Den Hemliga Musiken består av Robbin Hagman, Adam Sjöberg samt Alexander Williamson. Redan 2019 släppte de albumet I Staden Eller I Skogarna Omkring. Ett album som dels fick mig att tänka på Björn Olsson men också, och kanske mestadels, en promenad genom 70-talets skrik, röster, viskningar och rop. Väldigt jordnära och samtidigt proggigt 70-tal och ibland är instrumentens språk minst lika tydligt som ord. Live-albumet Live House Of Blues visade också vilken fröjd som bandet måste vara att få uppleva live - folkmusiken blir tyngre och inspirationen från bland annat Black Sabbath märks tydligt. Den tyngden märks också på nya EP:n HOPKOK, särskilt i låtar som Ovisshetens lund (Jag måste dra) och efterföljande Ack Dina, du sköna.
Jag hör också en härlig lekfullhet, som lyfts fram i varje cell i avslutande Jätten Jorms sång. Det är en låt som verkligen drar upp humöret varje gång jag hör den, hur långt ner humöret än har varit. Lekfullhet präglar också den inledande tolkningen av Kom. Allan Edwalls gamla fantastiska låt som verkligen är klädd i helt annan kostym, redo för en vild dans på logen. Jag tycker om hur Robbins röst växlar från den mer pratande till på gränsen till att börja skrika. Det är effektfullt och spännande. Kom är en otrolig låt i grunden och Den Hemliga Musiken ger den en ny puls och visar kärlek till originalet samtidigt som bandet ger låten en ny touch.
Grangärdes dimridå (En vals som växer ur askan) är nog vackrast av de fem låtarna. Som en sensommarkväll i stämningen. Vemodig och hoppfull på samma gång. Och överlag är känslan som jag tar med mig från bandet hoppfull. Det är ljust och varmt även när vemodiga saker skildras så finns där glimtar av hopp och jag tar med mig något från varje låt. Den Hemliga Musiken ger mig verkligen något. Något fint.
Lyssna här nedan!
