Glädjen och sorgen kommer in samma väg. Skriken och skratten kommer inifrån. Glädjen sprider sig lätt, till både armar och ben och skapar rörelse, medan det räcker att sorgen finns på en enda plats för att stilla alla rörelser, få hela kroppen att stanna av. Man kan inte gå bort sorgen, lika lite som man kan springa in lyckan. Sorgen väger mer än vad benen orkar bära, mer än vad ryggen klarar av. Det finns de som intalar sig själva att de inte är ledsna, att det inte gör ont så många gånger att värken försvinner från stämbanden och faller ner i magen. Där kan värken inte nå ut till någon annan men inte heller finna en väg ut ur kroppen. Att intala sig att man inte är ledsen kan skapa en sorg större än den egentliga sorgen. När man på ett sätt har vant sig vid den.
Gråt ut den, kyss ut den, sov ut den, tala ut den, men vänj dig inte vid den. Sorgen behöver bearbetas och delas med andra. Vi kommer alltid leva med sorgen, bredvid oss eller inom oss. Den enda vägen ut sker genom kommunikation och tid. Tid skyfflar inte ut den med en gång, men den dämpar sorgen tills man lär sig att leva med den. Gråt inte in sorgen, gråt ut den. De finaste dagarna i livet är de då man inte tänker på sitt liv. Det tar tid att lära sig att leva, ibland ett helt liv.