Karin Stenberg - Drömmen

Karin Stenberg från Örebro släppte debutsingeln Drömmen på februaris sista dag. På debuten möts vi av toner som från ett stillsamt regn. Det är ett piano som talar till oss genom låten. Ett piano av vemod men också av lugn. Precis som Karins röst som är mjuk och talar till varje del av en. Stundtals kan orden vara svåra att urskilja men stämningen är så närvarande att den går att ta på. Det är verkligen musik som man vill att natten ska klä sig i, som bäddar om en och som trots vemodet skänker tröst. 

Stundtals kan ens relation till musik bli ganska närsynt. Man gillar det som brukar fastna vid och ser sig sällan längre bort ju äldre man blir. Då är det fint att hitta ny musik som verkligen berör. Och det är förstås inte heller lätt för nyare artister att tränga sig fram genom bruset men jag är verkligen glad att Karin nådde mig med sin musik. Den är så harmonisk i sin stilla vandring på tre minuter. En vandring jag gärna gör om igen och igen. Tills natten och drömmar kryper närmare. 

Lyssna här nedan!

Fata Morgana - winter

Nu när vi precis klivit ur vintern så drar Fata Morgana oss tillbaka dit genom nya EP:n winter, vilket är Fata Morganas tredje i ordningen. reverie var först ut 2022 och förra året fick vi lyssna till metanoia. Felix Thurfjell, som ligger bakom projektet, visar tydligt att det inte handlar bara om musik utan minst lika mycket om konst och att skapa bilder för den som lyssnar, som en slags portaler mot drömmarna, mot skogarna, mot fälten. Ibland ser man en vårbäck framför sig, ibland en skog som tycks svår att ta sig ur. Lyssna exempelvis på Dark days från metanoia. Närmast klaustrofobisk samtidigt som man känner in varje detalj och bara njuter. Man känner in musiken och det är musik som är fin att skapa till själv, den får liksom att kroppen att lugna ned sig och kunna fokusera. 

Musiken har vandrat genom ordlösa landskap där stämningar byggs upp istället för ord och ibland har texterna varit på svenska, ibland på engelska. Hela tiden med en fin närvaro. winter består av stillsamhet och otroligt vackra stämningsskapande landskap. Mycket av det byggs upp av Felix röst men här finns så mycket som samverkar. Knappt tre minuter in i Doomsday så ryser hela själen av välbehag. Musik som bäddar om en och samtidigt öser på med detaljer så att man håller sig uppe och letar efter mer. Just Doomsday är nog allra vackrast här, då den är så rik på kontraster, då den skapar så många vackra bilder och musiken låter som viskningar över ödsliga fält. 

Avslutande It’s not water that’s running through my head börjar ordlöst plinkande och sedan möts vi av lugnande röster, till viss del byggsa av hopp, till viss del byggda av vemod. 

Genom de tre låtarna går hoppet och vemodet sida vid sida. Jag vet inte riktigt vilken av de två känslorna som når fram först i mål, men det är en otroligt vacker resa, en vandring förbi tre låtar som liksom fotograferar ens själ.

Lyssna här nedan!

Clara Alm - Vakta elden

Foto: Malin Hägglund

Clara Alm är ett spännande namn. Saknad smakar salt var en av förra årets absolut finaste låtar. Nynnandet i slutet som övergår till något storslaget får mig att rysa av välbehag. Senast vi hörde från Clara var i singeln Sången som aldrig ska skrivas som hon släppte tillsammans med Tiger & Träden. En vacker mjuk duett färgad av sorg. Den akustiska versionen som släpptes lite senare var nästan ännu bättre. Ibland blir känslorna tydligare när allt runt om tystas ned, när mest rösterna är i fokus. När rösterna lämnas mer ensamma blir fokus på hjärtat och det som känns. Allt hamras in. Väldigt fint. 

Den senaste singeln heter Vakta elden och nu när albumet Månen i Verona närmar sig (släpps i slutet på april) är det fint att få ta del av fler smakprov, fler färger från albumet. Just Vakta elden bär på en synthpoppig färg där musiken ler bredare än texten som kämpar om att glöd i en eld som håller på att falna helt. Clara berättar själv att låten behandlar mycket om kvinnor och det känslomässiga arbetet i relationer. Hur kvinnor ofta får sköta det arbetet själva. Det får mig att tänka på en del relationer där kvinnan gjort slut och då säger mannen ”va? vi som hade det så bra!” och då har ändå hon som lämnade försökt ta upp problemen flertalet gånger. Helt utan intresse, helt utan vilja att själv försöka rätta till det som skaver. 

I låten beskriver Clara att någon måste mata glöden men hur rättar man till ett problem när det inte märks? När något blir en vana ser man inte det som ett problem, utan bara något ”någon annan” löser. Och vem ska hämta tändstickorna om båda slocknat innan kvällen? Jag gillade det storslagna i Saknad smakar salt, här är det mer elektroniskt driv i en desperat sökande text. En text som försöker tända eld. Det är minst lika bra här och det är fint att följa Clara genom olika arrangemang, genom olika perspektiv. Genom storslaget vemod och elektronisk desperation.

Lyssna här nedan!

Bromander - De blindas stad

Kanske blir man mest sedd om man gör sig till. Man kanske lämnar sina rötter bakom sig och klär sig i det massan vill ha. Man blir något annat, något man förr kanske inte ens stod för men vad ska man göra? Nån får tusentals följare av att lyfta problem och skapar till och med fler problem bara för att fortsätta ha något att lyfta. Vi lever ju i ett samhälle idag där allt både ska gå fort och där man ska nå fram i bruset, ofta genom att göra avkall på sig själv. Det är lätt att känna sig vilsen och fundera på var man hör hemma och vem man är i en tid där mycket har ett pris men där minst lika mycket tycks sakna värde. Någon som har integritet är tråkig och gör man något som är fel för karriären så ska man banne mig få höra det. 

Jag tänker en del på det där när jag lyssnar på Bromanders EP De blindas stad. Mycket tycks handla om just det där och vem som ser en egentligen. Jaget förväntas växa i samhället men det är snarare självtvivlet som växer. I De blindas stad kanske man bara ser det tillrättalagda. Det minst lika mänskliga men mer tilltufsade ojämna går gemene man förbi. Alla har vi våra issues som vi nojar över och mest behöver vi någon som stannar ändå, som vi kan dela allt det där med. Jag tänker på filmen Mask (1985) och Rocky Dennis där och EP:n snuddar ofta vid samma tema. Just att sticka ut och vilsenheten i det, i en värld där inget ska sticka ut alternativt sticka ut lagom mycket. Samtidigt handlar det också om vad man som artist förväntas göra. Hur går den personliga integriteten och att bli lyssnad på samman utan att det halkar över på fel sida? 

Musiken är stundtals mer rivig än vanligt, kanske som allra bäst personifierat i låten För dem som lyssnar som är Bromanders egen The Rolling Stones-låt. Titellåten är även den magisk. Svart magi och Jakten på lycka är mer luftiga, med lite 60-tals-drömmar med tvärflöjt i den förstnämnda blandat med fina detaljer, som ett härligt skratt. Det är fint med Bromander, han skriver fantastiska texter som får hjärnan att springa samtidigt som han bäddar in alla låtar i fina detaljer och vacker popmusik, ofta med ena foten i ett nostalgiskt skimmer, den andra i ett hav av nyfikenhet, en nyfikenhet att förstå samhället och kanske allra mest sig själv och sin del i det.

Lyssna här nedan!

Hugo Holke - Bortom

Foto: Agnes Erlandsson

När jag skrev om Carl Stig Axels singel Bråttom för några dagar sedan funderade jag över det faktumet att allt ska gå så snabbt idag och att det är gasen i botten ständigt. Man vet aldrig riktigt var man ska egentligen, men man ska fort någon annanstans. Hugo Holke snuddar vid samma tema i nya singeln Bortom. Jag har återkommit till Hugos musik ofta. Både i mitt vardagliga liv och i bloggen. Låtarna präglas generellt av ett vaggande lugn med texter som inte bara höras utan även kommunicerar till lyssnaren. Poesi över något stillsamt, som något hungrigt över en lägereld. Det är fantastiska texter och fina stämningar Hugo bygger upp men det är också musik som kanske inte är direkt men som verkligen belönar den som tar sig tid att lyssna.

Senast vi hörde från Hugo var när han gästade Oliver Kriegs album Skulden & Skammen förra året. Oliver och Hugo liknar varandra till viss del i deras uttryck men Hugo är mer som en nattlig lugn viskning medan Oliver går åt ett lite poppigare och snabbare håll. Tanken är att Hugo ska släppa två EP:s i år och den första, Samtidigt blommade krusbären, landar i maj. Nummer två förväntas släppas närmare hösten.

Första singeln vi får lyssna till är alltså Bortom. Vi får en funderande text över en plockande melodi som visslar sig fram, in i mitt medvetande, in i min själ. Det är verkligen musik för natten, som får en att stanna kvar i det där nuet som många vill fly ifrån. Hela tiden en jakt bortom nuet, vidare, vidare, bort. Låten ber oss att stanna upp, andas och vända oss in i det vackra istället för att fly undan det. Det är en himla fin comeback från Hugo och melodin bär på ett nästan meditativt lugn. Det är dags för oss att uppmärksamma rödljusen inom oss, bara stanna upp ibland, njuta av det som pågår här och nu.

Lyssna här nedan!

Carl Stig Axel - Bråttom

Livet blir inte längre bara för att vi lever det fort är något som jag brukar tänka på en del i allt hetsande. Man ska läsa fort, svara fort, hinna med så mycket som möjligt, andas med gasen i botten ständigt - men vad gör den stressen som det där tänket skapar med oss egentligen? 

Carl Stig Axel frågar i senaste singel Bråttom också varför vi har just så bråttom med allting. Jag skrev om hans debutsingel Elddans som släpptes i början av året och sedan dess har han även släppt singeln Det som komma skall. Det har blivit ett släpp i månaden hittills och det är fint att lära känna honom genom hans musik. Jag fick en slags nattlig övergiven känsla av Det som komma skall. Axels röst bär sprickor som rymmer många känslor och framför allt ett stort vemod. Det klädde den nattliga inramningen fint. På hans Youtube-kanal har han lagt upp en helt akustisk version av låten och den är minst lik fin så. 

Bråttom är även det en ganska lugn låt, stämningsfull med fin stämstång från Evelina Carlsson. Axels texter har ett tydligt livsfokus. Han tycks veta vad han vill få ut av livet och vad som krävs för det. han betonar gärna det mänskliga. Svårigheterna liksom det fina i att vara mänsklig. Det är både jordnära och strålande vackert.

Lyssna här nedan!

Ett brev till Carl-Axel

Hej morfar! Det är Oskar. Det är 2024 och jag har fyllt 40 år nu. Du hade fyllt 100 förra året. Jag hoppas du hade möjlighet att fira på något sätt. Jag såg en bild på dig och Sixten häromdagen. Han gick bort drygt ett år efter dig. Kanske springer han runt dina ben nuförtiden. Tänk att jag minns hur din röst lät när du ropade på honom. Vissa saker blåses upp som ballonger ju längre ifrån dem man kommer. Ibland får världen andningsuppehåll. Min värld får det då och då. Min himmel bekymmersrynkor. Hur ser din himmel ut? Jag var 26 när du gick bort. Det är så mycket som hänt sen dess. Jag bor kvar i Göteborg och för några år sedan lärde jag känna hon som blev min fru. Du hade älskat hennes humor. Hon är fantastisk på att släppa av mig i lyckan. Det har lagt ned bussarna därifrån nu. Det är jag glad för. 

Jag jobbar som stödassistent på en daglig verksamhet om dagarna. Jag trivs dock allra bäst när jag är ledig. När jag får ligga i soffan och lyssna på spårvagnarna utanför fönstret. Eller när jag får höra solen sträcka på sig om dagarna och byta ställning över gatorna där jag bor. I förrgår hittade jag boken jag signerade till dig innan du gick bort. Den står i min bokhylla. Jag tror att du aldrig orkade öppna den. Jag har släppt tre böcker till efter det. De har inte sålt särskilt bra, men man får våga pröva saker ibland. I början var mina restaurangbesök och hemmamiddagar påfallande lika. Ingenting gick ned. Sorgen är mycket, men den är inte hungrig. Det är förstås inte ditt fel, det är bara så sorgen fungerar. Jag har alltid varit duktig på att fly. Jag har väl tänkt att olika utflykter är en slags bearbetning, men det har nog mest varit en flykt. Till slut insåg jag att du var lika död i Göteborg som du var i Kalmar. Du kom inte tillbaka bara för att jag sprang eller för att jag reste till Grekland. Jag kunde inte ens skriva dig till liv. 

Jag har alltid haft ganska bråttom igenom livet, men jag måste lära mig att stå kvar när det är rött. Fast det inte kommer en bil. Vissa bilar är bara psykiska men krocken kan bli nog så allvarlig. Sorgen tog hand om mig ibland, den bäddade ned mig i soffan framför Twin Peaks eller framför Rapport till himlen. Ja, jag gillar mer att se saker jag sett många gånger tidigare än öppnar upp mig för något nytt. Jag minns när du och mormor dansade på Jessicas bröllop. Knappt 20 år efter att hon gifte sig så var det min tur men då fanns varken du eller mormor där. Jag kommer aldrig riktigt lära mig att hantera förluster. Och jag var så dum när jag var liten. Jag tyckte det var jobbigt när mormor ringde till vår hemtelefon eller när vi skulle åka till er. Det hade förstås inget med er att göra. Jag önskar bara att jag hade uppskattat det lika mycket då som jag känner att jag gör nu. Nu när det inte är möjligt längre. Det är först när ens liv plötsligt får ändrade omloppsbanor som man börjar uppskatta vägen man gick på innan. 

Stundtals har jag undrat hur lång uppsägningstid sorgen har. Den accelererar så fort till en början. Jag och mina vänner brukar skoja ibland om att jag ofta pratar om att jag brukade åka hölass om somrarna. Det är så jag minns min barndom. Fast den innehöll så mycket mer. Du var en av de första som såg när jag lärde mig att cykla utan att hålla händerna på styret. Det tog längre tid att lära sig att leva på det sättet. Jag har länge velat ha ett styre nära till hands. Du är också en av få som sett mig bli avslängd av en ponny. Man ska lära sig tidigt att livet kan göra ont. Men det kan också göra väldigt mycket fint med en och det är viktigt att inte glömma bort. 

De flesta av oss har inga hemtelefoner längre. Bara mobiltelefoner. På sätt och vis är det också en slags hemtelefoner. Folk flyttar in där helt. Det är få kvadratmeter men de rymmer ett helt liv av information. Men det är inte där man hittar sina själsliga livvakter. Det är förstås genom att träffa människor på riktigt. Ibland har jag flytt till en värld på internet, men jag vill mer och mer bygga en båt som jag kan ro ifrån internet med. Jag har så lätt för att bli stressad av allt jag svara på. Det är som en tallrik med mat som fylls på hela tiden. Till slut är jag inte hungrig längre, men jag påminns om att fortsätta äta. 

Jag tänker fortfarande på dig ofta. När jag träffar mamma och pappa. När jag är själv här i Göteborg eller med min fru. Jag tror tyvärr inte på ett liv efter döden. För de som lever kvar förstås, även om livet aldrig riktigt blir detsamma som det var innan. Jag har en ganska vild fantasi, inte så att den springer runt i hagarna och stormar mot allt den ser, men jag har lätt att se bilder framför mig. Häromåret så cyklade jag till Kungsbacka och hamnade på flera grusiga vägar omgivna av hagar som gjorda för sommarbete, både för nostalgin och djuren att beta. Jag kunde se dig och mormor framför mig vid såna tillfällen. Ni höll om varandra och log innan ni försvann. Jag tänkte föreslå ett parti kubb på gräsmattan i Lindsdal snart, som om det vore möjligt. Men hur vet man om något är omöjligt innan man ens har provat det? 

Tack för allt du lärde mig. 

Stor kram, 

Oskar