 |
| Foto: Press |
Fina Jonas Abrahamsson har figurerat länge i Göteborgs musikliv. Jag minns att jag själv träffade honom första gången för drygt tio år sedan när han var verksam i bandet Kasban. Han är sannerligen en person som verkligen brinner för det han tror på, för det han tror kan göra skillnad. Efter några år av ett slags identitetssökande eller att bara få vara en stund så är han tillbaka med ny musik under eget namn. Marken började röra på sig igen och nyfikenheten är kvar. Albumet Big Love är på ingång och första singeln därifrån heter Mayflower, en singel som präglas av kärlek och nyfikenheten på något nytt och spännande. Idag gästar Jonas bloggen med ett musikminne om Björn Rosenström!
Och varför ens ingå en relation med Björn Rosenström?
Låt mig ta det från början.
Allt var min grannes fel, hemma i förorten Kålltorp i östra Göteborg. Han hade mycket dåligt inflytande på mig redan när jag började lågstadiet.
Och ja, Kålltorp var en förort på 90-talet, inte som det är idag. Ingen hängde i centrum. Jag hade inte varit längre bort än Nordstan tills jag tvingades ut ur min komfortzon i och med gymnasiet. Och typ ingen var PK. I princip alla lyssnade på Ultima Thule. Och inte snusades det catch white mini med eukalyptussmak direkt. I 13-årsåldern var det ETTANs lössnus som gällde. Och en jävla massa blod-tian på rasterna. Alla förutom jag, för jag var en liten lillgammal mes som redan då var helt övertygad om att jag skulle bli diplomat – gick således med i ”medlingsutbildning” vid 12 års ålder – en utbildning som skolkuratorerna arrangerade. Att jag inte blev mer mobbad än vad jag redan blev är ett mysterium.
Förlåt, sidospår, tillbaka till sak – mina glada och oskuldsfulla könsrocksstunder med min granne på mitten av 90-talet:
Först måste jag klargöra att min granne var i min ålder. Det var ingen sån läskig gammal granne, så ni inte får för er en massa hemskheter (vad säger det i så fall om era könsrockshjärnor ifall ni redan dragit sådana slutsatser?).
Nåväl - Det var liksom inte den grövsta könsrocken, den hade inte nått fram till vår gata. Eddie Meduza minns jag, men jag vågade inte lyssna på honom, för Ola hade sagt att han var Nazist – och jag visste att någon familjemedlem, antagligen pappa, skulle arkebusera mig ifall jag råkade bli nazist (det jag inte visste då var att alla var nazister på 90-talet).
Utan det här som vi lyssnade på var ganska snäll könsrock. Robban Broberg och Povel Ramel när dom snuskade till det som mest. Och så Björn då. När han sjöng om att Ragnar var så översexuell och kåt som ett djur så att han behövde sitta i bur... jag vet inte... det var nåt som lyfte i mig. Jag blev så glad. Och det rimmade ju till och med!
Så började min relation med Björn Rosenström. Men varför dumpade han mig då?
Det ska jag berätta för er.
Jag tror det var just den Ragnar-låten som jag, i egenskap av nybliven elev, spelade i korridoren på Hvitfeldtskas gymnasium (estetlinjen) när det hände.
En mycket vacker kvinna i 3an (dvs två år äldre än mig) störtade fram till mig och nästan skrek åt mig att Björn Rosenström är en sexistisk manschauvinist och att om jag spelar ett ackord till på den låten så krossar hon min fula lilla gitarr (som för övrigt inte var min, jag hade lånat den av just hennes kompis i instrumentförrådet utan att fråga om lov, men det visste hon inte.)
Något i min värld rämnade. Gillade inte alla Björn Rosenström? Jag fick höra av klasskompisar att hon var en strukturalistisk feminist. Och jag hade absolut inget emot det! Jag visste bara inte vad det betydde. Jag visste inte vad sexism eller manschauvinism var heller. Nu, efter några år på humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet i ryggsäcken, så kan jag ju inse att varken feminism eller strukturalism (eller kombinationen av de båda för den delen) matchar särskilt bra med Björn Rosenströms musik och lyrik.
Där och då blev jag så paff! Va? Kan man hata Björn Rosenström så mycket? Han skriver ju inte ens om dig, du är ju jättesnygg ju! (alltså jag tror faktiskt att jag resonerade så nånstans... är mer än 20 år en tillräckligt lång preskriberingstid?).
Jag bestämde mig för att det var nåt fel på mig ändå. Jag kunde inte tycka om Björn Rosenström längre. Jag behövde byta ... identitet på nåt vis.
Några veckor senare bestämde jag mig för att göra en rit av detta. Jag skulle lyssna på min Björn Rosenström-skiva en sista gång (som jag hade fått bränd på CD-R av ingen mindre än... min granne).
När jag väl skulle plocka fram skivan så var den inte i skivstället. Jag insåg då att jag inte hade lyssnat på plattan på över flera år. Jag hade packat med den till pappa för jättelänge sen - och sen hade den bara legat kvar i väskan där, i ytterfacket, år efter år. När jag plockade upp den ur väskan så var den helt krossad. Såväl fodral som själva skivan låg där i sylvassa små skärvor.
Jag såg det som ett tecken. Jag var inte värd att lyssna på Björn längre. Han hade gjort slut innan mig. Han hade gått vidare! Till en helt annan könsrockar-publik i typ Kungsbacka eller nåt.
Jag blev faktiskt inte jätteledsen. Men! Anledningen till att jag minns detta break-up så himla väl är för att jag långt senare, år 2019 närmare bestämt, på en fest i Ukrainas huvudstad Kiev där jag bodde under hösten det året, fann mig själv med gitarr i knäet igen. Och folk runtomkring mig uppmanade mig att spela hits. Gitarrkillen i mig hade väckts till liv på nytt!
Och en kvinna satt bredvid mig i soffan, tittade djupt i mina ögon (antagligen var hon hög som fan faktiskt) och sa till mig: ”spela den första låten du lärde dig på gitarr”.
Och då kom han tillbaka! Björn Rosenström!
Efter alla dessa år så blev vi förenade igen, just för den kvällen. Och jag spelade LURAD – en av hans gamla hits, som för övrigt faktiskt var den första låten jag lärde mig på gitarr - och jag gjorde det med 100% inlevelse, helt utan skam – antagligen för att min publik var ukrainare och inte fattade ett skit vad låten handlade om.
Ungefär vid passagen ”Hon kom ifrån Arboga, jag synade henne noga” började kvinnan bredvid mig att gråta hysteriskt. Jag funderade på ifall jag skulle sluta spela, men valde att ändå köra refrängen först – det var ju framför allt refrängen som innehöll den första ackordföljd och sångmelodi som jag lärde mig som liten.
Efter låten var slut så frågade jag henne hur det var fatt. Jag var nära på att be om ursäkt för mitt dåliga låtval, när hon avbröt mig och sa: ”Det där var det vackraste jag hört i hela mitt liv. Jag förstod varje ord, dina ord talade rätt till det innersta av mitt hjärta”.
Det kändes inte trovärdigt.
Och när hon konstaterade för mig att hon förstod - direkt när jag började sjunga - att låten var en protestsång för svensk självständighet (från vadå? Danskarna?), så blev jag övertygad om att hon just var hög som ett hus.
Men nu - när Ukraina kämpar för sin självständighet mer än på länge - så tänker jag att hon kanske var väldigt nykter egentligen - och bara älskade män och gitarrer som förenar den gemensamma folksjälen.
Vad är kontentan av alltihop? Vad vill jag att folk ska bära med sig från det här minnet? Jag vet inte... kanske att det inte är värt att skämmas så mycket. I ett annat land kan folk tycka att ditt pinsamma förflutna är den finaste skatten som dom någonsin har sett?
Ha det gott!
/ Jonas Abrahamsson
Lyssna på Mayflower här nedan!
