måndag 27 mars 2017

"Bara kör på din grej och lita ALLTID på din magkänsla"

Foto: Philipp Gladsome

De senaste dagarna när solen gjort mörkret och gråheten sällskap och vissa dagar till och med knuffat bort båda två och skinit dagarna igenom har jag mest gått runt och lyssnat på Dying inside you av Emma Elisabeth. Låten är liksom senaste singeln Where do tears go hämtad från den kommande EP:n We Gotta Talk. Här nedan berättar Elisabeth "Betty" Dittrich som hon egentligen heter om musiken, Berlin och om hennes fascination för 60-talet. 

Jag gillar verkligen Dying inside you, vad kan du berätta om texten till den?  
- Den handlar om att vilja förstå någon och samtidigt känna sig helt borttappad. Något vackert som visar sig ha en mörk baksida. Det finns situationer och personer som man utan eftertanke dras till, och innan man vet ordet av är man mitt inne i en labyrint och vet inte hur man ska hitta ut igen. 

Berätta om den fina videon till låten! 
- Jag såg en gammal video från 70-talet med Black Sabbath, samt en video med Prince från 80-talet någon gång och blev såld på idén av att göra en green-screen video med hela bandet, som ser så där härligt utklippt och oorganiserad ut. Jag är även ett fan av Warhols handheld-camera footage, röriga livevideos med Velvet Underground. Med den inspirationen i bakhuvudet började jag jobba på manuskriptet ihop med min kompis Stefan Wölfle. Jag hittade en skitbillig green-screen studio i Kreuzberg där vi kunde filma. Och sen började förberedelserna med rekvisita etc. Sen var egentligen redigeringen den största biten av allt, att få alla lager och bilder dit vi ville. Men det var det värt i slutändan! Jag är stolt. Minimal budget men maximalt med idéer. 

Din kommande EP heter We Gotta Talk, finns det en röd tråd genom EP:n?  
- En klassisk öppningsreplik till tunga konversationer som dom flesta känner igen. När man har något man måste prata om. Och precis det är låtarna på EP:n för mig. Den röda tråden kan man väl säga är att alla texterna är väldigt personliga och knutna till grejer som jag gått igenom. We Gotta Talk sammanfattar det på något vis. 

På tal om titeln, vad tycker du vi borde prata mer om?  
- Just nu tycker jag att det är viktigt att prata om vad som håller på att hända med världen, om medmänsklighet, om problem som är obekväma att prata om, om rädslor, och att inte låta det kalla främlingsfientliga klimatet bli "normalt". 

Hur går det till när du snickrar ihop en låt? 
- Ibland sätter jag mig bara ner och börjar spela och hittar på någon melodi. Oftast jobbar jag med melodin och ackorden först, och sedan kommer texten. Men det händer också att jag gör precis tvärtom. Ibland är det en mening, ett ord, en känsla, en film, en person eller en upplevelse som sätter igång den kreativa processen. Jag samlar på mig alla sådana tankar och intryck i en anteckningsbok eller i mobilen. Det finns inga regler, och jag tror att det bästa är att bara försöka vara så öppen som möjligt. Man måste skriva idéer som låter skit också för att komma åt de riktigt bra grejerna. En idé leder ju till en annan. 

Vad tänker du på när du skriver texter? 
- Jag försöker att tänka så lite som möjligt och bara få ur mig det som måste komma ut. Sen försöker jag att gå på djupet med de idéerna som kommer. Mina texter är relativt direkta, mer som en konversation än en massa obegripliga ord. Känslan är allt för mig, och ibland är just det enkla det starkaste sättet att säga något. Jag har en svaghet för lite oväntade rim, så det är något jag gillar att bygga in i mina texter. 

Finns det något du aldrig skulle kunna skriva om? 
- Hm. Jag tror det viktigaste är att jag kan relatera till det jag skriver om, annars skulle det bara kännas konstigt. T.ex. Bling, money och ho's kommer inte naturligt in i mina texter. Och jag har aldrig skrivit politiska texter. Men det är inte så att jag aldrig skulle vilja göra det, kanske dags att utforska nya områden. 

Vad var det som fick dig att känna att du ville satsa på musiken? 
- För att det är så jäkla kul. Det ger mig så otroligt mycket att hålla på med musik. Det ger mig utlopp för allt. Känslan av att skapa något och att andra kan lyssna och ta det till sig är beroendeframkallande. Det var framför allt när jag började spela på gymnasiet och började spela ihop med andra, gav konserter och började skriva som jag fastnade. Sen har jag bara följt det spåret sedan dess. Jag har aldrig riktigt funderat på det eller bestämt mig för att satsa, utan olika möjligheter har uppenbarat sig, och jag valde att hoppa på tåget. 

Kommer du ihåg den första gången du stod på scen? 
- Ja, i gympasalen i skolan sjöng jag en sololåt första gången, tror jag var 9 eller så. Skakade av rädsla. Men känslan som sköljde över mig efteråt glömmer jag aldrig. Första gången jag sjöng en av mina egna låtar på scen var på gymnasiet när jag var 16. 

Minns du den första artisten du verkligen fastnade för? 
- Jag älskade Alanis Morissette. Jagged Little Pill kunde jag helt utantill. 

Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var yngre? 
- Att ingen egentligen vet vad de pratar om, så bara kör på din grej och lita ALLTID på din magkänsla. 

Jag har förstått att du gillar 60-talet väldigt mycket, vad är det du har fastnat för med det årtiondet?  
- Fuzzgitarrerna och stämsången framförallt, haha. Generellt tilltalas jag av sent 60-tal och 70-tal väldigt mycket, vet inte riktigt vad det beror på. Hela viben. Jag tror mest på grund av att så många av de artister som jag fascineras av gjorde otroligt mycket bra musik under den perioden. Det finns något visst magiskt med vissa platser och tillfällen, de olika scenerna som existerade samtidigt eller influerade varandra. London, New Yorks The Factory och Chelsea Hotel på 60 och 70 talet, Laurel Canyon, San Francisco etc. Rent tekniskt gillar jag hur mycket dynamik, känsla och värme som finns i inspelningarna från den tiden. 

Foto: Philipp Gladsome

Du har flyttat runt en del, när skulle du säga att du känner dig som mest hemma? 
- När jag dricker kaffe hemma i min lägenhet och filosoferar med mig själv känner jag mig hemma. Med vänner och familj utspridda så kommer ibland känslan av att man inte känner sig hemma någonstans. Fast nu har jag bott i Berlin i 6 år, så det börjar kännas som hemma. Sen kommer "hemma" även alltid fortfarande att vara nere vid havet hemma i Höllviken där jag växte upp. 

Har du någon speciell anekdot från en spelning som du vill berätta om? 
- En gång spelade jag på en strippklubb (det var på reperbahn festival) med speglar på golvet, i taket och på väggarna, så ljudet bara studsade runt. Och det fanns en pole dancing-stång på scen. Backstage var i strippornas omklädningsrum, inklusive deras outfits. Klockan 11 öppnade den vanliga strippklubben, och stämningen blev eh… annorlunda. 

För några år sedan deltog du i tyska kvalet till Eurovision med låten Lalala, hur var det?  
- Det var kul, lite bisarrt men väldigt lärorikt. Jag har aldrig varit inblandad i en så stor produktion innan. Absolut en av de roligaste upplevelserna jag haft, men på något sätt också overklig. Jag kände mig som en alien på en ny planet. Som artist kände man sig liten och obetydlig, man var liksom bara en liten liten del av en stor maskin, och det fanns inte mycket tid till något. Jag har ju mest spelat på mindre klubbar tidigare, med direkt kontakt till publiken. Och det här var något helt annat. 

Kan du tänka dig att ställa upp igen? 
- Det har jag inte planerat, nej. Jag vet inte riktigt om mina nya låtar gör sig rätt i det sammanhanget. Om de återinför konceptet med liveorkestern kanske. 

Vad minns du mest från tiden med Shebang?  
- Bästa minnena har jag från Japan, när vi åkte dit på promotion-turné. Jag blev såld på det galna modet i Shibuya och köpte en japansk outfit och såg ut som en liten blond japansk emo resten av resan. Och Marina tappade en halv tand när vi åt soppa så hon fick åka till akut-tandläkaren i Tokyo. 

Vad skulle du säga är topp 3 saker som en inte får missa om en inte varit i Berlin innan? 
- Området runt Maybachufer utmed kanalen, där finns en marknad, bra restauranger och kaféer samt en hel del småaffärer. Klunkerkranich, en rooftop bar och kafé som ligger högst upp på parkeringsgaraget i Neukölln Arkaden. Det är riktigt fint, avslappnad stämning, ibland spelningar och fin utsikt över stan. Mauerpark är en stor och ganska turistig loppmarknad, men under sommaren har de söndags-karaoke vilket är hur roligt som helst att kolla på, med tusentals människor i publiken. Värt ett besök. 

Vad gör du helst en ledig dag? 
- På något vis är det svårt med lediga dagar som musiker. Det slutar ofta med att man sitter och spelar eller skriver ändå. Men nu när det börjar bli varmare ger jag mig ut med cykeln och cyklar genom Friedrichshain och Kreuzberg, umgås med vänner, går på någon utställning eller spelning. 

Till sist, nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig. 
1) Rumours med Fleetwood Mac (Bästa albumet. När jag hörde det första gången öppnades en ny värld) 2) Almost Famous (Penny Lane alltså.. ikon) 3) En buddistisk munk i ett litet tempel på Sri Lanka satte en hel del grejer i perspektiv för mig. 4) Paris (det var första gången jag reste iväg själv, bodde där en månad)

Lyssna på Dying inside you här nedan! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar