En storstad som svider, som inte slickar såren, utan snarare river loss plåstret. Det mesta på Little Jinders nya skiva Allting suger ger mig den känslan. En kall stad i saknad av mänsklig värme. Ett uppbrott och frågan är om hjärtat orkar ta sig upp ens på tio. Samtidigt finns en längtan efter något annat. ”Jag längtar bort men jag vet inte vart” som hon sjunger i Vinglar runt. Samma tema finns i Hångellåten där hon sjunger ”Stockholm känns så jävla kallt, jag vill flyga bort från allt, pallar inte stanna här, vill va naken, vill va kär”. Just Hångellåten är en av de finaste låtarna jag hört på ganska många tag, en text som blöder sig genom kroppen och en melodi som fastnar. Mauro Scocco gästar och hans röst passar fint in i låten. Det är flera låtar som gästas, bland annat bidrar Markus Krunegård med sin stämma i den fantastiska Ligger med en ful, som drar hela kroppen med sig. Hela kroppen.
Det finns en melankoli, spår av en separation, som smyger runt i varje låt, samtidigt finns det en mjukhet, en värme som verkligen når in, en luft som går att andas, trots tomheten som verkar vilja äta upp en. Det är ångest genom både bomull och knivar. Hos Little Jinder finns ett uttryck som inte riktigt finns hos någon annan, musik som både blickar tillbaka och ser framåt och med texter som öppnar upp, snarare än döljer något. Det är en skiva att både relatera till, dricka till, hångla till och att lyssna på när det inte blir något av det där hånglet, när livet står i vägen.
