har han din hand. Du tycker inte om hur han ibland delar upp närheten genom att göra andra saker samtidigt. Du vill att närheten ska vara omfattande, inte något man är lite halvhjärtat samtidigt som man spelar eller sms:ar med någon. Du vet inte med vem han sms:ar och förstår inte varför det inte kan vänta till senare. När du försöker prata med honom svarar han att du ska vänta lite. Det är som  att han pratar utan att säga något. Det är som att han håller om dig samtidigt som han kysser någon annan över din axel. 

Allt är inte dåligt. Han lagar goda middagar, han överraskar dig och då med att visa upp helt nya sidor, ibland åker ni på utflykter. De flesta problemen kommer när ni inte har något att göra, varken med eller för varandra. Då känns det som att ni inte har tid att göra något med varandra, då, när ni har all tid i världen. För att tiden ska kännas meningsfull måste man utnyttja den. Problemet är kanske att han inte alltid får tiden att kännas meningsfull. Men kan man skylla det på andra? 

Du sitter med benen i kors, hade han suttit i benen hade han kunnat hänga från dem som Jesus. Men han ska inte dö. Inte än. Det är snart kväll, snart dags för ännu några ord att slå sig blodiga i halsen om att få komma ut först. Vissa saker blir aldrig sagda. Vissa tankar simmar ut för att sedan aldrig återvända. Kanske tar vågorna dem. Ni sitter där i sanden och ser sommaren tyna bort över himlen. Det är konstigt, tänker du, att ibland kan man längta mer efter det som man redan har upplevt än efter det man har framför sig. Du vill inte röra dina minnen mer än så. Ni äter kakor och du vet inte om de stannar kvar i munnen eller om du lyckas bita ner dem med tänderna. Ibland tar ens tankar över allting annat. Några meter ifrån er står en bil slarvigt parkerad. De har glömt lyset på. Kanske är det så med han också? Kanske var ljuset på för länge att mörkret tog sig tid att växa till sig? Det hugger till i hjärtat och du vet inte om det töms eller om det svämmar över.

3 kommentarer:

  1. Och att vara den han kysser över hennes axel. Inget jag är stolt över, inget jag kan stå emot.

    Tycker om hur du skriver.

    SvaraRadera
  2. Om man redan försökt göra slut med någon för att det känns precis såhär som du skriver och det gjorde för ont och man kom tillbaka och han tror att allt är bra. Om man pratar om att köpa hus och man letar och drömmer men man är livrädd för att man aldrig ska bli kvitt rädslorna och osäkerheten och alltid fortsätta undra om man hade passat bättre någon annanstans. Om man samtidigt vet att allt kanske bara beror på att man behöver bli ännu lite starkare och slappna av lite mer och tro lite mer på sig själv. Vad gör man då?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Det viktigaste är nog att inte göra något förhastat och ta reda på vad som får en att vilja göra slut. Om det går att ordna och så vidare. Sen är vissa osäkra som personer utan att det är något fel på själva relationen, jag är sådan bland annat. Samtidigt, vill man göra så känns ju allt inte bra. Det viktigaste är nog alltså då att fråga varför det känns så. Och om det går att göra någonting åt det. Sen att fråga sig själv om problemet ligger i själva relationen eller om osäkerheten är kopplad till något annat. Hoppas allt ordnar sig! Kram, Oskar

      Radera