tisdag 7 maj 2019

"Äkta kärlek önskar inte den andre mindre rättigheter än sig själv"

Foto: Aida Chehregosha

Den svenska skådespelaren Sandra Andreis släppte på Internationella kvinnodagen sin första singel, en omarbetad version av jazz-klassikern As Time Goes By, som är första singeln inför hennes kommande debut-EP Raising My Standards. Tanken med både singeln och den kommande EP:n är att uppdatera gamla jazzklassiker för att komma bort från sedan länge rotade könsstereotyper. Här nedan berättar Sandra om EP:n, om skådespeleriet och om hur jämställdheten i filmbranschen har utvecklats efter metoo. 


På Internationella kvinnodagen släppte du en egen tolkning av As Time Goes By, berätta om din tolkning och varför det blev just den låten! 
- Min tolkning låter långt ifrån jazz och originalet. Jag har skrivit om texten så att den inte längre är nedlåtande mot kvinnor utan istället håller sig till sanningen och blir hoppfull. Trots den patriarkala ordningen i världen tror jag nämligen på kärleken och förändring. Äkta kärlek önskar inte den andre mindre rättigheter än sig själv, det här är min empati-marsch framåt.

Du har beskrivit EP:n som en uppgörelse med trista könsnormer, berätta mer!
- Bra musik, precis som barnböcker och lagar, behöver uppdateras för att inte hålla oss tillbaka eller ratas helt. På senare år har jag reflekterat över hur just musik påverkat mina värderingar och jag har experimenterat live med att uppdatera både låttexter och intentionerna bakom just jazzlåtarna jag växte upp med. Det är något som jag fått omedelbar respons på från publiken som ofta inte tänkt på vad som skaver förrän de hör ett alternativ. Många har beskrivit det som en aha-upplevelse för att de plötsligt kan ta till sig texten.

- Musik och film är intressant för där har man i mångt och mycket fortsatt diktera och förstärka könsnormerna, stadfästa en romantik med förlegade rollspel och format idéerna som skvalpar runt i folks huvuden. Vi är så vana vid det att vi inte längre hör hur absurda vissa texter eller berättelser är förrän någon pekar på dom och presenterar ett alternativ. Att uppdatera låtar som anses vara klassiker är en sorts personlig katarsis och ett led i att vilja förändra den rådande patriarkala maktstrukturen. Men det är även en hyllning till fantastiska låtar som förtjänar mer än en långsam död eller en dålig eftersmak. Vi behöver inte kasta bort allt gammalt för att gå vidare.

Har du själv någon favorit från EP:n? 
- Ja, men det vill jag inte avslöja än. Att jag fått göra om just den och t.o.m fått tillstånd att ändra den klassiska titeln får bli en överraskning. Men jag kan säga att jag är jätteglad och stolt att den kom med på EP:n.

I framtiden, hur skulle du vilja arbeta med musik? Vad är dina drömmar och visioner? 
- För mig är musiken en kreativ frizon där jag får uttrycka mig helt på mina egna premisser och jag vill fortsätta varva det med skådespeleriet. Vad gäller musiken har jag redan konkreta planer och spännande samarbeten som sträcker sig utanför Sverige. Det känns faktiskt som att jag lever mina drömmar och visioner just nu och jag är spänd på vart den åkturen tar mig.

Blir det lite spelningar i anslutning till EP-släppet?
- Absolut, det kommer definitivt bli en spelning i samband med släppet och även en turné som håller på att planeras.

Finns det någon speciell artist som påverkat dig?
- Nina Simone, i hennes röst finns allt.

Skriver du på helt egna låtar också?
- Ja, arbetet med EP:n har fått mig att komma loss med låtskisser som jag har burit med mig i åratal och även inspirerat helt nya låtar som jag just nu är i process med att spela in.

Du är främst känd som skådespelare, när insåg du att du ville skådespela? 
- Det var något jag upptäckte längs vägen men det såddes definitivt ett frö i mig när jag redan som barn fick sitta med och se min farbror Ricky Andreis regissera amatörteater i Karlstad. Min faster Eva, som var en grym skådespelerska, var ofta med och min farmor gjorde scenografin. Jag var helt tagen av processen och kunde sitta med hur länge som helst utan att bli uttråkad.

Jag älskar din gestaltning av Mia Holmgren i Morden i Sandhamn, hur är det att spela henne?  
- Vad kul att höra, tack. Jag har haft väldigt roligt med Mia . Det är alltid kul att jobba med hennes kombination av humor, distans och total hängivenhet till sitt yrke.


Foto: Aida Chehregosha

Du är också aktuell i den kommande amerikanska skräckfilmen Come home, vad kan du berätta om den filmen och din roll där?

- Den är i slutfasen med att bli färdig så jag är själv spänd på att se den! På pappret är det ett psykologiskt skakande familjedrama om vad som kan hända om man inte kommunicerar och hur ensamt det kan vara att leva. Min roll var väldigt utmanade, det är allt jag vågar säga nu.

Minns du första gången du stod på en scen? 
- Mer än tydligt. Jag gick i tredje klass och spelade den sanningssägande pigan i skolpjäsen. Allt pigan ville vara att göra en riktigt bra tårta men kungen och drottningens intriger kom i vägen. Hon satte dock alla på plats och lyckades till slut. Jag skrek ut alla mina repliker på grov värmländska och minns hur de vuxna skrattade högt. Det var kul och gav mersmak.

Hur tycker du att jämställdheten inom filmbranschen har utvecklats? 
- För långsamt men det finns en större medvetenhet och vaksamhet nu efter metoo och det finns högre krav på hur kvinnor gestaltas. Vi accepterar inte stereotypa kvinnoroller i lika stor grad längre. Jag hoppas att det smittar av sig på alla typer av roller oavsett kön. Generellt är vi alla alldeles för lydiga könsslavar.

Du växte upp i Karlstad och bodde där tills du var 13, hur var din uppväxt där?
- Jag växte upp vid en liten sjö i den nybyggda delen av Hammarö utanför Karlstad med pappersmassefabriken i Skoghall som granne. Jag och mina bröder samlade grodyngel, sprang i stora fält av lupiner om somrarna och gick själva till skolan genom skogen. Det var en ganska trygg och lite lantlig småstadsuppväxt som ibland luktade prutt (dvs pappermassa) - idylliskt va?

Minns du vad du hade för drömmar som barn och vad blev det av dem? 
- Jag är glad över att några av drömmarna inte gick i uppfyllelse för jag hade massor. Min största bestående dröm vara dock att bli konstnär för jag målade hela tiden. Ofta målade jag hela berättelser. Äpplet verkar med andra ord inte falla långt ifrån trädet för jag gör just det men använder istället skrivandet, musiken och skådespeleriet för mitt historieberättande.

Ruvar du på några dolda talanger? 
- Det är nog att jag kan måla och rita och att jag faktiskt är en jävel på språk och dialekter. Helt nyligen överraskade jag mig själv med att klara av att rappa.

I vilka miljöer trivs du bäst?
- Jag trivs och mår bra av omväxling. Gillar att ha många omkring mig men måste få vara i naturen eller resa helt själv emellanåt. New York, där jag bodde i sju år, känns som ett andra hem men jag känner mig hemma på många olika ställen. Överhuvudtaget trivs jag på platser och med människor som är tillåtande och har kreativt högt i tak.

Vad får dig att skratta?
- Mycket men min treåriga dotter säger väldigt roliga saker just nu så hon toppar listan.

Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat när du var yngre? 
- "There's a crack in everything, that's how the light gets in". Leonard Cohen's textrad från låten Anthem sätter fingret på det bäst; Inget är perfekt. Det är det som är vackert och rymmer oändliga möjligheter.

Om du fick resa tillbaka till ett speciellt musik-årtionde, vilket skulle det vara då och varför?
- Jag skulle istället vilja resa hundra år framåt i tiden och se vilka låtar man fortfarande lyssnar på. Vad har bestått? Hur lever och uppträder artister? Intressant att se om människor blivit lata och enbart går på konserter i VR.

Vilket är det bästa rådet du fått i ditt liv?
-  "Lev vilt!" Det rådet fick jag vid en brytpunkt i mitt liv då jag verkligen behövde det. Jag har aldrig valt den lätta vägen men det är min väg och ingen annans. Rådet har fortsatt fungera som en påminnelse om att våga hoppa och trotsa mina rädslor; att vara sann mot mig själv.

Till sist, vad tycker du behöver förändras, till att börja med, i samhället för att skapa mer jämlika förutsättningar?
- Lika lön för lika arbete och att vi höjer våra standards vad gäller vad vi konsumerar. Globalt är såklart den rosa elefanten i rummet religionen. Om alla religioner tog sitt ansvar och faktiskt jämställde människor i praktiken, oavsett kön eller vem man älskar, skulle vi verkligen komma någon vart.

Lyssna på As Time Goes By här nedan!