 |
| Foto: Erik Widlund |
NicoleK släppte EP:n Screenshots nu i början på september och jag skulle säga att det är det bästa hon har släppt. Nicole har några gånger lyft att hon fått en del hat mot sig för sin musik. Personer som har hört av sig av oklara anledningar bara av anledningen att man vill sänka någon. Det är tragiskt. Jag vet inte varför folk vill sätta in spärrar framför folks drömmar eller på andra sätt försöka grusa eller stoppa dem men det är bara väldigt onödigt och sorgligt. Gillar man det inte så är det bara att lyssna på det man tycker om. Man får bestämma sig var fokus ska ligga någonstans.
Själv tycker jag att Nicole har en fantastisk röst och den rösten kan ta henne väldigt långt skulle jag säga. Musiken är förstås inte alltid särskilt lättillgänglig men överlag finns det tydliga trådar som syr klänningen som är hennes musik. Det är lika delar livets skönhet som dess destruktiva sida som möts. Om ena sidan är tunn och ljus så är den andra sidan smutsig av livets slagsmål. Det mellan hjärnan och en själv och de mellan mörkret och ljuset. Mörkret delar ofta ut kraftiga smällar och det kan ta sannerligen ta ett tag att resa sig.
Screenshots är hennes hjärnas skärmbilder, speglingar från nätter, speglingar från rus, speglingar från eufori, från sorg - från att faktiskt leva på riktigt.
Låtarna är formade för dansgolv, för nätter då man vaknar till liv först vid 04.30. Det är dansant och stundtals nära EBM musikaliskt sett. Det är hårt och nästan punkigt stundtals - men hela tiden med en elektronisk grund. Too far, som inleder, är den enda lugna låten och de resterande är mer som kaxiga kusiner till den. Det är som att sorgen där får ett svar i de andra låtarna, där det jobbiga dansas ut ur hjärnan, ut ur blodet. Om det är rösten och det atmosfäriska som fångar mig på Too far så är det den visslande melodin som dansar med mig på Abstract. Allra bäst låter det i No signal där hela världen förvandlas till ett dansgolv. I alla fall skapar låten just den bilden i mitt huvud.
Lyssna här nedan!
