"Bara kör på din grej och lita ALLTID på din magkänsla"

Foto: Philipp Gladsome

De senaste dagarna när solen gjort mörkret och gråheten sällskap och vissa dagar till och med knuffat bort båda två och skinit dagarna igenom har jag mest gått runt och lyssnat på Dying inside you av Emma Elisabeth. Låten är liksom senaste singeln Where do tears go hämtad från den kommande EP:n We Gotta Talk. Här nedan berättar Elisabeth "Betty" Dittrich som hon egentligen heter om musiken, Berlin och om hennes fascination för 60-talet. 

Jag gillar verkligen Dying inside you, vad kan du berätta om texten till den?  
- Den handlar om att vilja förstå någon och samtidigt känna sig helt borttappad. Något vackert som visar sig ha en mörk baksida. Det finns situationer och personer som man utan eftertanke dras till, och innan man vet ordet av är man mitt inne i en labyrint och vet inte hur man ska hitta ut igen. 

Berätta om den fina videon till låten! 
- Jag såg en gammal video från 70-talet med Black Sabbath, samt en video med Prince från 80-talet någon gång och blev såld på idén av att göra en green-screen video med hela bandet, som ser så där härligt utklippt och oorganiserad ut. Jag är även ett fan av Warhols handheld-camera footage, röriga livevideos med Velvet Underground. Med den inspirationen i bakhuvudet började jag jobba på manuskriptet ihop med min kompis Stefan Wölfle. Jag hittade en skitbillig green-screen studio i Kreuzberg där vi kunde filma. Och sen började förberedelserna med rekvisita etc. Sen var egentligen redigeringen den största biten av allt, att få alla lager och bilder dit vi ville. Men det var det värt i slutändan! Jag är stolt. Minimal budget men maximalt med idéer. 

Din kommande EP heter We Gotta Talk, finns det en röd tråd genom EP:n?  
- En klassisk öppningsreplik till tunga konversationer som dom flesta känner igen. När man har något man måste prata om. Och precis det är låtarna på EP:n för mig. Den röda tråden kan man väl säga är att alla texterna är väldigt personliga och knutna till grejer som jag gått igenom. We Gotta Talk sammanfattar det på något vis. 

På tal om titeln, vad tycker du vi borde prata mer om?  
- Just nu tycker jag att det är viktigt att prata om vad som håller på att hända med världen, om medmänsklighet, om problem som är obekväma att prata om, om rädslor, och att inte låta det kalla främlingsfientliga klimatet bli "normalt". 

Hur går det till när du snickrar ihop en låt? 
- Ibland sätter jag mig bara ner och börjar spela och hittar på någon melodi. Oftast jobbar jag med melodin och ackorden först, och sedan kommer texten. Men det händer också att jag gör precis tvärtom. Ibland är det en mening, ett ord, en känsla, en film, en person eller en upplevelse som sätter igång den kreativa processen. Jag samlar på mig alla sådana tankar och intryck i en anteckningsbok eller i mobilen. Det finns inga regler, och jag tror att det bästa är att bara försöka vara så öppen som möjligt. Man måste skriva idéer som låter skit också för att komma åt de riktigt bra grejerna. En idé leder ju till en annan. 

Vad tänker du på när du skriver texter? 
- Jag försöker att tänka så lite som möjligt och bara få ur mig det som måste komma ut. Sen försöker jag att gå på djupet med de idéerna som kommer. Mina texter är relativt direkta, mer som en konversation än en massa obegripliga ord. Känslan är allt för mig, och ibland är just det enkla det starkaste sättet att säga något. Jag har en svaghet för lite oväntade rim, så det är något jag gillar att bygga in i mina texter. 

Finns det något du aldrig skulle kunna skriva om? 
- Hm. Jag tror det viktigaste är att jag kan relatera till det jag skriver om, annars skulle det bara kännas konstigt. T.ex. Bling, money och ho's kommer inte naturligt in i mina texter. Och jag har aldrig skrivit politiska texter. Men det är inte så att jag aldrig skulle vilja göra det, kanske dags att utforska nya områden. 

Vad var det som fick dig att känna att du ville satsa på musiken? 
- För att det är så jäkla kul. Det ger mig så otroligt mycket att hålla på med musik. Det ger mig utlopp för allt. Känslan av att skapa något och att andra kan lyssna och ta det till sig är beroendeframkallande. Det var framför allt när jag började spela på gymnasiet och började spela ihop med andra, gav konserter och började skriva som jag fastnade. Sen har jag bara följt det spåret sedan dess. Jag har aldrig riktigt funderat på det eller bestämt mig för att satsa, utan olika möjligheter har uppenbarat sig, och jag valde att hoppa på tåget. 

Kommer du ihåg den första gången du stod på scen? 
- Ja, i gympasalen i skolan sjöng jag en sololåt första gången, tror jag var 9 eller så. Skakade av rädsla. Men känslan som sköljde över mig efteråt glömmer jag aldrig. Första gången jag sjöng en av mina egna låtar på scen var på gymnasiet när jag var 16. 

Minns du den första artisten du verkligen fastnade för? 
- Jag älskade Alanis Morissette. Jagged Little Pill kunde jag helt utantill. 

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Att ingen egentligen vet vad de pratar om, så bara kör på din grej och lita ALLTID på din magkänsla. 

Jag har förstått att du gillar 60-talet väldigt mycket, vad är det du har fastnat för med det årtiondet?  
- Fuzzgitarrerna och stämsången framförallt, haha. Generellt tilltalas jag av sent 60-tal och 70-tal väldigt mycket, vet inte riktigt vad det beror på. Hela viben. Jag tror mest på grund av att så många av de artister som jag fascineras av gjorde otroligt mycket bra musik under den perioden. Det finns något visst magiskt med vissa platser och tillfällen, de olika scenerna som existerade samtidigt eller influerade varandra. London, New Yorks The Factory och Chelsea Hotel på 60 och 70 talet, Laurel Canyon, San Francisco etc. Rent tekniskt gillar jag hur mycket dynamik, känsla och värme som finns i inspelningarna från den tiden. 

Foto: Philipp Gladsome

Du har flyttat runt en del, när skulle du säga att du känner dig som mest hemma? 
- När jag dricker kaffe hemma i min lägenhet och filosoferar med mig själv känner jag mig hemma. Med vänner och familj utspridda så kommer ibland känslan av att man inte känner sig hemma någonstans. Fast nu har jag bott i Berlin i 6 år, så det börjar kännas som hemma. Sen kommer "hemma" även alltid fortfarande att vara nere vid havet hemma i Höllviken där jag växte upp. 

Har du någon speciell anekdot från en spelning som du vill berätta om? 
- En gång spelade jag på en strippklubb (det var på reperbahn festival) med speglar på golvet, i taket och på väggarna, så ljudet bara studsade runt. Och det fanns en pole dancing-stång på scen. Backstage var i strippornas omklädningsrum, inklusive deras outfits. Klockan 11 öppnade den vanliga strippklubben, och stämningen blev eh… annorlunda. 

För några år sedan deltog du i tyska kvalet till Eurovision med låten Lalala, hur var det?  
- Det var kul, lite bisarrt men väldigt lärorikt. Jag har aldrig varit inblandad i en så stor produktion innan. Absolut en av de roligaste upplevelserna jag haft, men på något sätt också overklig. Jag kände mig som en alien på en ny planet. Som artist kände man sig liten och obetydlig, man var liksom bara en liten liten del av en stor maskin, och det fanns inte mycket tid till något. Jag har ju mest spelat på mindre klubbar tidigare, med direkt kontakt till publiken. Och det här var något helt annat. 

Kan du tänka dig att ställa upp igen? 
- Det har jag inte planerat, nej. Jag vet inte riktigt om mina nya låtar gör sig rätt i det sammanhanget. Om de återinför konceptet med liveorkestern kanske. 

Vad minns du mest från tiden med Shebang?  
- Bästa minnena har jag från Japan, när vi åkte dit på promotion-turné. Jag blev såld på det galna modet i Shibuya och köpte en japansk outfit och såg ut som en liten blond japansk emo resten av resan. Och Marina tappade en halv tand när vi åt soppa så hon fick åka till akut-tandläkaren i Tokyo. 

Vad skulle du säga är topp 3 saker som en inte får missa om en inte varit i Berlin innan? 
- Området runt Maybachufer utmed kanalen, där finns en marknad, bra restauranger och kaféer samt en hel del småaffärer. Klunkerkranich, en rooftop bar och kafé som ligger högst upp på parkeringsgaraget i Neukölln Arkaden. Det är riktigt fint, avslappnad stämning, ibland spelningar och fin utsikt över stan. Mauerpark är en stor och ganska turistig loppmarknad, men under sommaren har de söndags-karaoke vilket är hur roligt som helst att kolla på, med tusentals människor i publiken. Värt ett besök. 

Vad gör du helst en ledig dag? 
- På något vis är det svårt med lediga dagar som musiker. Det slutar ofta med att man sitter och spelar eller skriver ändå. Men nu när det börjar bli varmare ger jag mig ut med cykeln och cyklar genom Friedrichshain och Kreuzberg, umgås med vänner, går på någon utställning eller spelning. 

Till sist, nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig. 
1) Rumours med Fleetwood Mac (Bästa albumet. När jag hörde det första gången öppnades en ny värld) 2) Almost Famous (Penny Lane alltså.. ikon) 3) En buddistisk munk i ett litet tempel på Sri Lanka satte en hel del grejer i perspektiv för mig. 4) Paris (det var första gången jag reste iväg själv, bodde där en månad)

Lyssna på Dying inside you här nedan! 

"Jag skrev min första låt på gitarr som sjuåring"

Foto: Press

Hösten 2015 släppte NOLA den hyllade EP:n Abyss. Nu är hon tillbaka med singeln Illusions, som snart kommer höras i en webbreklam för IKEA, och albumet Moral Overflow som släpps idag! Här nedan berättar Johanna Karlson som ligger bakom NOLA om albumet bland annat! 

Var kommer namnet NOLA ifrån? 

- Namnet ”Nola” är vackert och enkelt precis som dess latinska innebörd: liten klocka. NOLA låter som min musik gör: kraftfullt men mjukt med en sorgsen klang, som en kyrkklocka.

Idag släpps Moral Overflow, finns det en röd tråd genom skivan?

- Det finns en röd tråd, men det är kanske inte helt uppenbar vid första lyssningen. Det handlar framförallt om en sinnesstämning inom mig, som format texter och teman, och som förbinder låtarna till varandra. De är alla skrivna under en mycket speciell tid i mitt liv. Kanske är det bara jag som upplever detta som en röd tråd? Andra skulle nog säga att folkmusikreferenserna, subtila som uppenbara, är ett genomgående tema för plattan.

Berätta om singeln Illusions! 

- Illusions skrev jag för många år sedan. Om temat för Moral Overflow är hur jag hade det under några tuffa år så är Illusions kulmen på denna period. Låten skrevs i katarsis; ett plötsligt klimax, en upplysning, en rening, och efteråt började saker och ting vända långsamt. Illusions handlar om att nå en viss punkt där man inser att man är helt fel ute i livet och måste börja leta efter en annan väg. 

Lars Halapi har producerat och ni fick kontakt på ett speciellt sätt, vill du utveckla det lite? 

- Min farbror jobbar på en brädgård i närheten av där Lasse bor och där hade de träffats. Jag hade inte skrivit musik på flera år men hade precis skrivit och spelat in en demo till en av låtarna på albumet och lagt upp på MySpace. Min farbror skickade denna till Lasse som sedan tog kontakt med mig och föreslog att jag skulle komma och hälsa på honom i studion. Efter någon timme hade vi bestämt oss för att börja spela in ett album tillsammans, och sen började den månatliga pendlandet mellan Oslo och Österlen.

I april kommer IKEA ha med Illusions i en webbreklam. Hur kommer det sig? 

- En annan slumpmässig händelse! En bekant till mig skulle spela in en reklamfilm till IKEA och ville att jag skulle tonsätta den. Det visade sig att jag redan skrivit en låt som passade nästintill perfekt. Det enda jag behövde ändra var den sista radens sista stavelse. 

IKEA är ju något som de allra flesta i Sverige har en relation till, vad har du för relation till IKEA? 

- Ja, du… Jag känner rätt många som jobbar där faktiskt! Jag gillar Ikea.

Du har berättat att inspelningen skedde under en väldigt tuff period i ditt liv, hur mår du idag? 

- Livet gör ju ont, jag är övertygad om att jag alltid kommer att känna att det är rätt svårt att leva. Men man kan inte vara annat än glad när knoppar börjar brista och man äntligen får släppa sin debutplatta efter 100 år i studion!

När väcktes musikintresset?

- Jag har sett en film på mig själv som treåring när jag sjunger barnvisor med riktig whiskyröst. Jag skulle tro att det började där någonstans. Sen har pappa alltid spelat mycket musik hemma; jag minns att vissa låtar fick det att pirra ordentligt i kroppen när jag var barn. Jag tackar även mina föräldrar för att de föreslog att jag skulle börja spela gitarr istället för blockflöjt när det väl begav sig. Jag skrev min första låt på gitarr som sjuåring och har skrivit musik sedan dess.

Vilken var den första skivan som betydde väldigt mycket för dig?

- 100% Tracy Chapmans debutplatta från -88 och Crossroads från -89. Herregud, de drabbade mig verkligen; jag tror att lusten att sjunga och spela gitarr sprang ur detta. Jag tycker fortfarande att hon är en av de mest självklara musiker som finns.

Minns du första gången du stod på en scen? 

- Det var som sexåring i en liten kyrka i Lund. Jag sjöng en solovers på Jesus, du är bron över mörka vatten. Jag kan den fortfarande!

Din musik låter väldigt poetisk, både stämningen och texterna. Läser du mycket poesi?

- Jag tycker mycket om poesi i musikform. Jag lyssnar på texter och kan fastna hårt för vissa rader i låtar som jag tycker är extra vackert skrivna. Jag föredrar det metaforiska, eller snarare det icke övertydliga, både när jag skriver, lyssnar och läser. Det ger plats för kontemplation och tolkning, ibland en gåta att lösa. Läser jag poesi blir det Edith Södergran eller Tomas Tranströmer.

Hur privat kan du vara, när du skriver? 

- Jag tycker sällan att det finns någon mening med att skriva alls om det inte är helt och hållet ärligt och privat. Det är långt inifrån min inspiration kommer, och behovet att skriva i sig. Tur att man tycker om metaforer, liksom.

Vad brinner du för, förutom musiken? 

- Bland mycket annat så vill jag se mina medsystrar växa sig starkare, stötta varandra och fortsätta kämpa i denna eviga motvind som världen bjuder oss. Inte minst inom musiken saknar jag kvinnor i roller som ljudtekniker, producenter, skivbolagschefer, instrumentalister, och på scen över huvud taget. Som tur är finns det många bra förebilder, och fler lär det bli!

Beskriv en perfekt dag om du fick bestämma helt och hållet hur den skulle se ut. 

- En riktigt bra dag börjar med lilla/stora sked med någon jag tycker om + kaffe på sängen. Resten av dagen kan se ut precis hur som helst, bara jag inte har något jag måste göra. Kvällen vill jag laga middag till några vänner och dricka bärs, kanske vara full och kär och dansa till disco på Grand!

Säg att jag drar till Malmö över en helg, vad bör jag inte missa? Var finns bästa maten? Var spelas bästa musiken? 

- Jag säger som alla andra: fa-la-fel. Det är det bästa med Malmö. Alla jag känner äter falafel minst en gång i veckan. Det är sjukt gott + billigt = bästa maten. Min favorit var Restaurang Sara, men jag har nästan förätit mig. Jag gick dit delvis för att de har bäst bröd, delvis för att en som jobbar där ser ut som en persisk prins! Malmö är vaggan för otroligt mycket bra musik och det finns gott om scener för oetablerade akter här. Jag tycker att Martin Axén som driver Far i Hatten och Grand är bra på att boka nya och duktiga band (bl.a. för att han har fixat flera spelningar till mig, ha! Tack Martin.)

Ruvar du på några dolda talanger? 

- Jag är ganska bra på att rita, resten är nog ganska synligt.

Till sist, blir det turné i samband med att skivan släpps?
- Qui vivra verra.

Lyssna på Moral Overflow här nedan!

Mitt liv som förlossningsskadad

Foto: Privat

Jag heter Hanna Öhman och jag är förlossningsskadad. För drygt fem år sedan födde jag vår dotter och sedan den dagen i november 2011 har jag genomgått 25 operationer och är stomiopererad till följd av skadorna jag fick i förlossningssängen. Idag kämpar jag för alla födande kvinnor i Sverige, jag är en av initiativtagarna till nätverket Våga Vägra Förlossningsskador och driver en av Norrbottens största bloggar som handlar om just det – Mitt liv som förlossningsskadad. Jag kommer dagligen i kontakt med förlossningsskadade kvinnor. Kvinnor som, likt mig, har problem med underlivet och sjukdomar de fått till följd av förlossning. I en sluten grupp på Facebook finns vi, en grupp där vi kan stötta varandra, peppa och framförallt hitta likasinnade att lufta våra tankar och känslor med. Något som ofta slår mig när jag har kontakt med andra förlossningsskadade kvinnor är att vi har så mycket gemensamt trots att våra skador inte alls behöver vara av samma art. Jag säger inte att det gäller alla men många av kvinnorna jag har träffat och pratat med beskriver känslor som jag själv haft och gått igenom. 

För att använda mig själv som exempel så har jag alltid haft höga krav på mig själv, detta är något som jag jobbat otroligt mycket med i vuxen ålder. Tar jag mig an något nytt så går jag in med själ och hjärta för att göra ett så bra resultat som möjligt. Höga prestationskrav betyder ibland även prestationsångest och när jag förstod hur illa skadad jag faktiskt blev under min förlossning kände jag först skam. Jag hade misslyckats med något som jag trodde att kvinnokroppen kunde klara av "på egen hand", något som alla andra kvinnor lyckades med: Jag kunde inte föda barn ordentligt. Den här skammen jag kände gjorde att jag slingrade mig lite när jag fick frågan hur förlossningen gått. Jag skämdes för att berätta sanningen eftersom jag trodde att jag hade ”presterat dåligt" och att jag på något sätt svikit både mig själv men även min kropp. Jag hade sådan fruktansvärd ångest för att jag hade misslyckats med denna grundläggande uppgift som alla världens kvinnor klarade av - utom jag. Varför kunde inte jag fixa en förlossning utan att förstöra mitt underliv? Vad hade jag gjort för fel? Varför varför varför? När det en tid senare upptäcktes att min tarm och slemhinna inte hade läkt ihop kom nästa bakslag. Ännu en gång hade jag misslyckats med något som, i mina ögon, alla andra kvinnor klarade av: Att läka ihop efter förlossningen. Det tog mig ett bra tag att förstå och acceptera. 

Jag har gått igenom alla möjliga faser rent psykiskt och idag vet jag att jag aldrig haft något att skämmas över. Ångesten är sedan länge borta och idag finner jag tröst i att jag faktiskt kan hjälpa andra kvinnor och vara en stöttepelare för den som behöver mig. Samtidigt är jag medveten om att alla de här känslomässiga stegen jag gått igenom (rädsla, skam, skuld, förnekelse, ilska, ångest, nedstämdhet, sorg m.m) är helt normala och genom alla möten och mail-konversationer jag har med andra förlossningsskadade kvinnor så tror jag att det här är steg som många av oss går igenom. Jag känner igen mig så mycket i resonemang om hur man mår och hur skadan påverkar livet/familjelivet. Jag vet, jag har själv varit där. 

Idag, drygt fem år efter min skada, har jag kommit långt psykiskt. Trots de problem som varit (blodförgiftning, infektioner och operationer som avlöst varandra) mår jag idag väldigt bra och jag vet att jag som människa utvecklats otroligt mycket "tack vare" allt jag tvingats gå igenom. Jag är så mycket starkare nu. Vägen till välmående har inte varit spikrak och jag har då och då känt en enorm avundsjuka gentemot kvinnor som ”lyckats” så mycket bättre än mig med att föda barn. Denna avundsjuka grundar sig garanterat i mina egna prestationskrav. Idag blir jag istället lycklig och varm i hjärtat för de kvinnor som klarar sig bra i förlossningsrummet. Alla är inte lika lyckligt lottade och den skadade kvinnan har inte bara ett trasigt underliv (eller andra skador som till exempel delade magmuskler) att bearbeta, hon har även en stor psykisk resa framför sig och ett samliv med sin andra hälft som påverkas i allra högsta grad. 

Den förlossningsskadade kvinnan tvingas gå igenom saker både på egen hand och tillsammans med vänner/familj/partner som inte går att förstå om man inte varit där själv. Förlossningsvården måste utvecklas och eftervården måste bli bättre. Alla kvinnor har rätt till en trygg och säker förlossning och tillsammans kan vi göra skillnad. 

Du kan läsa Hannas blogg här. 

När psykisk sjukdom blir ett skällsord tiger de som mår dåligt

”Han måste vara psykiskt sjuk som gör en sådan sak”, läste jag i ett kommentarsfält. Att de som röstar på Sverigedemokraterna och Donald Trump är psykiskt sjuka har jag också hört flertalet gånger. Brott förklaras med psykisk ohälsa och åsikter en inte gillar förklaras också med psykisk ohälsa. Men det är viktigt att veta att vara psykiskt sjuk inte leder till att en begår brott. Rent statistiskt så är det mycket vanligare att psykiskt sjuka människor blir offer snarare än att de är förövare. 

Det är bekvämt att få distansera sig själv från hemska dåd genom att kalla mördare för psykiskt sjuka, men allt en gör då är att bidra till den stigma som psykiskt sjuka människor konstant belastas med av samhället. De blir offer i ett samhälle som hellre ifrågasätter, nonchalerar och tystar ner. Istället för att ifrågasätta så är det viktigt att tro på den som är sjuk. Vare sig en förstår eller inte. Vare sig en tror att en skulle klara av att jobba i samma situation eller inte. Alla har olika förutsättningar och att konstant bli misstrodd kan inte vara lätt. 

När jag själv mådde dåligt så fick jag höra ”Hur kan du må dåligt? Du har ju jobb” som om jobb är en slags universallösning. Men vi har ju skapat ett samhälle där jobb är lösningen på allt och där psykiskt sjuka blir till en skämtsam bild på Facebook att skratta åt och kanske till och med dela. Då är det inte så konstigt att de som mår dåligt hellre tiger, när psykisk sjukdom blir ett skällsord, precis lika opassande som att CP blev ett.

"Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva"

Foto: Elinor Wermeling

Jörgen Thorsson är aktuell i biofilmen Måste Gitt och med två singlar från sitt kommande album Fan Livet, det femte i ordningen, som släpps den 23:e mars. Han har en föreställning på Teater Galeasen i Stockholm den 3:e och 10:e april där han kommer spela musik och även berätta om sitt liv. Nedan berättar han om hur han fick upp ögonen för skådespeleriet och om sina guilty pleasures när det kommer till musik.

Texten till Krossa mig är helt fantastisk. Vill du berätta om den?

- Kul att höra! Särskilt från experthåll, du som är poet. ”Krossa mig” är ett sätt att säga att du får mig. Jag kommer att våga låta dig krossa mig. Jag riskerar nu allt. Med vetskapen om att det kommer att göra ont. Men hellre leva som en spillra än att aldrig leva.

Hur kom du i kontakt med Lisette Pagler? 

- Lisette och jag har varit kollegor på Stadsteatern i Stockholm. Tyvärr aldrig i samma produktion.

Din femte skiva släpps nu i slutet av mars, finns det en röd tråd genom skivan?

- Hade nog lite planer på det. Ironiskt nog med avstamp i att berätta nåt om världen utanför mig. Men det gick inte. Ju mer jag ville berätta om världen desto fler låtar blev det om hur jag faktiskt har det. Nu finns enstaka fragment kvar av ursprungsambitionen. Så röda tråden är att skivan innehåller det jag känt och tänkt under tre år av mitt liv. Just nu låter det såhär när jag tänker högt i låtform, kan man säga.

Hur går det till när du snickrar ihop en låt?

- Disciplin och tid. Att välja ur kaoset av idéer och tankar. Och inte ge sig fast det suger. Jag skissar fram en massa text. Ser till att det finns. För när jag väl sätter mig med musiken kan det gå ganska fort. Men om det inte finns text som har bäring så kan det avstanna helt. Så då gäller det att våga gå till den där platsen där jag kan bomba ur mig, där det mesta är oanvändbart. Sen gäller det att bita i, välja, stanna kvar i låten, fast det kanske börjar skava, men man får inte ge sig.

Kommer du att ge dig ut på en turné i samband med att skivan släpps? 

”Turnén” börjar med två konserter på Teater Galeasen, Stockholm 3:e och 10:e april. Kanske slutar det där. Haha. Nä, men om du tar tag i det så kommer jag. Herregud. Jag önskar att det fanns en turnéplan. För jag får frågan, t.ex när kommer du till Malmö? Men som ganska oberoende artist och människa så hamnar ju allt på eget bord. Och då är det lätt att ge vika för bördan. Dessutom rullar min skådiskarriär på, så jag skulle behöva att nån verkligen bjöd upp mig för en turné.

Du spelar just nu Riddar Kato i Mio Min Mio. Hur är det att gestalta honom? 

- Har skojat om att jag äntligen är i synk med min egen ondska. Egentligen ganska enkel roll. Det pratas om honom hela pjäsen. Publikens förväntan byggs upp. Och det jobbet gör inte jag, utan det gör mina eminenta skådespelarkollegor. Så min uppgift är att smasha in. Men jag ville göra honom otäckt vansinnig och oberäknelig. Känslig. Inte en arg gubbe. Att publiken får pay-off för att de får vänta länge på slutbossen.

Vad var din relation till Astrid Lindgren när du var barn? 

- Haha, det som gestaltades i Emil och Bullerbyn var inte så långt från min egen barndom. Skit under naglarna, djur, gården och allt sånt. Fast mycket mer diesel såklart... och tv-spel.

Du är också aktuell i Måste Gitt där du spelar bokförläggaren Puma. Vad kan du berätta om Puma? 

- Puma är Metins (huvudkaraktären) antites. Metin lever småkriminellt liv, men med en talang, han skriver ner sina stötar, och skriver ner det bra. Och av märklig omständighet så hamnar den här dagboken i förläggaren Pumas händer, som ju vill ge ut den. Det är ju såklart förenat med livsfara för Metin. Så frågan blir om Puma är en sjysst person, som tar Metins öde på allvar, eller om han är en innerstads-oppurtinist som bara vill tjäna pengar. Eller är han båda? Sen är det lätt att krydda och snickra fram en roll när situationerna är så bra skrivna av manusförfattarna Ivica Zubak och Can Demirtas.

När insåg du att du ville skådespela? 

- Tror när filmen gjorde inträde i livet. Inte att jag förstod att jag faktiskt kunde jobba med nåt sånt. Men att få gestalta karaktärer. Framför allt med humor. Det har varit en del av mig på nåt sätt, sen lekens tid.

Jag älskade din roll i I Anneli. Hur var det att spela Don? Finns det några likheter mellan honom och dig själv? 

- Haha! Den stackars olycklige och otursförföljde väktaren. Kul du gillar. Du sällar dig till en skara underjordiska fans som jag har stor respekt för. Det betyder att ni gillar samma som jag. Jo, det är såklart mycket jag i Don. Skillnaden är att Don lever i olyckan. Har varken humor eller analys för att hantera det. Han bara är och gör. Jag däremot, även om det är eländigt ofta, har lyxen att kunna använda mig av det. Don måste gå till väktarjobbet som vanligt. Därför tror jag vi gillar honom. Han kämpar, men vet knappt om det själv. Don kanske har det bättre än jag.

Du har gjort en del humoristiska roller, vad får dig själv att skratta? 

- Humor man kan dela med barn. När man upptäcker nåt tillsammans, då blir det verkligt roligt, som om humorn uppfinns för första gången. Annars gillar jag satiren. När det bränns. Såklart. Men då skrattar man kanske inte, det är bara kamplust.

Du växte upp på landet i Dalsland, hur var din uppväxt där? 

- Komplex. Haha. Nä, men det går inte riktigt att beskriva. På skivan finns en sång som heter Högt över Lagårdstaken. Det är i alla fall ett försök.

Vad minns du mest från din barndom? 

- I vuxen ålder har jag ägnat mer tid åt att minnas det som var dåligt än det som faktiskt var bra. Så nu under andra halvan av livet ska jag ta fram det som var bra. Fram för mer positiva minnen.

Minns du första gången du stod på en scen? 

- Som skådespelare, ja. Tror det. Kanske var 10 år. Jag var med i ett julspex i den lilla bygdeskolan i Sundals-Ryrs socken. Jo, jag vet, det låter 1800-tal… Och vi spelade nån form av pjäs, som vår annars läskige ”tillsynslärare” (som det hette) hade skrivit. Jag spelade nån slags senil morfar med lyte, peruk och allt. Jag levererade bland annat repliken: ”Fungerar precis som kommunen i Vänersborg”. Tydligen var det satir som gick hem, inte förstod jag varför. Men fick alla att skratta. Den kraften. Berömmet efteråt. Vadå, kanske är jag bra på det här?

Nu bor du i Stockholm, vad gillar du mest med stan? 

- Allt! Att det är så mycket av allt, och att det bor en massa fina men ängsliga människor överallt. Stockholm har ju såklart det vanliga sjuka. Folk går efter invanda mönster. Sina upptrampade stigar. Men så möts vi på massa platser. Och det är oerhört fint. Men sjukt. För vi känner inte varandra. Fint. Vi samlas kring ställen och karriär och pengar. Var och en efter sin egen plånbok. Sjukt. Det är inte Rio. Det är inte New York. Det är Stockholm. Människor är mycket mer i sina hem än de borde vara. Inklusive jag. Så om jag fick bestämma; mer av all kultur och möten och mindre av det som är det ordningsamma hämmade kapitalistiska. Om tjugo år har det enligt statistiken flyttat in ett helt Göteborg, folk precis som jag, som vill ta del av stan. Då är det stort. Då kanske vi kan börja snacka.

Vad lyssnade du på för musik när du växte upp? 

- Det som knäckte mig var Roxettes Look Sharp. En kompis hade den på LP. Den låten var så stark. Det vred till hela mig. Inget blev sig likt efter det.

Någon speciell artist som påverkat dig?  

- Mest skämmiga artister. Borde vara mer påläst. Mer Indie. Och jag har ju såklart halv-coola saker för mig. Som nu när Säkert! släppte en ny skiva; den går på repeat. Och framför allt, svensk text. Som nu när Kent skulle gå i graven. Oh my God, sugit i mig hela deras narrativ. Men jag ägnar mig hela tiden åt hemliga skämsartister som jag lyssnar osunt mycket på då och då. Återvänder alltid till Metallica en gång om året. Skäms för det. Oasis, men det är tydligen inne igen. Winnerbäck. Gillar det, men skäms för det. Så jag går runt i mina lurar och skäms med Coldplay. Tills jag lyssnar på Erik Lundin. Då blir man cool. Och så där håller det på. Egentligen skulle jag väl svara Radiohead bara, och inte utveckla det mer.

Har din musiksmak ändrats mycket sen du var yngre?

- Den ändras. Det som är konstant är att jag spelar på mina instrument. Sen morphas det med samtiden. Men även om jag har koll på teori, hur man skriver och så, så söker jag det enkla vid pianot, där verkar jag vara konstant. Har gjort det hela tiden.

Du har många järn i elden, hur väljer du bland dina projekt? 

- Jag vet faktiskt inte. Blir ledsen varje gång jag måste säga nej. Men oftast försöker jag göra jag allt. Som har med konst att göra. Och ibland blir det bara massa tid över. Då försöker jag dra igång saker själv.

Beskriv en perfekt dag om du fick bestämma helt och hållet hur den skulle se ut. 

- En hel dag full av lek och kärlek. Men i väntan på den dagen så duger en produktiv arbetsdag ganska bra.    

Ruvar du på några dolda talanger?

- Nej, tror inte jag är så nördig, så jag blir inte så bra på nåt enskilt utan fuskar på allt möjligt.

Till sist, säg att en film skulle släppas om ditt liv en dag, vem skulle i så fall spela rollen som dig själv?

- Åh hjälp. Sjuk fråga. Philip Seymour Hoffman är ju död, så då blir nog det aldrig av.

Lyssna på den fina duetten Krossa mig nedan.

"Jag tänker skriva låtarna som ingen vill vara utan"

Foto: Press

För två år sedan släppte Lukas Lind sin debutsingel Taykardi och nu är solokarriären i full rullning. Idag släpper han nya singeln Dynasti, som han själv beskriver som en hyllning till ungdomen och frigörelsen. Läs mer om det och om hans uppväxt bland annat här nedan. 

Du växte upp i en frireligiös församling. Hur var det?
– Både positivt och negativt. Man fick ju ett tydligt sammanhang och en stor gemenskap, med både äldre och yngre, vilket många söker som ung. Det fick många mig att stå på scen tidigt i livet. Musiken är ju en stor del av kyrkans gemenskap. Men idag kan jag känna att mitt kristna sammanhang jobbade en hel del med skuldbeläggning och ett väldigt mallat sätt att tro på Gud. Det var kvävande och kreativiteten blev inte sällan lidande.

Hur har din uppväxt präglat dig?
– När jag i början av 20-års åldern slutade gå i kyrkan regelbundet försvann det sammanhang och mycket av den tro jag haft innan. Det var faktiskt lite som att mattan drogs bort under mina fötter när jag lämnade den. Idag kan jag ofta känna en ensamhet, spridda skurar av meningslöshet, men känner mig samtidigt mycket gladare, friare och närmre livets essens. Jag tror att min bakgrund har gett mig en förståelse och acceptans för människor i samhället som bär andra erfarenheter än de vanliga.

När kände du att du ville satsa på musiken?
– Jag har skrivit låtar sedan början av högstadiet. Jag hade ett par olika band under tonåren och satsade rätt hårt med ett av dem. Sedan tog studier och jobb inom journalistik mycket tid i början av 20-års åldern, även om jag alltid fortsatt att skriva musik. Nu känner jag att jag har kommit tillbaka till musiken ordentligt igen. Hittat mitt sätt att skriva på och ser hoppfullt på framtiden.

Din nästa singel heter Dynasti. Berätta om den!
– Den är en hyllning till ungdomen och frigörelsen. Om sena sommarkvällar på filtar i parker, där de stora frågorna förklaras i enkla, naiva och koncisa slagord. Det är någonting härligt med det där. Världen är så himla ogripbar och märklig ofta. Låten är en hyllning till den där känslan när ingenting känns omöjligt.

När kommer EP:n?
– Innan sommaren! Vi kommer att gå ut med exakt datum snart.

Blir det lite spelningar i samband med släppet?
– Ja, jag har dels en releasefest inplanerad på Morfar Ginko i Stockholm. Sedan är det några andra gig på gång också. Kommer mer information om dem snart.

Hur tänker du när du gör musik eller går du mycket på känsla?
– Det tar rätt olika vägar. Men oftast börjar jag med känslan. Jag hittar ett beat, ackordföljd eller melodislinga som känns inspirerande. Sedan kopplar jag bort hjärnan så gott det går och försöker hitta en naturlig sångmelodi. Efteråt ser man ofta att det finns ett textmässigt tema i improvisationen. Då börjar arbetet med att renodla och förtydliga. Men ja, det händer absolut att jag börjar med texten också.

Jag vill veta mer om vardagliga Lukas. Har du en favoritemoji?
– Haha, hm. Vänta ska kolla igenom mina konversationer...Nej, alltså, får erkänna att jag är en riktig stelpinne när det kommer till emojis. Hjärt-symbolen är jag ganska flitig på att använda ser jag.

Säg att du skulle DJ:a på en klubb, vilken musik får man höra om man bokar dig?
– Har aldrig DJ:at och kommer nog aldrig göra. Känns som att alla gör det nu för tiden. Känns rätt trött. Om jag skulle göra det skulle det säkert bli rätt mycket 60-talsdans och rivig indiepop tror jag. Jag gillar prestigelösa dansgolv där folk dansar för att ha kul, när de skiter i hur de ser ut och sånt.

Gjorde en artikel för några månader sen där folk listade de bästa svenska skivorna någonsin, vilken är den bästa, enligt dig?
– Skitsvårt att bestämma mig. Men jag tycker att en skiva som förtjänar mycket mer uppmärksamhet är Christopher Sanders Jorden var rund. Så mycket kan jag säga i alla fall.

Ruvar du på några dolda talanger?
– Nja, jag är rätt bra på bollsporter. Men det är väl var och varannan människa?

Vad får dig att skratta?
– Bra svensk standup, David Brent, svart brittisk humor och när människor har distans till sina tillkortakommanden och misslyckanden. 

Vad har du annars planerat framöver?

– Jag tänker skriva låtarna som ingen vill vara utan.

Lyssna på Dynasti här nedan!

Hampus Carlsson - Refuserad

Foto: Johan Ahlström

Refuserad är Hampus Carlssons första EP. Tidigare har han släppt 7 singlar varav alla har varit smått fantastiska. De två senaste singlarna, Jag vill dö och Hångla är med på den nya EP:n. Jag som följt Hampus utveckling märker en skillnad mellan hur det lät på de första singlarna och hur det låter nu. Det är mindre rivigt och mer mjuka 80-talsdoftande melodier. Bäst av de nya låtarna tycker jag Flyger är, en låt som börjar försiktigt men som sen sätter fart, en hyllning till de som vågar sticka ut från det gråa cirkelsamhället. 

Vi lyssnar inte på musik på samma sätt idag, men jag längtar ändå efter att höra Hampus i albumformat. Enda smolket i bägaren den här gången är Du gör mig hel som inte alls ger mig rätt känsla. I övrigt låter det fantastiskt. Lite som ett Gyllene Tider som kompar Håkan Hellström. Och när budskapet är gemenskap och dans som aldrig kommer låta samhället eller normer stå i vägen för rätten att få sticka ut och vara den en är, så ös på bara! Musik som är händer som sträcker sig mot kärleken för att rädda undan den från allt jävla mörker. Festerna är korta, men ack så vackra, livet är kort, men ack så vackert. Musik att låta vintersolen gå ner i, oavsett om du är på dansgolvet eller fuldansar hemma för dig själv. 

Lyssna på Refuserad här nedan!