 |
Foto: Oscar Ulfheden |
Randiga Rut är tillbaka med singeln Branden i Vancouver. Bandet, som släppte debutalbumet Frågorna för två år sedan, fångade mig redan på den självbetitlade debut-Ep:n som blandade samhällskritik, personliga texter och vackra stämmor. Musiken på både EP:n och albumet kändes aktuell samtidigt som ena foten stod någonstans i 60-talets skor och den andra foten i nutiden. Texterna beskrev ett samhälle som både kryllar av murar, fördomar, utmattning, individualism, men också gemenskap och broar, kärlek. Varandraförverkligande.
Någonstans där passar också Branden i Vancouver, en låt som behandlar hur olika samhällsproblem hör ihop, hur människor fejkar nyheter för att det ska passa deras världsbild, och där musiken som vanligt är trallvänlig och lär ha förmågan att förvandla många dansgolv till protester, till demonstrationer, till revolutioner. Och visst är dansgolv som förvandlas till känslomässiga revolutioner något vackert? För mig är det en av bandets starkaste låtar hittills.
Lyssna på Branden i Vancouver här nedan!
 |
Foto: Pressbild |
Trion IMAGO släppte albumet I kväll har himlen ingen skrud i september. På albumet har bandet tonsatt dikter av Karin Boye. Här nedan berättar bandet mer om musiken, relationen till Karin Boye och om hur Piteå mår som musikstad.
Vi börjar i rätt ände. Beskriv IMAGO!
- IMAGO är ett varmt och stämningsfullt band som med sina tonsättningar av dikter vill dela sin musikglädje och lekfullhet. Vi har en nyfiken ingång i musiken och vill att de som lyssna på oss ska känna det.
I debuten har vi tolkat delar ur Karin Boyes diktskatt. IMAGO består av Siri Wallentén, William Bengt Nordlund och Julia Sandberg, tre musiker med skilda bakgrunder som ger IMAGO sitt sound; en sammanslagning av svenska folkvisor, karg americana och vemodig pop.
Vi bildades 2017 och har sedan dess framfört våra tonsättningar tillsammans runtom i Sverige.
Vad symboliserar namnet IMAGO?
(William) - Imago är det slutgiltiga utvecklingsstadiet hos många insekter, t.ex. när en larv går in i en puppa och kommer ut som en fjäril så har den nått sitt imagostadie. Jag tänker att det finns en fin liknelse med idén att försöka nå sitt egna imagostadie, inte då nödvändigtvis på ett fysiskt sätt utan på ett mer självförverkligande plan. Så jag ser symboliken med namnet som en liten morot skulle man kunna säga!
(William) - Det bästa med skolan för mig var att det fanns stora muskler i elevkåren att kunna göra kreativa projekt, inte bara musik utan allting runtomkring. Jobba med ljudtekniker, fotografi, spela in filmer/musikvideor/live-sessioner.
(Julia) - Jag går fortfarande på Musikhögskolan och känner nog att det viktigaste för mig är att få knyta kontakter både med nära vänner och i musikaliska sammanhang.
När ni startade, var det tydligt redan från början vilken typ av musik ni skulle göra?
(Siri) - Både jag och Julia har båda en förkärlek för stämföring och ett stort melodispråk, så för mig var det en självklarhet att använda oss av det när vi skulle börja skriva och arrangera låtarna. Men vi hade inget färdigt “sound” som vi försökte eftersträva. Vi lät låtarna komma till och få den ljudbild vi kände passade just då. Vissa låtar fick bli med två gitarrer, andra med piano och tvärflöjt och vissa med bajo. Vi ville värna om nyfikenheten i skrivandet och ville inte begränsa oss med en färdig bild av hur det skulle låta.
Vad var det ni fastnade för hos Karin Boye?
(Julia) - Jag fastnade för språket och igenkänningsfaktorn i hennes dikter. Jag var 21 när jag började läsa Boye (nu är jag 26) och kände att många av hennes ämnen såsom tvivel, osäkerhet och rädsla men också spänning, framtidstro och hopp var något jag kunde känna igen mig i.
Om var och en i bandet fick välja en favoritdikt av Boye, vilka skulle det bli då?
(William) - Dikten Hemlös tar priset för min del. Den sticker in kniven i något som ligger väldigt djupt inne i själen hos denna 26-åriga musikant. Hur det är att vara vilsen men också att det är via vilsenheten som vi till slut kan hitta hem.
“Vänta, mitt hjärta, och ha tålamod!”
(Julia) - För mig är det definitivt Unga viljor viner. Den beskriver så bra det där vägskälet från att vara barn till att kastas ut i vuxenlivet. Man är så taggad på allt, det känns som att man har världen under sina fötter och samtidigt kan man känna sig så ensam och rädd.
(Siri) - Jag kommer alltid känna lite extra starkt för dikten Evighet. Tonsättningen skrevs en solig sommardag i mitt föräldrahem ute på altanen där en nära vän till mig hade somnat vid mitt knä. Allt kändes bekymmersfritt just då och textraden “En gång var vår sommar en evighet lång” beskrev känslan i mig helt perfekt.
Hur gick första steget mot att göra pop av Karins dikter till?
- En diktbok, tre koppar varmt te, några ackord och en massa skoj. Ungefär så.
Skulle ni säga att det finns det en röd tråd i hur ni valt att tolka hennes dikter?
- Den röda tråden blir på något sätt vad vi tre kan åstadkomma tillsammans med de resurser vi har. Vägen där våra olika influenser i trion korsar varandra är placerad i träsket mellan folk och pop.
Vi har som grund att alltid försöka hitta rätt riktning till våra tolkningar och även om dem kan gå i olika svängar och krön så brukar dem alltid leda till samma destination!
Även Menke har tonsatt Karin Boyes dikter, hur känner ni kring hennes tolkningar?
(Julia) - Det är spännande att se hur olika det kan bli av Boyes dikter även om vi nu har tonsatt olika dikter.
Är det någon i bandet som själv skriver poesi?
- Det gör vi nog alla i olika former och med olika syfte. En del poesi är enbart till för att få ordning på ens egna tankar, en annan för att delas med andra.
Har ni funderat på att tonsätta andra poeter också?
- Japp! Om man kommer och ser oss spela live får man till och med kanske höra en och annan ny dikt från andra poeter.
Skriver ni på helt egna låtar också?
- I IMAGO har vi inte börjat skriva egen musik med egen text, det är något vi får fundera över till framtiden. Just nu vill vi djupdyka i alla fantastiska poeter vars texter vi gärna tonsätter. Men alla i bandet skriver egen musik utanför IMAGO.
Vad tycker ni om att göra utöver musiken?
(Julia) - Jag studerar och jobbar lite vid sidan av så har fullt upp med det. Det bästa för mig är när jag bara får ta det lugnt, dricka en kopp te, läsa en bra bok, ta en promenad och göra yoga.
(Siri) - Jag spenderar mycket tid med mina två katter. Utöver det har jag plockat upp mitt fotograferande och även en del filmande.
Har ni någon drömspelning om ni själva får välja?
(Julia) - Jag har alltid velat spela på Fasching och Stallet i Stockholm, två ställen som jag själv tycker om att gå på konsert på. Annars är våra kyrkspelningar på somrarna väldigt mysiga. En lada på skånska landsbygden hade inte varit helt fel.
(Siri) - Jag skulle gärna spela på folkmusik- och vis-festivaler en sommar. Just nu spelar vi främst i kyrkor runt om i Sverige, vilket är väldigt mysigt, men det hade varit spännande att nå en yngre publik med våra tonsättningar.
 |
Foto: Pressbild |
Minns ni er första spelning och hur det var?
(Julia) - Det var på Kaleido i Piteå, där spelade vi våra 3 första låtar.
(Siri) - Jag minns att vi spelade väldigt snabbt, det var i alla fall så det kändes.
I många städer så är det mycket livescener som försvinner, hur ser ni på den utvecklingen och vad tror ni det beror på?
(Siri) - Det blir allt svårare för lokala band att hitta sin scen, vilket är väldigt synd. Det drabbar hela Sveriges musikliv negativt och det gör det svårare för independent-artister/band att komma fram och nå ut utan ett bolag som backar dem. Det finns så klart många anledningar till varför scener stänger ner och vi ser generellt att det läggs mindre resurser på kultur. Det är en tråkig utveckling.
(Julia) - Jag har tyvärr inte haft så mycket koll på just livescener men däremot pratas det mycket om nedskärning i kulturskolan och musikundervisning i skolan och allting hänger nog ihop. Alla måste ta kultur och musikverksamhet på allvar och ge stöd för att det ska fortsätta växa och leva.
Hur tycker ni att Piteå mår som musikstad?
(Julia) - Musikhögskolan livar upp Piteå som stad och konserthuset Acusticum har många olika konserter varje år vilket är roligt. Däremot borde det finnas fler spelställen i stan där olika lokala band och ensembler kan spela i alla typer av genrer.
Vilken tidpunkt i pophistorien skulle ni vilja besöka?
(Julia) - Jag skulle vilja åka till 60-talets New York och vara med i den “folk revival” som skedde där. Jag lyssnar själv mycket på Joni Mitchell och Simon & Garfunkel så det skulle vara magiskt att få vara där och höra dom spela.
Vad stör ni er mest på respektive älskar mest i flödet på sociala medier?
(William) - Jag tycker personligen att det mest är en källa till ängslan då jag vill vara ganska privat av mig.
Det är absolut ett bra sätt att nå ut till folk som gillar liknande saker som du håller på med, men det kan bli tendens av att “jaga likes” ibland. Det fungerar väldigt likt hur många mobilspel är utformade. Det triggar belöningscentrum fort och mycket, till slut kan man bli fast.
(Julia) - Den största konflikten hos mig är nog vad man lägger ut, att alla vill visa “sin bästa sida”. Det kan vara väldigt mycket prestationsångest hos mig att se vad andra gör och att det aldrig verkar gå dåligt för någon. Samtidigt märker jag att jag själv gärna lägger ut saker som är kul och “prestationsfyllda” och inte jobbiga och tråkiga.
(Siri) - Jag har fått lika delar ris som ros från sociala medier. Under ett lite tyngre år för mig var Stina Wolters instagram otroligt lyftande och viktigt för mig. Andra gånger har sociala medier mest lett till en känsla av att vara exkluderad från olika sammanhang. Samtidigt tror jag att jag själv varit lika bidragande till den känslan för andra, vilket är en väldigt tråkig insikt.
Till sist, om var och en av er i bandet skulle vara en karaktär i en klassisk bok, vilka skulle ni vara då och varför?
(Julia) - Är frågan här vem man ÄR eller vem man skulle vilja vara? Jag tittar upp på min bokhylla och ser att jag har en bok om Nalle Puh och inser att jag idag skulle vilja vara som Nalle Puh, gå runt och fundera över livets stora frågor utan att ha för mycket ansvar eller ta allting på för stort allvar.
(Siri) - Det var en lite svår fråga, jag tänkte plötsligt att jag nog har en lite Lille Skutt i mig, på tal om Nalle Puh. Men annars vet jag inte riktigt vem jag skulle vara.
(William) - I perioder känner jag mig som Kapten Ahab, målmedveten; belutsam och handelskraftig. Men som motreaktion mot dessa perioder så kan det skifta mer mot katten Gustaf. Hata måndagar, ta långa sovmorgnar och njuta av god mat!
Då återstår det att ställa sig frågan om huruvida Jim Davis Katten Gustaf kan anses som en klassiker?
Kort svar: Ja. Långt svar: Absolut!
 |
Foto: Samuel Lundh |
Marika Wittmar släpper i slutet av november sin debut-EP Underneath Your Hands. Musiken är filosofisk och magisk på många olika vis och inspirerad av folk/världsmusik, progg, visa och jazz. Här nedan berättar Marika mer om sig själv, om musiken och om vilken tidpunkt i historien som hon gärna skulle besöka - om det var möjligt.
Hur skulle du beskriva dig själv?
- Kreativ, envis, driven. Och en känslomänniska.
Hur har arbetet med EP:n sett ut?
- Det har först och främst varit en process av att skriva låtarna och att hitta rätt folk för att spela dem med mig. På musikhögskolan i Göteborg träffade jag de fantastiska musiker som nu är mitt band.
Hade tidigare samarbetat väldigt bra med grymma Anton Örarbäck, producent och studiotekniker från Göteborg, så jag bad honom spela in, producera och mixa denna EP. Petter Eriksson från Epidemistudion har mastrat och Julia Kabell har gjort omslaget. Låtarna har skrivits de senaste två åren, inspelningarna började i februari i år och i december släpps hela EP:n. Jag tycker att det hela har fått ta sin tid utan så mycket stress, vilket känns skönt.
Hur skulle du själv beskriva ditt sound?
- Drömskt, berättande, intensivt, med mycket dynamik. Folk/världsmusikalisk grund med influenser från blues, visa, progg och jazz. Jag försöker att inte begränsa mig till någon viss genre när jag skriver, och jag älskar så många olika typer av musik, så influenserna flödar in från alla möjliga håll!
Fastnade särskilt för avslutande Gaia. Berätta mer om texten till den!
- Gaia är jordens gudinna i grekisk mytologi. Jag skrev denna låt till jorden som vi lever på, lever av och ofta mer eller mindre tar för given. Hon är på nåt sätt en av alla de kvinnor som förtjänar mer respekt än hon får.
Omslaget är väldigt vackert och jordnära och är gjort av Julia Kabell - hur kom ni fram till omslaget?
- Jag fick mycket inspiration från mytologiska sagor om kvinnoväsen till texterna på EP:n. Där finns en stark koppling till naturen som fascinerar mig.
Jag tilltalas starkt av bilden av livet som en cykel, att döden är en naturlig del av livet och en port till nästa cykel. I naturen ser man hela processen så tydligt, med födelse, död, förruttnelse och så födelse igen, och jag tycker det är väldigt vackert på nåt sätt.
Du blandar engelska och svenska på EP:n, vad är den största skillnaden mellan att jobba på svenska och engelska?
- Att skriva och sjunga på svenska känns väldigt nära, jag kan uttrycka mig lättare och känner mig friare att använda språket på mitt eget sätt. Men jag älskar också att sjunga på engelska. Dels gör det något med min röst – vokalerna låter annorlunda och det gör att jag använder rösten på ett lite annat sätt. Dels upplever jag att även om jag, som de flesta svenskar, är rätt bra på engelska så förflyttas fokus en liten aning ifrån orden, och flyter ihop med musiken på något vis. Jag är van att sjunga på en massa främmande språk och tycker om det mycket på grund av att rösten närmar sig mer en instrumentroll för mig.
I november släpps även en video till låten Ghosts, hur gick tankarna när du skulle göra en video, vilken känsla ville du lyfta fram?
- Ghosts handlar om att vilja våga vara hela sig själv inför en annan människa och inför världen, utan rädslor. Att stanna upp och möta det som skrämmer en, istället för att försöka fly.
Jag ville lyfta fram nyfikenheten, rädslan, intimiteten och motståndet, och försöka visualisera hur man kan hålla på och glida fram och tillbaka mellan alla dessa när man möter någon på djupet.
Tidigare har du varit med i många olika band, vad är det som fick dig att vilja släppa solomaterial nu?
- Jag hade längtat länge efter att utforska vad för sorts musik det kunde komma ur mig, efter att ha sysslat mycket med att tolka andras material eller trad. inom folk/världsmusikgenren. Det är superspännande att få bestämma i princip allting själv, men också jättesvårt ibland.
Mother Lake är du fortfarande en del av?
- Ja. Vi har haft lite halvpaus ett tag men har nu börjat planera inför vår nästa skiva.
 |
Foto: Samuel Lundh |
Vad gör du när du vill varva ner eller hämta inspiration?
- Går till skogen! Jag måste ha en skog nära där jag bor, annars känner jag mig helt instängd. Där är allting stilla och lugnt, en ”precis som det alltid har varit”-känsla som är väldigt trygg.
Vilka är dina största inspirationskällor?
- Att lyssna på massor av musik. Jag får alltid lust att sätta mig och spela eller skriva när jag har lyssnat på nåt som fått mig att känna något.
Meditation är också en riktig kick för kreativiteten. När jag stänger av telefonen och allt som kan störa och bara sitter där i tystnaden så börjar idéerna komma.
Du läste tidigare vid Högskolan för scen och musik i Göteborg, vilka är dina bästa minnen därifrån?
- Min examenskonsert var sjukt kul! Fullt med folk, uppmickat vatten på scen och massor med nerver.
Det var också fantastiskt att varje dag vara omgiven av så många superskillade musiker och konstnärssjälar, och att verkligen få dyka in i musiken under så lång tid.
Vad tycker du om att göra utöver musiken?
- Måla, rita, skapande i alla former.
Om du skulle lista 5 låtar alla borde ha på sina spellistor i höst, vilka skulle det bli då?
- Fem låtar är för svårt men om jag får säga fem band/artister så säger jag SHEL, Mdou Moctar, Sainkho Namchylak, Slowgold och Bo Hansson. Men det finns så mycket bra musik därute, listan skulle kunna bli hur lång som helst...
I vilka miljöer trivs du bäst?
- I naturen i alla dess former.
Har du något klipp på Youtube som du återkommer till gång på gång?
- Har blivit smått besatt av att lyssna på West Coast of Clare av irländska Andy Irvine. Har sett både Planxtys version och framförallt Eva Holbrook's helt fantastiska cover på Youtube säkert 50 gånger den senaste tiden.
Om möjligheterna var oändliga, vilken tidpunkt i historien skulle du vilja besöka?
- Har alltid drömt om att kunna åka till medeltiden, kanske 1400-tal och uppleva kaoset och mörkret, gärna till någon för mig välbekant plats som Gamla Stan i Stockholm eller liknande. Fast jag skulle bara vilja vara en osynlig åskådare tror jag, verkade ju vara helt livsfarligt på den tiden.
Du har varit i många olika länder, vill du berätta om den finaste resan du gjort?
- Alla platser och resor har ju varit speciella på sitt sätt, men en resa som jag aldrig kommer glömma var när jag åkte till La Gomera på Gran Canaria för några år sedan för att spela med ett band jag var med i. Vi var 11 musiker som åkte, världens härligaste gäng och vi spelade musik dag och natt, på gatan, på stranden, i bergen när vi inte stod på någon scen. Det var ett underbart virrvarr av musik, fest och kärlek.
Säg att du får anordna en festival, vad skulle känneteckna just den festivalen?
- Jag har faktiskt redan haft förmånen att få vara en av arrangörerna till en episk liten festival i 10 år. Den hette Sjönevadsfestivalen och var min och många andras kreativa oas, mitt i hallandsskogen. Tyvärr finns den inte längre, men nu är jag involverad i en ny fantastisk festival som heter Into the Woods, med till stora delar samma gäng. Hållbarhet är ledordet, och begreppet utforskas utifrån alla möjliga håll – via hantverk, musik, sociala relationer, miljö, konst, mat etc.
Till sist, om du var en karaktär i en klassisk saga, vem skulle du vara då och varför?
- Häxan. Hon är en mäktig och mystisk karaktär med all sin kunskap om örter och brygder, och sorgligt missförstådd enligt mig. Jag gillar komplexa karaktärer som inte är enbart goda eller onda, utan som kan vara lite både och.
Lyssna på Marikas senaste singel Underneath Your Hands, från kommande EP:n med samma namn, här nedan!
 |
Foto: Emelie Sandberg |
Idag gästas bloggen av Dick Lundberg som berättar om ett musikminne!
Musiken har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas; i mina yngsta år genom att jag var en ivrig lyssnare vilket sedan övergick i att jag sjöng mer och mer själv. När jag tänker på det efteråt kan jag hitta en specifik sak som var avgörande bakomliggande orsak till att jag faktiskt höjde min stämma och tog ton.
Mitt allra största intresse under min barndom var vilda western. Jag samlade på hattar, tittade på filmer med Clint Eastwood och försökte klä mig som de gjorde i filmerna med revolverhölster, väst och gärna poncho eller lång rock. Hemma hos min pappa hängde en sån där “wanted”-affisch som man kan låta göra på High Chaparall med hans porträtt. I mitt huvud blev det beviset på att pappa åtminstone hade varit cowboy tidigare, men nu dragit sig tillbaka för att leva ett stilla liv i en etta i Sundbyberg. Det var inte svårt för en liten pojke att vilja vara som pappa och det hela blev liksom den som var jag. Son till en cowboy, själv blivande sådan. I de allra största stunderna från min barndom packades jag och min styvpappas son Tobias in i den gula Opeln vi hade och for ända ner till Småland och Big Bengts stora nöjespark med hästar, diligens och riktiga westernhus. Som julafton!
Med vilda western följde musiken och det var pappa som försåg mig med den. Han såg till att jag hade en liten bandspelare med högtalare och kassetter med inspelad musik. Vilka skivor var det då jag var intresserad av? Jo, naturligtvis skivorna där någon hade cowboyhatt på omslaget. Min allra första totala musikaliska förälskelse var Frankie Laines Hell Bent for Leather med klassiska låtar som Rawhide, Mule Train och High Noon, men jag fick också Merle Haggard, soundtrack av Ennio Morricone och låtar från skivan Cowboys and Indians av New Christy Minstrels. På Råstensgatan satt jag med när pappa la på skiva efter skiva, ställde in inspelningsvolymen och noggrant såg till att trycka på “rec” och “play” vid exakt rätt tidpunkt. Sedan satt jag och bläddrade bland skivorna, ville höra allt som det överhuvudtaget förekom en hatt på (vilket förstås kunde bli en besvikelse om det inte alls lät som cowboymusik).
Hur kom det sig då att jag började sjunga själv? Jo, pappa spelade inte bara skivorna för mig, han sjöng dessutom med själv. Med sin mörka basstämma stämde han in: “You fought all the way, Johnny Reb, Johnny Reb. You fought all the way…” (Det var Johnny Cashs version vi lyssnade på, pappa lät faktiskt inte helt olikt Cash.) Kunde pappa sjunga kunde ju jag. Mitt första liveframträdande var på skolavslutningen i sjätte klass, jag och min kompis Anders sjöng Mammas Don’t Let Your Babies Grow Up to be Cowboys medan vår lärare spelade gitarr. Sannolikt hade åtminstone jag hatt på mig, precis som det skulle vara.
/ Dick Lundberg
Lyssna på Dick Lundbergs senaste album Augustisånger 2 här nedan!
 |
Foto: Victor Moreno |
Idag gästas bloggen av Skogebrandt, egentligen Anders Nilsson, som berättar om flera musikminnen!
Vad vore livet utan alla musikminnen? När det gäller konserter är det för mig nästan omöjligt att välja ut någon särskilt framstående. Det är så mycket mer än bara konserten i sig: inramningen, sammanhanget, lokalen, resan dit, förväntan och längtan. Intrycken har varit många, inte minst under de präglande uppväxtåren. Som alla festivalhelger på Storsjöyran i sensommarens Östersund. Eller första gången jag reste från Gällö till Stockholm enbart för att gå på konsert i Globen. Det var minst lika stort att se världsartister uppträda på torget i hemstaden, som i en av huvudstadens arenor. 2001 var det självklart att bila med pappa till Sundsvall för att se Alanis Morissette uppträda på nu nedlagda Gatufesten. När jag och en kompis 2007 begav oss till samma ort för att se Toto, som då endast bestod av en originalmedlem, gjorde de förvisso ett mindre tacksamt gig i stadens sporthall, men det slumpmässiga mötet och pratstunden med Steve Lukather på gågatan utanför bandets hotell, gjorde resan mer än värd.
När jag och en annan barndomskompis besökte Nashville 2010, fick vi en glimt av den mytomspunna stadens sprakande live-utbud. Jag minns inte namnen på banden vars spelningar vi ramlade in i, men känslan sitter kvar än. Det finns något häftigt i det oplanerade och spontana, musik som bara drabbar en. Slumpens ingivelse, att stanna upp för att se en fantastisk gatuartist, som lika gärna hade kunnat missas om promenaden hade skett 100 meter bort. Här och nu-upplevelsen går förvisso aldrig att återskapa, även om ögonblicket dokumenteras på film. Dock går den att förstärka med hjälp av bilder och nedskrivna ord.
Det finns nog inga konsertminnen jag skulle vilja ha ogjorda men hel del jag saknar – minnena som aldrig blev av. Men, istället för att vara bitter över musikstunder jag missade, alla de artister jag borde ha sett medan de fortfarande var i livet, är det bättre att tänka framåt och börja fylla i kalendern. Kanske är de bästa minnena de som är kvar att skapa.
/ Skogebrandt
Lyssna på Skogebrandts EP Lone Wolf här nedan!