tisdag 25 november 2014

Från människor till streckkoder

Tekniken ockuperar våra liv, vi sitter i vagnen bakom. Hur mycket lockar det digitala pirret? Tanken om en digital närvaro skapar en verklig frånvaro. Vi skapar så lätt en digital anemi. Från människor till streckkoder. Det är så lätt att falla in i normen precis som det är lätt att falla in i alla normer och som vi lever idag så finns det en genväg till dem överallt. Jag vill inte sitta i livets baksäte med ett digitalt säkerhetsbälte. Jag tänker att det finns ett annat sätt att leva och jag tror på och längtar efter något annat. Ursäkta röran i mitt huvud, men jag vill bygga om. Jag vill inte glömma bort att leva, inte spänna fast säkerhetsbältet för hårt, inte göra samhället så digitalt att lite vatten skulle kortsluta varje hjärna. Hur ansluter en lite mer mänsklig värme i allt det här? 

Den senaste månaden har vi haft mindre soltimmar än vanligt, jag är glad att vi fortfarande märker av det, men i brist på yttre soltimmar är att få inre soltimmar inget en ska underskatta. Vi skulle kunna vara varandras soltimmar bara genom små samtal och gester och till slut hitta någon som inte går att få ur ens skratt, som en kan umgås med, som en kan gå långa promenader med. Jag ser gärna att det digitala är ett alternativ, men då menar jag just ett alternativ, en mindre väg och inte en huvudled. Det är just kommunikationens utveckling jag vill vända och till viss del problematisera. Jag vlll kunna röra mig i kommunikationen och gå för långt i någons språk, låta någon gå för långt i mitt. Jag vill inte skapa ett tjusigt tomrum. Jag vill ha rak kommunikation i våra allt annat än raka liv, att innehållet ska orka hålla ut. Jag vill ha innehåll och att det vi gör ska spela roll. Vi sätter oss hellre in i det som går att länka till snarare än det som får oss att tänka till. Samtidigt är tekniken brandväggen som skyddar mot verkligheten, mot ensamheten. 

De tekniska prylarna ska bli större och större, samtalen ska bli kortare och koncisare. Om de tekniska prylarna blir större, hur de ska då kunna märkas av mindre i våra liv? Och vill vi egentligen det? Det är lätt att vilja men senare ändå sitta med mobilen i handen. Hur ska innehållet orka hålla ut? Varför är du bara därbelägen och inte närbelägen? Näthet i brist på närhet. Sova sked, säger du? Går det bra med nätupplagan? Jaha, dold bakom en betalvägg, tusan också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar