Fem album: Johan Borgh

Foto: Fabian Rosenberg

Johan Borgh målar verkligen upp ett spännande landskap nu när han har valt att göra musik under eget namn, som fångas här på albumet Island Blues. Likt Folke Nikanor gjorde på sitt senaste album så tecknar Johan här upp en annan värld med musiken. En värld som är avskärmad men samtidigt fylld av gemenskap - formad av den musiken han själv älskar - den som gav honom en biljett till andra platser när han växte upp. Island Blues känns som han ger oss passet och biljetterna för en tillgång till hans musikaliska värld, den som han skapar med hjälp av sitt fantastiska gitarrspel som verkligen kommunicerar med den som lyssnar. En låt som Rio Grande fortsätter spela i mitt huvud långt långt efter att den tagit slut. Det är svårt att helt genrebestämma hans musik, den pendlar mellan olika uttryck, olika världar. Otroligt bra är det oavsett. Idag gästar Johan bloggens serie "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel. 

Ry Cooder & Manuel Galban - Mambo Sinuendo (2003)

Ett instrumentalt album med bandet från Buena Vista Social Club, kan det bli bättre? Otroligt fina stämningar och ljudbilder från två musiker som har koll på musikhistorien från både före och efter elgitarrens begynnelse som här jammar ledigt på gamla låtar från 50-talet ihop. 

The Beach Boys - Pet Sounds (1966) 

En av världens bästa låtskrivare Brian Wilson i toppform, dessutom med en för tiden ny approach till produktion och orkestrering där man blandar orkester och rockband. Väldigt inspirerande kreativt sätt att skapa musik och leta efter nya sounds. 

Kate Bush - The Kick Inside (1978)

En påminnelse om att ibland behöver man inte ha några musikaliska förebilder att härma och utgå ifrån, utan man kanske har en helt unik inneboende kreativitet inom sig att släppa ut, vilket Kate Bush alltid visar prov på. Vem annars hade kunnat läsa en halv bok och sedan skriva Wuthering heights bara sådär. 

JJ Cale - Naturally (1972)

En tidig bedroom producer som spelade in hemma på kammarn och som tidigt använde sig av trummaskiner. En ledstjärna i att experimentera och testa nya saker och inte bry sig om vad som är "rätt och riktigt" när det kommer till produktion. Sedan skriver han alltid simpla men starka originallåtar i bluesfacket, inte många som kan. Och så spelar han otroligt laid back solon. 

Ry Cooder - Show Time (1977)

Första albumet min pappa visade mig efter att jag fick upp intresset för slidegitarr. Här visar Ry att man kan blanda fritt från genrer och musik från världens alla hörn och bara göra en jättefin liveplatta som låter som musik.

/ Johan Borgh 

Lyssna på albumet Island Blues här nedan!

SunYears - The Song Forlorn

Jag var i mitten av min semester när SunYears senaste och andra album The Song Forlorn släpptes. Det har verkligen blivit en kvällsskiva för mig. När mörkret ätit upp himlen över stan och jag kan koppla av i soffan eller på balkongen så älskar jag att lyssna på albumet. Det är ett album både att hålla i handen och bädda in i huvudet. Det är värmande för båda delarna. 

Jag pratade med Peter Morén en dryg månad innan album-släppet och jag sa till honom att han känns väldigt fri i sitt uttryck. Med det menade jag också att han inte upplevs rädd för att testa nya saker och sällan stannar av i något. Det finns en nyfikenhet, en vilja att röra sig. Vare sig det är framåt eller bakåt. Framåt av nyfikenhet och bakåt för att hämta insikt om varför saker blev som de blev. På många sätt så tänker jag på min familj när jag lyssnar på The Song Forlorn. Det är mycket samarbeten över hela albumet och det är som att tonerna haft en tydlig kamera som fångat ögonblick och stunder i livet, stunder och ögonblick präglade av en gemenskap. Ofta är texterna präglade av en sorg, av förändringar som kommer med åren och många av låtarna blir som ett slags samtal med det han har upplevt, de han har träffat. Samtal med minnen och erfarenheter. På albumet finns både textrader och gitarrer som sprakar. Ibland talar de samma språk, ibland olika. Jag lyssnar hängivet på bådas språk. 

En låt som If you were to ask där Vakentimmar-bekanta de clair. gästar har växt upp till en rejäl favorit för mig. Det är något mellan sättet som artisternas röster möts och textraden ”life just became too real” som båda biter sig in i själen. 

Your dad was sad tar sin början ur en sorg men blir också ett sätt att på något sätt komma ut starkare. Peters röst är mjuk i det lugna landskapet och det blir mycket fokus på hans röst genom albumet och han fångar så mycket känslor i den. Även Dark eyes präglas av en sorg, tänker jag. Att inte riktigt kunna nå någon som mår dåligt. Att aldrig riktigt komma förbi väggen. 

(Going to a) cruel country har en av albumets bästa texter och det är låten med längst naglar här. Jag skulle beskriva den som närmast post-punkig som verkligen larmar. Låten är som ett slagsmål med spöken, med det förflutna, ett brev till uppväxten och funderingar över hur han präglades av den. 

Spanner in the works är väl den rakaste pop-låten på albumet, en låt som låter som fåglar som kvittrar i bröstet, ljust och hoppfullt. 

På The body gästar Nicole Atkins. Det är en kontrastrik låt med ett ganska direkt larmande. Texten känns som ett klädesplagg som min hjärna gärna bär med rader om hur det psykiska och fysiska måendet hänger ihop. Peter och Nicole blir till en röst här. Det är effektfullt och en strålande låt. Ibland får man sätta sig bredvid och låta kroppen bestämma. Man får sitta still och se var kroppen tar en, utan att försöka hindra den eller pressa den i onödan. 

En annan låt som måste nämnas är det avslutande titelspåret. Återigen ett samarbete, här med Madison Cunningham. Texten känns väldigt reflekterande och mänsklig men aldrig dömande, utan mer nyfiken och mänsklig. Låten känns stilla, som en porlande bäck, samtidigt som den drar fram mäktig, som en storm. Kanske är det texten. Kanske bådas röster. Hur allt går ihop. Det är enastående. 

Ett av årets bästa album.

Lyssna här nedan!

Fem album: Lisa Wanloo

Foto: Mattias Eliasson

Lisa Wanloo är tillbaka med en ny singel och jag upplever släppet lite som en nystart. En ny sida, ett nytt kapitel och nya drömmar som tar fyr. Singeln Happy Sad Ugly Beautiful känns som en brottningsmatch med skuggorna, ett sätt att ta sig ur dem. En höstlig promenad på landsbygden där vemodet lägger sig som en ständig filt i skallen. Lisas fantastiska röst är i fokus på singeln och landskapet är drömskt och rikt på kontraster. Lisa spelar ikväll på Skeppet i Göteborg, där hon öppnar upp för Jay Smith. Hon fyller också år (Stort stort grattis!) och gästar dagen till ära bloggen med "Fem album." Spotify-länkar, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Phoebe Bridgers - Stranger in the alps (2017)

Denna skivan har jag lyssnat på ungefär sen den kom och jag tröttnar inte. Jag grät första gången jag hörde Funeral och just den känslan av att få utlopp är varför jag älskar den skivan. Hon blandar nån slags glädje med djup sorg och mycket däremellan som jag tycker är imponerande. Sedan att hennes låtar låter som att hon pratar med en kompis typ. Sjukt bra. 

Soko - I thought I was an alien (2012)

Lekfullheten, ärligheten och texterna. Hon skriver inte som ”det skall vara” fast ändå på nåt sätt. Jag blev nyfiken på hur hon gör det. Hon är också så självklar i sina texter och struntar fullkomligt vad nån tycker om det, det är i vilket fall den känslan jag får. Sen kan hon ju göra det eftersom hon är helt grym. We might be dead by tomorrow är en låt jag aldrig tröttnar på. Jag känner samma med First love never dies. 

Angel Olsen - Whole new mess (2020)

Den här skivan är framförallt texterna för mig och hur hon lyckas förmedla djupa känslor. New love cassette är så självklar och den låten jag alltid kommer tillbaka till som första gången. Så enkel och så direkt. Hennes röst är underbar men det är förmågan att förmedla känslor genom det enkla soundet och texterna som jag tycker är imponerande. 

PJ Harvey - To bring you my love (1995)

Den här skivan ger mig tröst och det jag tänker på när jag lyssnar på den är hur hon inte ber om ursäkt för nånting, det är i alla fall så det låter, det är rått och ärligt. Sen hur hon lyckas skriva så förbannat bra texter, låtstrukturen och soundet och rösten. PJ Harvey har allting man önskar och en konstnärlighet jag beundrar. Inspirerande. To bring you my love är låten jag ofta kommer tillbaka till. 

Lana Del Rey - Born to die (2012)

Rösten, texterna och låtarna. Melankoliska poplåtar med extremt starka texter som känns självklara. Henne har jag lyssnat på mycket, även för att förstå hur hon lyckas få ihop det och att det låter så självklart. Videogames och Born to die har jag lyssnat på från och till i säkert tio år och tycker fortfarande att det är brilliant. Hennes röst är som balsam.

/ Lisa Wanloo

Lyssna på singeln här nedan!

Poloklubben - Som tårar

Foto: Press

Poloklubben är nu här med sin tredje låt och andra singel. Första singeln, dubbelsingeln Flyga iväg / Stanna kvar, hyllade jag själv i samband med att den släpptes. Jag upplevde att bandet hämtade det bästa från 70-talets lite tyngre rock och sydde ihop sin egen kostym efter det. Mycket handlar också om samspelet mellan den tunga musiken och Amanda Wallins fantastiska röst. Just Flyga iväg tycker jag personligen är en av de bästa låtarna som släppts under året, där Amandas lugna partier möter relativt hård 70-talsrock som hamrar in spikar i ens själ. Mycket av den bästa musiken spelar på kontraster. Så även Poloklubben. 

Bandet spelar på trevliga Crippas i Majorna i början av oktober och jag tror att bandets sound kommer lyfta än mer live, intensiteten kommer liksom kastas på en motorväg utan begränsningar. Så känns det. 

Som tårar heter den senaste singeln och jag misstänker att det kommer bli en live-favorit. Många låtar behöver växa fram för mig, men ibland träffar låtar så hårt redan första gången jag lyssnar. Så var det den här gången. Låten är både intensiv och tung och återigen förmedlar musiken minst lika mycket ord, minst lika mycket språk och mening som texten. Jag förstår inte allt, men jag känner precis allt - och det är så bra musik ska lämna en. Detta är deras bästa låt hittills och jag råder alla i Göteborg att ta er till Crippas. Det här bandet förtjänar en stor stor publik. 

Lyssna här nedan!

William Frank - Lonely together

William Söderlund gör musik under namnet William Frank. Han har den senaste tiden studerat på musikhögskolan BEMU i Borlänge och han tog examen därifrån nu i juni. Han har också till viss figurerat i bloggen tidigare, då han bland annat var med och skrev Nelly Malous första låt på svenska - Aldrig samma och han mixade också senaste singeln från nästet. Jag tycker det verkar finnas en fin gemenskap i den musikaliska delen av Borlänge där man hjälps åt att bära fram varandras drömmar. 

Williams första sololåt heter Lonely together och den får mig temamässigt att tänka på Emil Jensens gamla Telefonkiosk där han konstaterar att han vill vara själv så hon kan få komma förbi då han menar att han aldrig är så ensam som när hon är där. Det handlar om att leva i en kärlekslös relation där man känner att man suddas ut allt mer och liksom tynar bort ensam, fast man är i ett förhållande. Musikaliskt får dock låten en att känna gemenskap och man som en sol i hela kroppen. Det är starka kontraster och jag gillar det mycket. Det känns verkligen som en sensommar-hit att dansa in hösten till. 

Lyssna här nedan!

Page - Kan inte tänka på allt

Pages nya singel Kan inte tänka på allt är faktiskt duons bästa släpp på länge. Jag tycker att det låter som att 2025 gå på spelning med Page från 80-talet. Det tidiga soundet och det mer moderna håller varandra i hand. Låten är även förstaspåret på albumet Inget motstånd som släpps nästa fredag. 

På många sätt är det förstås fantastiskt att Page fortfarande låter så hungriga och nyfikna efter över 40 år. Det finns förstås en nostalgi, men den här nostalgin vill framåt. De två senaste albumen, En ny våg samt Fakta för alla har båda imponerat på mig, även om jag kanske lyfter En ny våg lite lite högre. Jag kommer aldrig glömma då jag fick alla på mitt dåvarande jobb att dansa till För du är rädd från det albumet. Jag fick lite samma känsla av Klara, färdiga, gå från Fakta för alla. Melodisk och hungrig pop. 

På Kan inte tänka på allt låter det klarare än på länge. Eddies röst hamnar här mer i fokus och innan låten snyggt fadear ut i slutet så har hela mitt inre väsen förvandlats till ett svettigt dansgolv. Det här kommer bli en live-favorit. Det är jag helt säker på. Det är som att hela låten ler och gör samtiden lite lite mera ljus, den motar ner mörkret som bara musik kan göra.

Lyssna här nedan!

Fem album: Barnet

Foto: LisaLove Bäckman

Jag älskar det magiska målandet på Barnets nya singel Tomt och rent. Hur texten verkligen målas upp i mitt huvud, med vackra och sagolika drag. "Vi skidade länge i skogen i tystnad/i en glänta stod två vit harar helt lugnt/jag undrar hur dom har fått det att funka". Det är väldigt fint. På singeln gästar Mattias Björkas från Vasas flora och fauna och det är en väldigt berörande och fin låt om en seperation och om att hitta sig själv där i skogen, med skidorna mot snön. I oktober släpps albumet Galen och kär. Idag gästar Barnet bloggens serie "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.

Drivan - Disko (2010)

Detta var ett av Barnets första inspirationskällor i att skriva enkla texter och melodier och använda experimentella ljud och samplingar, lekfullt och djupt på samma gång. Sångarna i detta band är i grunden dansare och det kändes inspirerande med sång som var mer rak och pratig än tekniskt avancerad och uttrycksfull. 

Björk - Vulnicura (2015)

Denna skiva har så naket ärliga och personliga texter kopplat till separation, som går rakt in. Allt är så relaterbart för den som någon gång behövt släppa en relation. Björk är såklart även ett musikaliskt geni som skapar ljud- och musiklandskap som bara hon kan, fortfarande med en lekfull och nyfiken grundinställning. Musiken känns som en enkel förlängning av orden i en breddad dimension. 

Twin Peaks - Soundtrack (1990)

Minnet från när pappa tittade på serien och jag inte fick, men ändå hörde det ödesmättade syntarna när de hittar Laura Palmers kropp i den vita plastsäcken, och smygsåg! En underbar serie med ett lika underbart soundtrack, psykande syntar, gungande gitarrer, jazziga vibbar och dimmiga ridåer. En ljudvärld som definitivt inspirerat Barnet och fått oss att göra en svensk version av den underbara låten Falling (Falla). 

bob hund - Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk (2009)

Som alltid svängigt med känsla för känslor! Låtarna på denna skiva är som en ut-och-invänd tröja: om man bryr sig skaver den och om man inte bryr sig fattar man och är därmed fri att njuta! Aldrig kan väl motsägelser kännas som livets största sanningar så som de gör i bob hunds texter här, med verser och refränger där melodier går på repeat i huvudet om och om igen - för att de är så charmigt bra helt enkelt!

Joni Mitchell - Blue (1971) 

För att melodierna, sången och texterna träffar en rakt i hjärtat varje gång, år efter år. Jonis ödmjuka inställning till att betrakta livet med dess skönhet och svårigheter på samma gång är något vi hoppas kunna lära oss av och ta med oss på något sätt i vårt låtskrivande.

/ Barnet 

Lyssna på Tomt och rent här nedan!

Musikminne från Jonas Abrahamsson - När jag blev dumpad av Björn Rosenström

Foto: Press

Fina Jonas Abrahamsson har figurerat länge i Göteborgs musikliv. Jag minns att jag själv träffade honom första gången för drygt tio år sedan när han var verksam i bandet Kasban. Han är sannerligen en person som verkligen brinner för det han tror på, för det han tror kan göra skillnad. Efter några år av ett slags identitetssökande eller att bara få vara en stund så är han tillbaka med ny musik under eget namn. Marken började röra på sig igen och nyfikenheten är kvar. Albumet Big Love är på ingång och första singeln därifrån heter Mayflower, en singel som präglas av kärlek och nyfikenheten på något nytt och spännande. Idag gästar Jonas bloggen med ett musikminne om Björn Rosenström!

Man kan ju lätt tro att jag menar tvärtom! Det enda rimliga vore väl tvärtom? Inte ska väl jag behöva bli dumpad av en av Sveriges mest utfrysta könsrockare? (eller ja, i vissa rum är han väl jätteuppskattad – vad vet jag!) 

Och varför ens ingå en relation med Björn Rosenström? 

Låt mig ta det från början. 

Allt var min grannes fel, hemma i förorten Kålltorp i östra Göteborg. Han hade mycket dåligt inflytande på mig redan när jag började lågstadiet. 

Och ja, Kålltorp var en förort på 90-talet, inte som det är idag. Ingen hängde i centrum. Jag hade inte varit längre bort än Nordstan tills jag tvingades ut ur min komfortzon i och med gymnasiet. Och typ ingen var PK. I princip alla lyssnade på Ultima Thule. Och inte snusades det catch white mini med eukalyptussmak direkt. I 13-årsåldern var det ETTANs lössnus som gällde. Och en jävla massa blod-tian på rasterna. Alla förutom jag, för jag var en liten lillgammal mes som redan då var helt övertygad om att jag skulle bli diplomat – gick således med i ”medlingsutbildning” vid 12 års ålder – en utbildning som skolkuratorerna arrangerade. Att jag inte blev mer mobbad än vad jag redan blev är ett mysterium. 

Förlåt, sidospår, tillbaka till sak – mina glada och oskuldsfulla könsrocksstunder med min granne på mitten av 90-talet: 

Först måste jag klargöra att min granne var i min ålder. Det var ingen sån läskig gammal granne, så ni inte får för er en massa hemskheter (vad säger det i så fall om era könsrockshjärnor ifall ni redan dragit sådana slutsatser?). 

Nåväl - Det var liksom inte den grövsta könsrocken, den hade inte nått fram till vår gata. Eddie Meduza minns jag, men jag vågade inte lyssna på honom, för Ola hade sagt att han var Nazist – och jag visste att någon familjemedlem, antagligen pappa, skulle arkebusera mig ifall jag råkade bli nazist (det jag inte visste då var att alla var nazister på 90-talet). 

Utan det här som vi lyssnade på var ganska snäll könsrock. Robban Broberg och Povel Ramel när dom snuskade till det som mest. Och så Björn då. När han sjöng om att Ragnar var så översexuell och kåt som ett djur så att han behövde sitta i bur... jag vet inte... det var nåt som lyfte i mig. Jag blev så glad. Och det rimmade ju till och med! 

Så började min relation med Björn Rosenström. Men varför dumpade han mig då? 

Det ska jag berätta för er. 

Jag tror det var just den Ragnar-låten som jag, i egenskap av nybliven elev, spelade i korridoren på Hvitfeldtskas gymnasium (estetlinjen) när det hände. 

En mycket vacker kvinna i 3an (dvs två år äldre än mig) störtade fram till mig och nästan skrek åt mig att Björn Rosenström är en sexistisk manschauvinist och att om jag spelar ett ackord till på den låten så krossar hon min fula lilla gitarr (som för övrigt inte var min, jag hade lånat den av just hennes kompis i instrumentförrådet utan att fråga om lov, men det visste hon inte.) 

Något i min värld rämnade. Gillade inte alla Björn Rosenström? Jag fick höra av klasskompisar att hon var en strukturalistisk feminist. Och jag hade absolut inget emot det! Jag visste bara inte vad det betydde. Jag visste inte vad sexism eller manschauvinism var heller. Nu, efter några år på humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet i ryggsäcken, så kan jag ju inse att varken feminism eller strukturalism (eller kombinationen av de båda för den delen) matchar särskilt bra med Björn Rosenströms musik och lyrik. 

Där och då blev jag så paff! Va? Kan man hata Björn Rosenström så mycket? Han skriver ju inte ens om dig, du är ju jättesnygg ju! (alltså jag tror faktiskt att jag resonerade så nånstans... är mer än 20 år en tillräckligt lång preskriberingstid?). 

Jag bestämde mig för att det var nåt fel på mig ändå. Jag kunde inte tycka om Björn Rosenström längre. Jag behövde byta ... identitet på nåt vis. 

Några veckor senare bestämde jag mig för att göra en rit av detta. Jag skulle lyssna på min Björn Rosenström-skiva en sista gång (som jag hade fått bränd på CD-R av ingen mindre än... min granne). 

När jag väl skulle plocka fram skivan så var den inte i skivstället. Jag insåg då att jag inte hade lyssnat på plattan på över flera år. Jag hade packat med den till pappa för jättelänge sen - och sen hade den bara legat kvar i väskan där, i ytterfacket, år efter år. När jag plockade upp den ur väskan så var den helt krossad. Såväl fodral som själva skivan låg där i sylvassa små skärvor. 

Jag såg det som ett tecken. Jag var inte värd att lyssna på Björn längre. Han hade gjort slut innan mig. Han hade gått vidare! Till en helt annan könsrockar-publik i typ Kungsbacka eller nåt. 

Jag blev faktiskt inte jätteledsen. Men! Anledningen till att jag minns detta break-up så himla väl är för att jag långt senare, år 2019 närmare bestämt, på en fest i Ukrainas huvudstad Kiev där jag bodde under hösten det året, fann mig själv med gitarr i knäet igen. Och folk runtomkring mig uppmanade mig att spela hits. Gitarrkillen i mig hade väckts till liv på nytt! 

Och en kvinna satt bredvid mig i soffan, tittade djupt i mina ögon (antagligen var hon hög som fan faktiskt) och sa till mig: ”spela den första låten du lärde dig på gitarr”. 

Och då kom han tillbaka! Björn Rosenström! 

Efter alla dessa år så blev vi förenade igen, just för den kvällen. Och jag spelade LURAD – en av hans gamla hits, som för övrigt faktiskt var den första låten jag lärde mig på gitarr - och jag gjorde det med 100% inlevelse, helt utan skam – antagligen för att min publik var ukrainare och inte fattade ett skit vad låten handlade om. 

Ungefär vid passagen ”Hon kom ifrån Arboga, jag synade henne noga” började kvinnan bredvid mig att gråta hysteriskt. Jag funderade på ifall jag skulle sluta spela, men valde att ändå köra refrängen först – det var ju framför allt refrängen som innehöll den första ackordföljd och sångmelodi som jag lärde mig som liten. 

Efter låten var slut så frågade jag henne hur det var fatt. Jag var nära på att be om ursäkt för mitt dåliga låtval, när hon avbröt mig och sa: ”Det där var det vackraste jag hört i hela mitt liv. Jag förstod varje ord, dina ord talade rätt till det innersta av mitt hjärta”. 

Det kändes inte trovärdigt. 

Och när hon konstaterade för mig att hon förstod - direkt när jag började sjunga - att låten var en protestsång för svensk självständighet (från vadå? Danskarna?), så blev jag övertygad om att hon just var hög som ett hus. 

Men nu - när Ukraina kämpar för sin självständighet mer än på länge - så tänker jag att hon kanske var väldigt nykter egentligen - och bara älskade män och gitarrer som förenar den gemensamma folksjälen. 

Vad är kontentan av alltihop? Vad vill jag att folk ska bära med sig från det här minnet? Jag vet inte... kanske att det inte är värt att skämmas så mycket. I ett annat land kan folk tycka att ditt pinsamma förflutna är den finaste skatten som dom någonsin har sett? 

Ha det gott!

/ Jonas Abrahamsson 

Lyssna på Mayflower här nedan!

Säg mig - P-bot/Tålamod

Foto: Liam Johansson

Alva Fährlin och hennes Säg mig är nu tillbaka med dubbelsingeln P-Bot/Tålamod. Jag måste börja med att säga att denna höst bär på en hel del jobbigt för mig personligen. Det är som ett tv-spel där man dör gång på gång. Livet har sina bossar det med och till slut vet man inte riktigt hur man ska övervinna dem. Det är kanske också sånt man låter bli att prata om. Det är temat på Säg migs kommande EP, just det man låter bli att prata om - och varför gör man det egentligen? Jag tror öppenhet är en segrare i många beslut. Ovissheten är en jobbigare motståndare för de flesta, skulle jag säga. Att aldrig få veta, att hellre bemötas med tystnad. 

Alvas texter präglas mycket av öppenhet. Kanske är det därför jag känner mig så hemma i dem. Texterna ger verkligen en poetisk men samtidigt realistisk bild av verkligheten, som ögonblicksbilder från vardagen. Som i P-bot där Alva beskriver någon som glömt att äta frukost men som hävdar att det går bra ändå, fast det har märkts att personen faktiskt blir svårare att nå när hen inte ätit. Just P-bot är en slags uppmaning om att våga öppna upp sig och inte dölja hur man mår på riktigt. Det blir så mycket gissningar som slår ned som blixtar i relationen annars. 

Det är dock Tålamod som är den allra finaste låten av de två i min mening. Just skiftningen mellan texten ”få glömma bort att jag är vilsen för att kroppen inte är där själen bor/försöka rota mig i tanken på att himlen finns på flera ställen” och intensiteten som följer när blåset och Alvas röst höjer intensiteten tillsammans i ett upprepande ”jag har inget tålamod.” Det är magiskt och i de stunderna så finns det ingen som är finare att lyssna på än Säg mig och hennes låtar. Så ta dig till hennes konserter, dansa runt i ditt vardagsrum till hennes låtar och prata om allt du annars låter bli att prata om. Säg mig ger dig en hand på vägen till de där orden som är så svåra att yttra.

Lyssna här nedan!

Nina Åkerblom Nielsen - Dina ögon äro eldar (Feat. Rolf Carlsson)

Nina Åkerblom Nielsen och Rolf Carlsson sjunger duett på Dina ögon äro eldar, vilket från början är en dikt av Erik Axel Karlfeldt. Den har tonsatts flera gånger faktiskt och det förstår jag, för diktens ord brinner verkligen av längtan och av lust, men också om förlust av någon som man varit nästan beroende av. När passionen och livet går åt motsatt håll, hur ska man hantera det egentligen? Jag skulle säga att låten på många sätt är en fin fortsättning av Ninas album Nobody Knows This Little Rose (2023) där hon tonsatte dikter av Emily Dickinson. Här bär arrangemanget samma kläder som på det albumet, bara att språket här är svenska, vilket alltid skapar en större närhet. Så klart bidrar Ninas röst till den närheten också. 

Vi ska inte förstås inte heller glömma Rolf Carlsson. Rolf har länge varit en favorit för mig, ända sen jag som väldigt ung hörde Tidig är tiden i Melodifestivalen. Jag förstod aldrig riktigt texten då, men jag kände att den satte en fin mening på mitt liv där i pojkrummet i Kalmar. Jag minns att den låten också från början var skriven som en dikt och många av Rolfs även senare texter har varit poetiska och nära. Nära själen, nära människan. 

Här har vi fina stråkar och en minst lika fin låt mellan folkmusik och visa och så två röster, Ninas och Rolfs, som dansar sig genom natten tillsammans. Otroligt fint.

Lyssna här nedan!

Karin Stenberg - Vi blir ett

Foto: Privat 

Karin Stenberg imponerar som vanligt när hon långsamt bygger upp stämningen i senaste singeln Vi blir ett. Hennes musik fungerar på det sättet. Låtarna är oftast långsamma byggen och när huset väl är klart består väggarna av värme och golvet står stadigt av gemenskap. Det finns en oro, ett vemod som skulle kunna blåsa sönder de där väggarna och ibland så hotar vemodet att göra just det, men det sker inte. Värmen motar bort, pianot blir som en mur som stänger ute det jobbiga. Så ser jag på hennes musik. 

Vi blir ett präglas verkligen av kärlek och det är verkligen som en kärleksförklaring, tonsatt av Karin. Det handlar om att tappa andan och värmas av den andra, delta i samma rus - samma värmande rus. Det är väldigt fint och Karin berör djupt med sin röst tillsammans med pianot. Avskalat och vackert.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Carl HS

Foto: Simon Graf

Jag har lyssnat på Buy sunnies on a gloomy day mycket de senaste dagarna. Jag har levt med en sorg som satt sig i kläderna, i själen, i allt jag rör men låten har lyckats ta med mig till en annan tid och jag är oändligt tacksam för det. Carl HS heter artisten och hans senaste singel är fantastisk, som en promenad där Lou Reed och David Bowie går armkrok och möter Brett Anderson från Suede på vägen. Jag blir lugn och lycklig på samma gång när jag lyssnar. Singeln är hämtad från hans kommande album, vilket är det tredje i ordningen. Jag vet redan nu att det kommer bli fantastiskt. Idag gästar Carl bloggen för ett musikminne!

Min barndom hade ett soundtrack. Låtar som irriterade mig, men som jag ändå inte kunde låta bli att härma. Jag minns xylofonen i David Sylvians “God Man”, hur den fick mig att vrida kroppen i spastiska gester i baksätet på vår SAAB 9000. Det lät som spionmusik, tyckte jag. Familjen skrattade åt mina konvulsioner där bak. 

Men framför allt minns jag ett trum-intro. Jag kan fortfarande blunda och känna hur mina mjuka barnfötter trycker mot ett parkettgolv, medan timpanis ekar genom rummet från ett Bang & Olufsen-system. Tre korta slag och ett långt. “Bhong, bho-bhong, BAF.” Och strax därefter: trumpeter som fyllde mellanregistret i ljudbilden. 

Vad var det jag hade hört? Svaret flydde mig i flera år. Som tolvåring fick jag dock min första ledtråd. Jag hade börjat upptäcka film och fastnat för Sofia Coppola, lagom till att Lost in Translation gick upp på bio. Pappa tog mig dit. Jag blev, precis som alla andra, förälskad i Scarlett Johansson – men också i musiken. Framför allt ett spår. Trumintrot. Tre korta och ett långt slag. Jag frågade pappa vad det var. “Jesus and Mary Chain – Just Like Honey,” svarade han. 

Jag kände igen det. Men något skavde. Ingen trumpet, bara en släpig röst. Det lät coolt – men det var inte min låt. 

Åren gick. När jag var sexton plockade jag upp tråden igen. Jag hade arbetat mig igenom pappas cd-samling, från 60-talets bluesrock till punken, men nu ville jag tillbaka till barndomen och lägga den sista pusselbiten. Jag mindes ett namn: Jesse James. Vem hade sjungit om honom? Något sade mig “P”. Jag gick till hyllan och bläddrade. Peter Gabriel, Primal Scream. Nej. Där – Prefab Sprout. Något ringde en klocka. 

Jag såg låttitlarna Jesse James Symphony och Jesse James Bolero. Jag satte på dem. Trumintrot saknades, men melodin kändes igen. Sångarens luftiga stämma, en synt som svällde till ett bolero. Märkligt, men bra. Sångaren hette Paddy McAloon. Han hade långt, rött hår. 

Jag letade vidare och drog ut ett blått fodral som kändes bekant: Andromeda Heights. Redan första spåret, Electric Guitars, slog an något i mig. En text om drömmen att vara rockstjärna, och om uppvaknandet som avslöjar att drömmen var verklig: 

I had a dream that we were rock stars. 

And that flash bulbs popped the air. 

And girls fainted, every time we shook our hair. 

Som hämtat ur en sextonårings fantasi - och därmed min egen. Och när nästa låt kom kände jag lättnaden skölja över mig. Där var det. Trummorna. Bhong, bho-bhong, BAF. Jag tittade på titeln: Prisoner of the Past. 

Jag var fångad. Låten talade om separation, om att reduceras till ett minne. Inte att vara hemsökt, utan att själv hemsöka någon. En fånge i det förflutna. 

I'm a ghost to you now, I'm someone you don't really wish to see 

I'm a ghost to you now, a shadow since you turned your back on me 

Som tjugoåring återvände jag till låten, nu som musikstudent. Jag bad min vän Benjamin visa mig teori. Han bad i sin tur mig välja en låt jag älskade. Jag spelade upp Prisoner of the Past i bluetooth-högtalaren. 

“Det här är ganska enkelt”, sa han. “Den går i G-dur. Nästan bara vita tangenter.” 

Vi följde ackorden. Han visade hur versen vandrade mellan tonika och dominant, hur bryggan byggde spänning med subdominant, och hur allt föll på plats i en kraftfull kadens. För mig var det att få kod till en tidigare dunkel värld. En inblick i något magiskt. Det kanske gick att göra musik som Paddy McAloon. I min otålighet kände jag mig färdig efter tjugo minuter av musikteori. Det var dags att skriva eget. Idag kanske jag hade önskat att jag gett det mer tid. 

Men Prefab Sprout har följt mig sedan dess. I varje inspelning finns något lånat. Det kan vara McAloons sätt att orkestrera MIDI, hans böjelse för historiska referenser eller sångtekniken. Det är svårt att inte smittas. 

En av de finaste komplimanger jag kan få är när någon hör min musik och säger att jag gjort en Prefab Sprout-ripoff. Då känner jag att vi är förenade i något - vi som hört Prefab Sprout.

/ Carl HS 

Lyssna på Buy sunnies on a gloomy day här nedan!

Robin Ess - Springer bort så långt jag kan

Robin Ess skrev jag senast om när han släppte Glitter. Det var en låt som kändes som att kliva in i en musikal sent 70-tal. Robin trollband verkligen mig med låten och jag har lyssnat mycket på den i sommar. Jag gillade att låten bestod av så många olika dimensioner och att Robin plockade fram något alldeles extra ur sin röst också. Jag önskar att han får de lyssnare han så väl förtjänar. Det blir förstås svårare och svårare att nå ut som artist, men Robin är verkligen ett guldkorn och jag unnar honom verkligen framgång med det han gör. För mig sticker det ut och för varje släpp så hans artistskap känts allt mer självklart. I augusti så släppte han sin första låt på svenska, vilket också var första singeln ut från ett kommande album. Melodin, den återkommande slingan och slutet av låten har sprungit fram och tillbaka i mitt blodomlopp sen låten släpptes. Jag är också svag för när man väljer att sjunga på svenska och inte fastnar i klichéer utan snarare för lyssnaren lite närmare. Det blir ett mer personligt uttryck. 

Där Vågorna i Kungshamn var lugn är senaste singeln Springer bort så långt jag kan en snabbare historia och lite som en flashback till popklubben Saturn i Göteborg. Klubben, som tyvärr gick i graven 2016, var en biljett in till indiepopen och bjöd på många många sena kvällar och tidiga mornar. Jag har många fantastiska minnen därifrån och många av de där klubbarna var som ett omklädningsrum för mig, ett sätt att bli någon annan. Det är verkligen en låt som har den tydligaste hitpotentialen hittills. Mycket på grund av melodin som bygger upp ett dansgolv i mitt huvud. 

Låten skriker både ut livsglädje och flyktighet när den rusar fram och även om soundet till viss del kanske är mindre unikt här så ser jag ändå att Robin har valt rätt väg, både när det gäller språkbytet samt det ändrade soundet. Det svänger verkligen och jag tycker mycket om körerna. Jag tror Robin har väldigt stor musik inom sig och den här låten borde verkligen explodera över hela Göteborg. Till att börja med.

Lyssna här nedan!

Nelly Malou - Aldrig samma

Foto: Yanal Albatroukh

Nelly Malou släppte som bekant en fin tolkning av Jag vet en dejlig rosa i april. Det var en visa som tog med en på dansgolvet och som både lade in vemodet och det dansanta i ens kropp. Den vemodiga dansen berörde som mest när Nelly mjukt hamrade in orden ”som längtar till varandra” och drog ut på orden och fyllde dem med än mer mening. Nelly har under en lång tid varit en av mina mer lyssnade artister. Mycket av det grundar sig i hennes röst men också i hur hon inte väjer för några känslor och även i hur hon låter det drömska uttrycket matcha det nyfikna upptäckandet. Upptäckandet av ljud som matchar känslorna, upptäckandet i hur allt samspelar. Det finns en stor nyfikenhet i hennes uttryck. Många av känslorna hon lyfter är svåra att ibland närma sig - som destruktiva människor som försöker häva in mörker efter mörker över en, men Nelly väjer som sagt inte för det och hennes sätt berör. 

Senaste singeln heter Aldrig samma och det är hennes första egenskrivna låt på svenska. Inledningen känns verkligen som en promenad över en sommaräng. Instrumenten uttrycker verkligen sol och ljus, samtidigt som det finns vemodiga moln som försiktigt tittar fram. Och det hoppfulla och samtidigt vemodiga blåser genom hela låten. Och sorgen stänger inte fönstret utan låter alla känslor blåsa igenom. Låten, även om soundet till en början upplevs ljust, är en låt om att känna sig tom efter ett uppbrott. Man frågar sig vem man är utan den andra och det är så lätt att fastna i att ingenting någonsin blir sig likt. Det blir det kanske inte heller, men något ljusare anas till slut vid horisonten. Man blir aldrig samma, men man tar med sig minnena och gör något fint av dem, låter dem bli en byggsten i början på ett annat liv. 

Jag tycker verkligen om den avskalade produktionen och hur Nelly axlar ett delvis nytt sound. Hon bär upp det så starkt och jag gillar hur den svenska texten och fina rim på kliché och ”ett billigt skit-rosé” får allt att bara kännas personligt och nära.

Lyssna här nedan!

Gabriella Wilsson - Kuddar av dun

Gabriella Wilsson är en unik artist och otroligt viktig på så många plan. Jag önskar att regnet utanför fönstret kunde tapetsera gatorna med hennes uttryck för det är så många som, jag tror, hade fått en slags kram i att lyssna på Gabriella och känna att de inte är så ensamma i de vilsna, i det sköra, i att inte hitta ut i mörkret. Hennes texter är otroliga. De lossar alla den sista knappen som döljer själen men jag tar verkligen till mig Gabriellas mod att öppna upp sig och försöka få bort skammen som lägger sig över många känslor. 

Jag har imponerats av alla hennes tidigare singlar, från livsomvälvande låten Svenska sommarn till det fantastiskt råa nedslaget om föräldraskap och ensamhet i Discopappor. 

Senaste singeln heter Kuddar av dun handlar om att dels längta efter trygghet, att livet ska ge en ett pass till ett land av förändring. Bara ta en med och låt en få somna med mjuka tankar i skallen för en gångs skull. Det handlar också om kontroll, att dels vilja ta den för att inte allt ska haverera och dels sänka sig själv genom att ta på sig själv för mycket och tänka mer på andra, medan ytan mot luften, mot att få andas är allt längre ifrån ens ansikte. Kontroll kan vara både en överlevnadsstrategi och ett sätt att dö inombords - på samma gång. 


Det är en otroligt berörande låt som penslar världen med lite mer mening och det där regnet får verkligen lära sig att tapetsera gatorna snart. Jag tror det är många som kan ta Gabriellas låtar i handen och känna sig mindre ensamma av dem.

Lyssna här nedan och kolla samtidigt in den fina musikvideon. 

Den Hemliga Musiken - HOPKOK

Den Hemliga Musiken består av Robbin Hagman, Adam Sjöberg samt Alexander Williamson. Redan 2019 släppte de albumet I Staden Eller I Skogarna Omkring. Ett album som dels fick mig att tänka på Björn Olsson men också, och kanske mestadels, en promenad genom 70-talets skrik, röster, viskningar och rop. Väldigt jordnära och samtidigt proggigt 70-tal och ibland är instrumentens språk minst lika tydligt som ord. Live-albumet Live House Of Blues visade också vilken fröjd som bandet måste vara att få uppleva live - folkmusiken blir tyngre och inspirationen från bland annat Black Sabbath märks tydligt. Den tyngden märks också på nya EP:n HOPKOK, särskilt i låtar som Ovisshetens lund (Jag måste dra) och efterföljande Ack Dina, du sköna. 

Jag hör också en härlig lekfullhet, som lyfts fram i varje cell i avslutande Jätten Jorms sång. Det är en låt som verkligen drar upp humöret varje gång jag hör den, hur långt ner humöret än har varit. Lekfullhet präglar också den inledande tolkningen av Kom. Allan Edwalls gamla fantastiska låt som verkligen är klädd i helt annan kostym, redo för en vild dans på logen. Jag tycker om hur Robbins röst växlar från den mer pratande till på gränsen till att börja skrika. Det är effektfullt och spännande. Kom är en otrolig låt i grunden och Den Hemliga Musiken ger den en ny puls och visar kärlek till originalet samtidigt som bandet ger låten en ny touch. 

Grangärdes dimridå (En vals som växer ur askan) är nog vackrast av de fem låtarna. Som en sensommarkväll i stämningen. Vemodig och hoppfull på samma gång. Och överlag är känslan som jag tar med mig från bandet hoppfull. Det är ljust och varmt även när vemodiga saker skildras så finns där glimtar av hopp och jag tar med mig något från varje låt. Den Hemliga Musiken ger mig verkligen något. Något fint.

Lyssna här nedan!

"Jag ville fånga känslan av att rusa genom natten"

Foto: Lamia Karic 

Ji Nilsson släppte albumet Nordic Noir i fredags. För mig räckte det att höra Keep you för att förstå att albumet är något utöver det vanliga. Det är en fantastisk låt som betydde mycket för mig redan när den släpptes som singel, men som växt och blivit som ett slags klädesplagg för själen, något att värma sig med mot kylan, mot det jobbiga. Albumet är fyllt av kontraster och präglat av både sorg, ilska och kärlek. Och någonstans att hitta hem, hitta känslor som verkligen ger en väggar, tak, fönster, golv. Värme till sist. Jag dansar gärna till Night bus och blir rörd framåt kvällen till avslutande All along. Det är otroligt bra. Idag går Ji igenom albumet, låt för låt!

Nordic Noir 

- Den här låten är till min pappa. Jag ser naturen som finns i Tornedalen när jag hör den; urgammal skog och blanka sjöar. Det var där han växte upp och jag spenderade många ljusa sommarkvällar där när jag var liten. Han var pianist och filmmusikkompositör och jag har tänkt den här låten som just filmmusik. 

Bigger Person 

- Den handlar om att behöva lägga band på sig, om att vara ledsen, arg och frustrerad men att inte kunna visa det eller prata om det öppet. Jag har jobbat mycket med att vara den ”större personen” och det har ofta visat sig vara den rätta vägen att gå. Men det är väldigt tufft och ibland har jag velat strunta helt i all vett och sans. Därför var det väldigt skönt att göra den här låten. Den är en styrkelåt för mig. 

Night Bus 

- När jag gjorde Night Bus ville jag att lyssnaren skulle känna att den faktiskt satt på en nattbuss och såg gatuljusen svischa förbi utanför fönstret. Jag ville fånga känslan av att rusa genom natten, rätt in i en förbjuden kärleks famn. Låten är en blandning av hur jag kände när jag var 20-nånting men även en blinkning till min nu blivande fru som jag kysste för första gången vid nattbussen mot Västerbroplan.

Demons 

- Jag skrev Demons när jag var rasande. Jag hade blivit väldigt illa behandlad och det tog så mycket energi från mig att tänka på det och älta det. Det kändes faktiskt lite läskigt att sjunga om hat för det är en så ful och förbjuden känsla. Men den här låten blev ett sätt för mig att ta mig ur det mörkret och sluta känna så. Jag behövde sjunga om ”monstren” för att gå vidare. 

Call It Quits 

- Det här är en befrielselåt i en annan bemärkelse än t.ex. Demons och Bigger Person. Den här gjorde jag när jag kommit över min akuta ilska. Den är som en semester. Jag tänkte knappt när jag gjorde den, den skrev sig själv. Den är en nonchalant och jazzig ”tack och hej”-låt som får mig att garva lite. 

Keep You 

- Det är den första låten jag skrev efter att min pappa dog och jag kom tillbaka till studion. Och tillbaka till mig själv faktiskt. Den betyder mycket för mig. Den var ett första steg ut ur sorgen. 

One 

- Den här var menad till min förra platta Scandinavian Pain. Jag hade blivit dumpad och gjorde många sorgsna låtar om obesvarad kärlek efter det. Jag tyckte inte den fick plats då men jag har alltid älskat den. Jag skrev om texten eftersom saker känns på ett helt annat sätt nu 8 år senare, men jag ville ändå ha kvar smärtan jag kände då. Och lite humor. Jag älskar att skriva depp-roliga texter. 

All Along 

- Den här skrevs sist av alla låtar på skivan och är till min blivande fru. Jag hade gått igenom ett stort mörker och kommit ut på andra sidan där jag kunde se allt det fina jag har. Låten satt långt inne för jag är så ovan att skriva om lycklig kärlek, men vi gifter oss nu på lördag så det var verkligen dags tycker jag! Min vän Jonas Svennem (Winhill/Losehill) spelar trummor på den och det är första gången jag har akustiska trummor på en låt. Jag ville att den skulle låta som en klassisk kärleksballad. Enkel och vacker, Den är min favorit på skivan.

/ Ji Nilsson 

Lyssna på albumet här nedan!

Geisten - Fimmelstången Skyline

Geisten släppte sin debutsingel Galjonsfigur i början av månaden och nu närmar vi oss allt mer deras debut-EP. Bandet som, precis som jag, är från Småland, närmaste bestämt Västervik, imponerade på mig på singeln som var först ut. Det var en text som min hjärna brukar klä sig i om dagarna. Ju äldre man blir desto mer kan man känna sig en aningen vilse. Det som var så självklart en gång är plötsligt inte det längre och någonstans känns det som att man kastat ut sig själv på en flotte på väg mot något helt okänt. Det kan vara väldigt svårt att hantera. Det är så mycket man borde planerat och genomfört, men istället har man helt stagnerat och kommer liksom inte vidare. 

Det var en stark debut och jag älskade hur instrumenten både bankade och skar som knivar igenom en i refrängen. En fantastisk tyngd. 

Nya singeln heter Fimmelstången Skyline. Fimmelstången är som jag förstått det ett område i Västervik och jaget i låten spenderar många timmar i natten efter att ha missat tåget. Främst tänker jag att låten handlar om ensamheten och ett sätt att möta både den och natten, när de två kommer som par så känns det ofta värre. Känslan huggs in allt djupare och djupare. 

Låten är stillsam och bär verkligen på en nattlig stämning. Det är väldigt vackert och nästan rogivande att lyssna på den nattliga scen som vi får ta del av. 

Geisten har verkligen imponerat på sina två första släpp och fortsätter de såhär så kan EP:n lätt hamna på min årsbästalista.

Lyssna här nedan!

NicoleK - Screenshots

Foto: Erik Widlund

NicoleK släppte EP:n Screenshots nu i början på september och jag skulle säga att det är det bästa hon har släppt. Nicole har några gånger lyft att hon fått en del hat mot sig för sin musik. Personer som har hört av sig av oklara anledningar bara av anledningen att man vill sänka någon. Det är tragiskt. Jag vet inte varför folk vill sätta in spärrar framför folks drömmar eller på andra sätt försöka grusa eller stoppa dem men det är bara väldigt onödigt och sorgligt. Gillar man det inte så är det bara att lyssna på det man tycker om. Man får bestämma sig var fokus ska ligga någonstans. 

Själv tycker jag att Nicole har en fantastisk röst och den rösten kan ta henne väldigt långt skulle jag säga. Musiken är förstås inte alltid särskilt lättillgänglig men överlag finns det tydliga trådar som syr klänningen som är hennes musik. Det är lika delar livets skönhet som dess destruktiva sida som möts. Om ena sidan är tunn och ljus så är den andra sidan smutsig av livets slagsmål. Det mellan hjärnan och en själv och de mellan mörkret och ljuset. Mörkret delar ofta ut kraftiga smällar och det kan ta sannerligen ta ett tag att resa sig. Screenshots är hennes hjärnas skärmbilder, speglingar från nätter, speglingar från rus, speglingar från eufori, från sorg - från att faktiskt leva på riktigt. 

Låtarna är formade för dansgolv, för nätter då man vaknar till liv först vid 04.30. Det är dansant och stundtals nära EBM musikaliskt sett. Det är hårt och nästan punkigt stundtals - men hela tiden med en elektronisk grund. Too far, som inleder, är den enda lugna låten och de resterande är mer som kaxiga kusiner till den. Det är som att sorgen där får ett svar i de andra låtarna, där det jobbiga dansas ut ur hjärnan, ut ur blodet. Om det är rösten och det atmosfäriska som fångar mig på Too far så är det den visslande melodin som dansar med mig på Abstract. Allra bäst låter det i No signal där hela världen förvandlas till ett dansgolv. I alla fall skapar låten just den bilden i mitt huvud. 

Lyssna här nedan!

Alva Tång - Oslagbart

Foto: Jennie Jacobs

Jag har länge fascinerats, imponerats och inspirerats av Alva Tångs texter. Jag kan verkligen se hur hon kommer skriva världens mest fantastiska bok om några år. Nu har jag förstås ingen aning om det är något hon själv drömmer om, men jag hade älskat att ha en sån bok i hyllan. Många av orden, om inte alla, är avklädda och funderar kanske vid dörren, i alla fall hos mig, om de ens ska komma ut. Men Alva släpper ut orden med mycket mod och öppenhet. Jag är tacksam för att jag får ta del av dem. Det är väldigt fint och ofta rörande. Hennes språk är poetiskt med många fina detaljer som lyckas skapa den där närheten mellan artisten och de som lyssnar. Alva, som tidigare gjorde musik under namnet ALVA, gör numera musik under hennes fulla namn Alva Tång. Jag tänker att det är en slags nystart som började med förra singeln Do you really want to hurt me.   

Jag gillar som sagt verkligen hennes personliga uttryck och Ensamma tillsammans, som hon släppte 2024, är en låt som mina kvällar ofta kläs i. I alla fall de mer vemodiga. Det är en oerhört vacker ballad där svärtan märks så tydligt. Där känslorna bärs utanpå ytterkläderna. Tidigare i år släppte Alva alltså singeln Do you really want to hurt me. Det var en dansant singel som utan tvekan är en av årets bästa. Det är en destruktiv relation som skildras som hon ändå lyckas resa sig ifrån. Som alltid en fantastisk text och samtidigt en mer dansant sida från Alva. 

Jag skulle säga att nya singeln Oslagbart rör sig på samma dansgolv och texten bär på förhoppningar om vad en relation hade kunnat bli, vad hjärtat hade kunnat bestå av om inte allt bara hade gått upp i rök. Men under en tid bar man på drömmen, under en tid så fanns hoppet om att räcka till men det visade sig att man inte riktigt gjorde det. Saxofonen i låten tar mig i handen och tar mig ut på Göteborgs gator. Det regnar som fan men jag struntar i det. Alva fortsätter beröra och hennes penna är unik.

Lyssna här nedan!

Knivsidan - Älska mig (I wanna be adored)

Jag skrev om Eskilstuna-bandet Knivsidan i juni. Bandet gästade bloggen och hade precis släppt den fina singeln Cigarett som även innehöll Nytt blod som jag tyckte var ännu bättre än Cigarett. Bandet bidrog med både ett slags storslaget filmiskt anslag samtidigt som de blottade ett mer skört inre. 

Nu är bandet tillbaka med en tolkning av The Stone Roses klassiska I wanna be adored. Det är ju en fantastisk låt som man har valt att tolka och jag minns hur jag varvade den med The Smiths How soon is now? om och om igen. Även om Morrisseys vädjan ”I am human and I need to be loved” är en helt annan slags önskan än den som uttrycks i I wanna be adored. För mig personligen handlar låten mer om att göra allt för att synas, för att bli berömd. Att sälja allt av egentligt värde för att få uppmärksamhet. 

Jag ser det som att Knivsidan gör samma tolkning av texten, som är ganska rakt översatt. Jag älskar hur bandet får med desperationen från originalet i slutet och orden älska mig upprepas gång på gång. De liksom hamras in i ens själ. Musikaliskt är det här mer elektronik än originalet och något mer dansant och jag tycker att Knivsidan har gjort en fantastisk bra tolkning, som är både en hyllning och något som ska ses som ett nytt bränsle till en klassiker. 

Lyssna här nedan!

Jakob Hellman - Är det upp till dig och mig

Foto: Johan Rönnow

Jag är så glad att Jakob Hellman verkligen är tillbaka. När jag såg honom på Liseberg för tre år sedan så var det verkligen som att kliva i ett vardagsrum där jag direkt kände mig hemma. Jakobs skildringar av det vardagliga var skildringar som jag växte upp med, som formade mig på många sätt och hans sätt att fånga detaljer på …och stora havet gör honom till en av de största i min bok. Jag var nog 8-9 år när jag för första gången förälskade mig i Vackert väder. Än idag är det en av de finaste svenska balladerna för mig. När jag var barn förstod jag inte raden om andra himlar i ögonen, men det är verkligen en fullständigt briljant rad. 

Naturligtvis var inte Äntligen borta lika bra som debuten, men det var ändå en väldigt stark comeback. Det är på många sätt en naturlig uppföljare förstås präglad av att andra skivan kom så många år efteråt. Albumet är präglat delvis av att bli äldre och av en nostalgi, men den är verkligen inte klädd i svart, snarare inbjudande och rosenskimrande. En låt som När jag går in nånstans och känner mig utanför tillhör utan tvekan en av Jakobs bästa låtar. 

Nu är det tredje albumet, Slutet gott, på gång och andra singeln därifrån heter Är det upp till dig och mig. Det är en vacker stillsam låt som låter som om sensommaren sjunger en duett med ett stillsamt plinkande och mjuka trummor, där tonerna delvis är färgade av vemod. Har man så mycket att säga till om när det gäller livet eller är det bara att följa med? Är det upp till dig eller mig att förändra det? Kan vi göra det? Det är en låt som frågar ut livet - men samtidigt livsbejakande och öppen för tolkningar. Och Jakobs röst som har två perspektiv, det ena är osäkert, den andra liksom solklart, fångar mig helt. Det är en makalös singel.

Lyssna här nedan!