onsdag 17 april 2019

"Mina främsta drömmar är på god väg att realiseras"

Foto: Håkan Olsson

Diskvalificering av det positiva heter Linda P. Sturessons debutroman. Boken handlar om Alexandra, som haft en svår uppväxt i Polen och som flera år senare, i Sverige, får diagnosen Bipolär. Här nedan berättar Linda mer om boken, diagnoser och om vilka drömmar hon hade som barn. 

Om du var en karaktär i en klassisk bok, vem skulle du vara då och varför? 
- Möjligen Frodo från Härskar-trilogin. Han får en uppgift som gör honom rädd, men ändå antar han uppgiften och ger sig ut på äventyr för att det goda ska segra över det onda. Jag tycker att man ska utmana och övervinna sina rädslor och att man också ska välja det goda även om det onda kan locka. Förhoppningsvis är det något som jag gör. 

- Min klassföreståndare i högstadiet och gymnasiet kallade mig förresten för Lilla My, hon från Mumintrollen och det berodde antagligen på att jag var en viljestark och något arg tonåring, men samtidigt en snäll och principfast sådan. 

Diskvalificering av det positiva är din debutroman, hur skulle du beskriva den? 
- En person sa att den är rolig i all sin sorg, vilket jag tycker fångar boken väldigt bra. 

Berätta lite om bokens huvudkaraktär, Alexandra! 
- Alexandra, denna Alexandra. Hon är en person som befinner sig i en process som nydiagnostiserad och vill hitta andra som har samma problematik, men när hon väl träffar dem så har hon svårt att identifiera sig med de personerna. Hon är nog bra på att diskvalificera andra, men också sig själv. Kanske kan hon uppfattas som dömande och osympatisk ibland och hennes livssyn är ganska krass, men samtidigt har hon sina spöken, rädslor och en sårbarhet.  

Boken behandlar diagnoser en hel del och du drabbades själv av en depression innan du började skriva på boken. Hur mår du idag?  
- Tack för att du frågar, idag mår jag alldeles utmärkt även om saker kan var lite mindre bra ibland. Jag tror i och för sig att vissa saker efter depressionen har dröjt sig kvar som att jag blev mer känslig för stress och att jag förlorade viss matematisk förmåga, men å andra sidan så kanske jag lärde mig andra saker.  

Jag har själv funderat mycket över diagnoser och tänker att många mår dåligt idag, men att det ibland snarare är en reaktion på hur samhället ser ut, med stress och tidsbrist, snarare än att det alltid skulle vara en diagnos som ska behandlas med medicin. Att man kanske ska analysera grundorsakerna mer. Vad tänker du om det?   
- Jag undrar ibland om det har blivit en inflation i diagnostisering och medicinering, vilket säkert gläder några läkemedelsföretag och kanske är dessa också en liten drivande faktor. Jag tänker att fler människor verkar må sämre idag, men det kan också vara så att det är vanligare att prata om det. Nu tror jag i och för sig att diagnoserna och antalet diagnostiserade ökar och att det kan vara en reaktion på hur samhället ser ut idag och att alla inte fungerar i det. Ska vi äta mediciner för att passa in i ett samhälle, som dessutom byggs av oss? Vissa behöver naturligtvis mediciner, men jag tror att andra ska bita sig igenom svårigheterna och lära sig att hantera dessa på andra sätt även om det kan vara smärtsamt i början. Kanske har vi alldeles för höga förväntningar på livet. Jag tror i alla fall inte att vi kan eller ska medicinera bort att livet inte alltid är så lätt. 

- Jag har också funderat en del kring det här med ansvar och om en diagnos för vissa kan bli en självuppfyllande profetia. En diagnos kan också vara ett sätt att få en identitet. Utan att förringa någons ohälsa, men ibland tänker jag att det finns grader i helvetet och det finns individer som blir utsatta för fruktansvärda övergrepp och som genomgår helveten, varav vissa överlever utan mediciner och andra kanske inte. Det är en mycket intressant fråga och jag tänker lite som du där, att det är bra att fundera på grundorsakerna i första hand.  

Var det din tanke hela tiden att just den här historien skulle bli din debutroman, eller har du haft andra planer? 
- Nej, det var aldrig min tanke utan det bara blev så. 

Vad har varit svårast respektive roligast under arbetet med boken? 
- Att skriva den. Nu i efterhand är det också väldigt bekräftande och roligt att veta att jag kunde skriva ett helt manus som blev antaget av ett förlag. Sedan var tiden fram till utgivning kantad av viss oro för hur boken skulle tas emot, men jag har förstått att det är ganska vanligt att författare kan känna så. Och nu är boken här. I efterhand så ser jag nog inte svårigheterna, men möjligen så var det svårt att bestämma berättarröst för de två parallella historierna i boken, om de skulle vara skrivna utifrån första eller andra person. Jag minns att jag ändrade fram och tillbaka några gånger. I den ena parallella historien så bytte jag dessutom tempus ett par gånger innan jag tyckte att det blev bra. 


Foto: Katarina Persson

Du fastnade redan som barn för att skriva? 
- Ja, det stämmer. Det har säkert att göra med att mina föräldrar läste väldigt mycket för mig, även när jag själv lärt mig läsa och sen läste jag mycket själv. Någonstans där, när jag gick i lågstadiet, så började jag skriva själv och slutade aldrig. Skrev förresten en fantastisk novell i gymnasiet som sågades av min svensklärare som tyckte att jag hade meningsbyggnadsfel, vilket antagligen stämde. Ack! 

Vad läste du för slags böcker som barn? 
- Jag gillade myter och sagor, Bortbytingen var en favorit. Var också förtjust i Astrid Lindgrens böcker. I grundskolan knäckte jag de flesta av Enid Blytons och Agatha Christies böcker och antagligen alla Tre Deckare-böcker och Bröderna Hardy som fanns, men också Charles Dickens, Jules Verne och Mark Twain. Min pappa hade sparat sina böcker och gav dem till mig så jag läste mycket av det han hade läst. Jag har sedan gett dem vidare till mina barn, men intresset har tyvärr varit måttligt. Inte ens Sagan om Isfolket har lockat dem. De läser annat.

Minns du vad du hade för drömmar som barn och vad blev det av dem? 
- Jag drömde om en husbil. Min kompis och jag pantade burkar för att spara ihop till en, men det gick sådär. I och för sig är det inte för sent än. Främst hade jag nog drömmar om vad jag skulle arbeta med. Bland annat så ville jag jobba på kontor, bli polis eller uppfinnare, men främst ville jag faktiskt bli forskare eller författare. De där drömmarna försvann aldrig riktigt. Nu är jag forskarstuderande och har ju också precis debuterat med en bok, så mina främsta drömmar är på god väg att realiseras. Kan nämna att jag ville bli forskare efter att ha sett Indiana Jones-filmerna och det är inte riktigt så det går till i min forskarverklighet, men det är ändå spännande och roligt. 

Har du någon bok som betytt lite extra för dig och i så fall vilken? 
- Det finns så många böcker som jag läst och som betytt något för mig så det är väldigt svårt att nämna en. Men, en av de böcker som jag har läst de senaste åren och som etsat sig fast är Epidemin av Åsa Ericsdotter, det är en speciell bok. Läs den!

Behöver du något speciellt omkring dig för att kunna skriva? 
- Nej, men det finns saker som jag inte behöver och det är någon som pratar med mig. Ibland måste jag ha så lite som möjligt runt mig så att jag kan koncentrera mig, men ibland har jag inga problem om det så skulle pågå en fest i samma rum. 

Har tittat runt lite på din Instagram… Om jag säger popcorn, vad säger du då? 

- Först skrattar jag nog istället för att säga så mycket! Sen säger jag att det är något visst med popcorn. Popcorn förekommer inte bara på min instagram utan även i min bok och i de andra manusen som jag skriver på. Det har tagit lång tid för mig att lära mig poppa utan att bränna, även om det fortfarande kan hända. 

Vad skulle säga att du mår bäst av? 
- Svår fråga, men troligen av frihet under ansvar. Jag mår också som bäst när jag är omgiven av nära och kära, men också att få vara ensam och skriva. Sen mår jag väldigt bra av att träna, lyssna på musik, att vara utomhus och att titta på folk. Jag mår också alldeles utmärkt när jag slipper göra hushållssysslor som att städa, tvätta och laga mat, men kan tycka om att fixa med mina krukväxter. 

Vad får dig att skratta?  
- Människor som bjuder på sig själva. De som har självdistans, självhumor och självironi. Mina vänner och min familj tillhör den kategorin och de kan få mig att skratta tills tårarna rinner. Om jag ska vara mer konkret så får Dagbok för alla mina fans-böckerna mig att skratta om kvällarna just nu, likaså en del serietidningar och skämt som är underfundiga och som ligger lite på gränsen. Jag tittar i princip aldrig på teve, men det kan hända att jag ser en film med mina barn och då kan jag skratta åt Lego-filmerna, Guardians of the Galaxy och Kopps. I Kopps finns det exempelvis en scen där en person ska uträtta sina behov i skogen som jag tycker är fantastiskt rolig. Något som jag skrattade mycket åt förr var Hipp Hipp! Jag borde kanske plocka fram de där DVD-skivorna och kolla in avsnitten igen.  

Något du vill hälsa till läsarna innan de tar sig an Diskvalificering av det positiva? 
- Läs den med ett öppet sinne. Reflektera gärna kring innehållet.

Diskvalificering av det positiva hittar du på bland annat Bokus och Adlibris

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar