måndag 21 oktober 2019

Musikminne från Dick Lundberg

Foto: Emelie Sandberg 

Idag gästas bloggen av Dick Lundberg som berättar om ett musikminne! 

Musiken har varit en del av mitt liv så länge jag kan minnas; i mina yngsta år genom att jag var en ivrig lyssnare vilket sedan övergick i att jag sjöng mer och mer själv. När jag tänker på det efteråt kan jag hitta en specifik sak som var avgörande bakomliggande orsak till att jag faktiskt höjde min stämma och tog ton. 

Mitt allra största intresse under min barndom var vilda western. Jag samlade på hattar, tittade på filmer med Clint Eastwood och försökte klä mig som de gjorde i filmerna med revolverhölster, väst och gärna poncho eller lång rock. Hemma hos min pappa hängde en sån där “wanted”-affisch som man kan låta göra på High Chaparall med hans porträtt. I mitt huvud blev det beviset på att pappa åtminstone hade varit cowboy tidigare, men nu dragit sig tillbaka för att leva ett stilla liv i en etta i Sundbyberg. Det var inte svårt för en liten pojke att vilja vara som pappa och det hela blev liksom den som var jag. Son till en cowboy, själv blivande sådan. I de allra största stunderna från min barndom packades jag och min styvpappas son Tobias in i den gula Opeln vi hade och for ända ner till Småland och Big Bengts stora nöjespark med hästar, diligens och riktiga westernhus. Som julafton! 

Med vilda western följde musiken och det var pappa som försåg mig med den. Han såg till att jag hade en liten bandspelare med högtalare och kassetter med inspelad musik. Vilka skivor var det då jag var intresserad av? Jo, naturligtvis skivorna där någon hade cowboyhatt på omslaget. Min allra första totala musikaliska förälskelse var Frankie Laines Hell Bent for Leather med klassiska låtar som Rawhide, Mule Train och High Noon, men jag fick också Merle Haggard, soundtrack av Ennio Morricone och låtar från skivan Cowboys and Indians av New Christy Minstrels. På Råstensgatan satt jag med när pappa la på skiva efter skiva, ställde in inspelningsvolymen och noggrant såg till att trycka på “rec” och “play” vid exakt rätt tidpunkt. Sedan satt jag och bläddrade bland skivorna, ville höra allt som det överhuvudtaget förekom en hatt på (vilket förstås kunde bli en besvikelse om det inte alls lät som cowboymusik). 

Hur kom det sig då att jag började sjunga själv? Jo, pappa spelade inte bara skivorna för mig, han sjöng dessutom med själv. Med sin mörka basstämma stämde han in: “You fought all the way, Johnny Reb, Johnny Reb. You fought all the way…” (Det var Johnny Cashs version vi lyssnade på, pappa lät faktiskt inte helt olikt Cash.) Kunde pappa sjunga kunde ju jag. Mitt första liveframträdande var på skolavslutningen i sjätte klass, jag och min kompis Anders sjöng Mammas Don’t Let Your Babies Grow Up to be Cowboys medan vår lärare spelade gitarr. Sannolikt hade åtminstone jag hatt på mig, precis som det skulle vara.

/ Dick Lundberg 

Lyssna på Dick Lundbergs senaste album Augustisånger 2 här nedan! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar