Musikminne från Carl HS

Foto: Simon Graf

Jag har lyssnat på Buy sunnies on a gloomy day mycket de senaste dagarna. Jag har levt med en sorg som satt sig i kläderna, i själen, i allt jag rör men låten har lyckats ta med mig till en annan tid och jag är oändligt tacksam för det. Carl HS heter artisten och hans senaste singel är fantastisk, som en promenad där Lou Reed och David Bowie går armkrok och möter Brett Anderson från Suede på vägen. Jag blir lugn och lycklig på samma gång när jag lyssnar. Singeln är hämtad från hans kommande album, vilket är det tredje i ordningen. Jag vet redan nu att det kommer bli fantastiskt. Idag gästar Carl bloggen för ett musikminne!

Min barndom hade ett soundtrack. Låtar som irriterade mig, men som jag ändå inte kunde låta bli att härma. Jag minns xylofonen i David Sylvians “God Man”, hur den fick mig att vrida kroppen i spastiska gester i baksätet på vår SAAB 9000. Det lät som spionmusik, tyckte jag. Familjen skrattade åt mina konvulsioner där bak. 

Men framför allt minns jag ett trum-intro. Jag kan fortfarande blunda och känna hur mina mjuka barnfötter trycker mot ett parkettgolv, medan timpanis ekar genom rummet från ett Bang & Olufsen-system. Tre korta slag och ett långt. “Bhong, bho-bhong, BAF.” Och strax därefter: trumpeter som fyllde mellanregistret i ljudbilden. 

Vad var det jag hade hört? Svaret flydde mig i flera år. Som tolvåring fick jag dock min första ledtråd. Jag hade börjat upptäcka film och fastnat för Sofia Coppola, lagom till att Lost in Translation gick upp på bio. Pappa tog mig dit. Jag blev, precis som alla andra, förälskad i Scarlett Johansson – men också i musiken. Framför allt ett spår. Trumintrot. Tre korta och ett långt slag. Jag frågade pappa vad det var. “Jesus and Mary Chain – Just Like Honey,” svarade han. 

Jag kände igen det. Men något skavde. Ingen trumpet, bara en släpig röst. Det lät coolt – men det var inte min låt. 

Åren gick. När jag var sexton plockade jag upp tråden igen. Jag hade arbetat mig igenom pappas cd-samling, från 60-talets bluesrock till punken, men nu ville jag tillbaka till barndomen och lägga den sista pusselbiten. Jag mindes ett namn: Jesse James. Vem hade sjungit om honom? Något sade mig “P”. Jag gick till hyllan och bläddrade. Peter Gabriel, Primal Scream. Nej. Där – Prefab Sprout. Något ringde en klocka. 

Jag såg låttitlarna Jesse James Symphony och Jesse James Bolero. Jag satte på dem. Trumintrot saknades, men melodin kändes igen. Sångarens luftiga stämma, en synt som svällde till ett bolero. Märkligt, men bra. Sångaren hette Paddy McAloon. Han hade långt, rött hår. 

Jag letade vidare och drog ut ett blått fodral som kändes bekant: Andromeda Heights. Redan första spåret, Electric Guitars, slog an något i mig. En text om drömmen att vara rockstjärna, och om uppvaknandet som avslöjar att drömmen var verklig: 

I had a dream that we were rock stars. 

And that flash bulbs popped the air. 

And girls fainted, every time we shook our hair. 

Som hämtat ur en sextonårings fantasi - och därmed min egen. Och när nästa låt kom kände jag lättnaden skölja över mig. Där var det. Trummorna. Bhong, bho-bhong, BAF. Jag tittade på titeln: Prisoner of the Past. 

Jag var fångad. Låten talade om separation, om att reduceras till ett minne. Inte att vara hemsökt, utan att själv hemsöka någon. En fånge i det förflutna. 

I'm a ghost to you now, I'm someone you don't really wish to see 

I'm a ghost to you now, a shadow since you turned your back on me 

Som tjugoåring återvände jag till låten, nu som musikstudent. Jag bad min vän Benjamin visa mig teori. Han bad i sin tur mig välja en låt jag älskade. Jag spelade upp Prisoner of the Past i bluetooth-högtalaren. 

“Det här är ganska enkelt”, sa han. “Den går i G-dur. Nästan bara vita tangenter.” 

Vi följde ackorden. Han visade hur versen vandrade mellan tonika och dominant, hur bryggan byggde spänning med subdominant, och hur allt föll på plats i en kraftfull kadens. För mig var det att få kod till en tidigare dunkel värld. En inblick i något magiskt. Det kanske gick att göra musik som Paddy McAloon. I min otålighet kände jag mig färdig efter tjugo minuter av musikteori. Det var dags att skriva eget. Idag kanske jag hade önskat att jag gett det mer tid. 

Men Prefab Sprout har följt mig sedan dess. I varje inspelning finns något lånat. Det kan vara McAloons sätt att orkestrera MIDI, hans böjelse för historiska referenser eller sångtekniken. Det är svårt att inte smittas. 

En av de finaste komplimanger jag kan få är när någon hör min musik och säger att jag gjort en Prefab Sprout-ripoff. Då känner jag att vi är förenade i något - vi som hört Prefab Sprout.

/ Carl HS 

Lyssna på Buy sunnies on a gloomy day här nedan!