onsdag 20 januari 2016

"Jag kan kvävas lite av prestige och karriärs-samhället"

Foto: Pressbild

Det är mycket som växer fram genom resor, oavsett om de går till eller genom människor, till eller genom andra länder. Att resa är något som är väldigt viktigt för Sara Yasmine. Resor och musiken. Snart släpper hon sitt debutalbum Åh Nej! via Startracks. Det låter både berörande, vackert, varmt. Något som jag kan behöva mot örat i den här kylan. 

Hur skulle du själv beskriva din musik? 
- Svensk singer songwriter/pop-rock. Det har man ju hört förr, men det verkar finnas något där i uttrycket som gör att folk lyssnar och vill höra mer. 

Hur har inspelningen av skivan varit?
- Ganska intensiv. Jag bestämde mig i februari 2015 för att sammanställa ett album, och då var låtskisserna knappt klara. De formades och spelades in successivt under året på olika platser och med hjälp av olika människor, så på så sätt har det varit stimulerande och roligt. Men också ganska stressigt eftersom jag i princip dubbel-jobbade och aldrig kände mig helt ledig. Men så är det i kreativt arbete - om man vill (eller inte ser upp) behöver man aldrig bli klar; så man får lära sig ta pauser, bryta och till sist sätta godkänd-stämpeln på det. Ett färdigt resultat känns alltså underbart! Och det har varit grymt spännande att se vart det skulle landa.

Du är uppväxt i Dalarna. Hur var din uppväxt där? 
- Jag växte upp i ett lugnt villaområde med fyra syskon i en liten ort. Det var lugnt och skönt, men jag tror att jag redan som liten unge kände av en viss leda och understimulans, varför jag började skolan ett år tidigare och läste mycket böcker överlag. Slukade Kulla-Gulla, Katitzi och Astrid Lindgren-böcker. En ny bok var en ny värld, och språket och sagorna fascinerade mig. När jag kom upp i tonåren började jag läsa och skriva poesi. Jag hade en väldigt bra svensklärare i högstadiet. En gammal militär. Auktoritär men varm och lyhörd. Honom brukade jag lämna in mina texter till när lektionen var slut, eftersom jag började känna en innerlig längtan att få respons på vad jag skrev. Han var en av de första som uppmuntrade mig att fortsätta skriva texter och utveckla mitt språk. Och ja, många år senare, och efter att ha rört mig i lite olika kretsar inom skrivande, verkar det ha blivit låttexter jag landat i och ägnar mig åt. 

Hur kom det sig att du flyttade till Göteborg? 
- Det var just det. Orten och länet var lugnt och skönt, men kändes efter ett tag för litet. Jag hade träffat en hel del av de människor som höll på med musik och behövde ny inspiration, nya scener, nya rörelser och ny luft. En del av mina vänner bodde redan sen innan i Göteborg. Efter en inspelningsvecka i Nacksving-studion kände jag att det bara var jag som fattades. Det var inte ett helt lätt beslut att ta eftersom hela min familj bor kvar i Dalarna, men med åren har det börjat kännas lättare och jag åker ju hem emellanåt och hälsar på. 

Har du några speciella smultronställen i Göteborg?
- När jag är ledig brukar jag ibland gå upp på Sörhallsberget vid Eriksberg. Jag älskar att sitta där och titta på utsikten, se när båtarna och fartygen glider förbi. När jag vill ha en god sushi går jag till det lilla, lilla haket på Hjalmar Brantingsgatan nära Vågmästarplatsen. Paret som jobbar där är så himla serviceminded och snabba. Annars gillar jag också energierna på centralstationen. Det är som att människor har så rena energier där - på väg till, eller från någonting, i rörelse liksom. Inspirerande. Det är som livet i sig. I ständig rörelse och förändring. 

Hur kom du på att musik är ditt uttryckssätt?
- Det finns något renande i att skriva texter. Att lära sig sätta fingret på exakt det man vill säga, bygga vokabulär, meningar och genom det skapa sig en djupare förståelse för vad man känner i sin kropp - och i och med det har det fötts, är ute. Men det finns något väldigt renande i att sjunga och göra melodier också, mest kroppsligt tänker jag. Något stressreducerande som jag tror att jag behövde en speciell tid i mitt liv. Och när jag väl hade börjat kunde jag inte sluta. Kombinationen är oslagbar. 

Minns du den första artisten du fastnade för?
- Året var 2003 och jag hade fått en biljett till Kalasturnén. En Håkan Hellström spelade, som jag inte känt till nämnvärt innan det. Efter den spelningen var jag såld! Jag åkte på alla hans spelningar, köade från arla morgonstund utanför spelställena för att få en bra ståplats. Han var nog den första riktiga musikaliska kärleken. 

Dina texter berör verkligen, de känns både väldigt nära och poetiska. Hur går själva skrivprocessen till för dig? 
- Det där är balsam för hjärtat att få höra ska du veta, för det är det jag vill med låtarna, att få komma nära människor. Jag har inget specifikt arbetssätt när jag skriver utan brukar oftast bara vara uppmärksam och öppen för vad jag känner och tänker överlag i vardagen, då kommer det låtar som ett brev på posten. Melodierna kommer ofta från ackordgångar jag gillar, ibland hör jag slingor i huvudet och ofta känner jag instinktivt att det finns ord och situationer som hör ihop med det jag just hörde. Och då vänder jag mig inåt för att lyssna till vilka ord som kommer.  
Jag tycker att det är viktigt med en viss enkelhet i låttexter för att många människor ska kunna relatera, men att man varvar det med stil och finess. Det är kul att leka med metaforer och upprepningar, att försöka göra bilder av sina ord.  Är inte helt främmande för rim ibland. Det fyller sin funktion. 

Du har en låt som heter Snubbar väljer snubbar på din nya skiva. Vill du berätta lite om texten till den? 
- Texten handlar om hur genuint less jag och många andra kvinnor är på mansdominansen i musikbranschen. Det kan handla om allt ifrån att behöva spela först (för att ta minst plats), till att ens tekniska kompetens inte tas på allvar av t.ex ljudtekniker, till att ja - snubbar väljer snubbar - att det är män som sitter och bokar till våra festivaler, och att de framför allt bokar män. Vi är less på det. Vi finns och vi förtjänar att synas, höras, tas på allvar och behandlas med respekt oavsett vart vi befinner oss i ledet. 

2014 gästade du Sara Thuresson på låten Rosa Revolution, Feministiskt Initiativs vallåt. Tycker du att det är viktigt att ta ställning som artist? 
- Om man känner att det är ens grej så tycker jag absolut att man ska göra det och jag respekterar artister som gör det. Men man måste inte nödvändigtvis. Många ser ju också musik som en frizon där det sköna är att det inte existerar något annat än just det man hör - musiken. Man vill få falla fritt i den. Och som artist kanske man vill bli ett med alla sina lyssnare och inte blanda in politik. Det respekterar jag också. 

Vilken förändring i samhället anser du vara mest angelägen idag?
- Jag tycker att världen globalt sett har problem med ett patriarkat som ställer till det på många sätt. Det anser jag vara mest akut. Jag anser att man kan adressera många av världens kriser till just det. 

Du har tidigare bott i Mexiko och jobbat på barnhem där. Vill du berätta lite om det? Har du planer på att åka dit igen? 
- Mexiko var från början en koppling via en vän som är mexikan. Som 18-åring ville jag hälsa på honom där han bodde, och väl där förälskade jag mig i landet, det är därför det har blivit min tillflyktsort. Jobbet på barnhemmet var fantastiskt, en projektresa för en välgörenhetsorganisation. Det var mitt andra tillfälle i landet, för sex år sedan. Har varit i landet frekvent sedan dess, rest och bott mycket, men inte åkt tillbaka just till barnhemmet. Den upplevelsen har jag paketerat in i ett lager av mjuk bomull i mitt hjärta, och den kommer jag bära med mig för alltid. Jag rekommenderar alla att ta ett steg eller en resa utanför sin/vår comfort zone och vidga sina vyer, expandera sin empati och medmänsklighet. Det behövs. 

Du har rest väldigt mycket och även, som sagt, bott utomlands, hur har det påverkat dig och din musik?
- Jag reste mycket under åren när jag fortfarande formades som person och frågade mig själv vem jag var, ville vara. Genom mina resor har jag behövt utveckla en trygghet i mig själv och i mötet med andra människor vilket jag är enormt glad och tacksam över. Resor och musik hör ihop för mig, jag ägnar mig åt båda sakerna för att de är verktyg för att kunna kommunicera med människor, och för att få uppleva något nytt och vackert. Men ibland har jag också rest bort för att bara få vara ifred och ensam. Jag kan kvävas lite av prestige och karriärs-samhället, att man måste vara Någon eller Något här hemma. När jag åker bort kan jag vara ingen om jag vill, och då kan jag andas igen. Det brukar ofta komma lite låtar just på grund av det, att jag slappnar av. 

Har du något drömsamarbete i framtiden?
- Jag skulle vilja göra en duett med Lars Winnerbäck. Han har en varm, trygg röst och en enkelhet i sin musik som jag gillar och tänker skulle kunna stämma ihop med mitt. 

Nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig.  
1. Paul Simons Concert in the Park från 1991 var lite avgörande för mig faktiskt. Jag lyssnade mycket på den under min första resa och den förenade grejer i mig som skulle utgöra min kärna sedan. Resor och musik. Popmusik, haha! 
2. Jag är inte riktigt någon filmfantast, men ska jag titta så älskar jag svensk film. En sång för Martin satte djupa spår i mig. Förändrade något vet jag dock inte om den gjorde. 
3. På person får jag svara min bästa vän Monica. Vi spenderade nästan ett år tillsammans nyligen, reste och bodde ihop. Att vara med henne så mycket och så länge i vuxen ålder gjorde mig generellt till en gladare människa som lade ner prestige till förmån för glädje och livets alla njutningsmoment. Det är jag evigt tacksam för. 
4. På plats får jag svara Mexiko och alla mina vistelser där. Det är ett land med mycket glädje, hetta och färger, en annan värld jämfört med Sverige, men också samhällen med orättvisa klassklyftor, hemskt orättvis korruption och fattigdom. 

Vad hoppas du på - med skivan och i framtiden?
- Inte så mycket. Får man vara så, nöjd? Hehe. Nejdå, dagdrömmer lite gör jag ibland. Att det här kan vara en början till något ännu finare. Att jag får fortsätta göra musik som kan släppas på det här sättet. Men ärligt talat är jag just nu mest himla glad över att jag nådde mitt mål, att göra en skiva. Och nu är den snart släppt. Hoppas att ni kommer gilla den!

Du kan boka Åh Nej! CDON och på Bengans. Skivan släpps den 5 februari. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar