Jag började känna mig digitalt ensam och jag förstod att det var en farlig känsla. Att till och med känna sig ensam på sociala medier. Trots det önskar jag allt mer att jag var digitalt isolerad. Det är så lätt att digital gemenskap leder till fysisk ensamhet och det skrämmer mig. I små städer ska en aldrig sticka ut och vara exakt som alla andra. I större städer ska en sticka ut men sticka ut exakt som alla andra. Jag tänker att sociala medier har blivit lite som den där stora staden. Popularitetshjulet. Bekräftelsehjulet. Det individualistiska hjulet. Gilla min status-hjulet. Allt kommer snurra vidare. Och det vore så skönt att hoppa av och bara dyka ner och upp i livet utanför tekniken. Det är en stor skillnad på att bygga ett samhälle för digitala varelser och ett samhälle för verkliga människor. Jag vill hellre vara en byggsten i det senare. Jag vill kunna drömma verkliga drömmar utan att morgonen tar med dem till slakten.
Stundtals drömmer jag verkligen om att bli förälder. Jag har en återkommande dröm om en skogspromenad och hur jag och min partner och vårt barn går tillsammans bland träden, längs den lilla stigen. Vi ägnar dagarna åt varandra och jag och min partner gör saker vi lovade för tio år sedan att vi växt ifrån men innerst inne aldrig riktigt ville. Om drömmen så småningom kommer spolas upp i verkligheten vet jag inte. Kanske tar hajarna den. Eller vågorna.
Det är så svårt att bygga ett riktigt liv, av blod och värme istället för siffror och koder. Ibland behöver en sätta sig ner mitt i livet, stanna upp. Stanna upp hudens gång, stanna upp hjärtats gång. Låta självförtroendet nå ytterligare en bit innan en går vidare. Jag hade väldigt dåligt självförtroende förut. Ingen får något jobb, någon partner, några vänner eller någon bostad genom att säga att det kvittar. Att ni kan strunta i mig. Det blev bättre. Jag vet inte varför, men kanske lärde jag mig att hantera livet på ett annat sätt.
Efter min senaste relation så kände jag att jag inte ville ha något mer förhållande. Det är en medveten lögn, absolut. Naturligtvis vill jag det, men däremot vet jag inte om min kropp kommer vara redo för konsekvenserna av det igen. Vägen in är underbar, men vägen ut är fruktansvärd. Jag vill helt enkelt inte förlora människor. Okej om kärleken går förlorad men att människan också gör det känns som en dubbelfilig väg till helvetet. Vem vill väl upptäcka ett nytt land för att sedan märka att ytorna blir färre och färre tills landet helt löses upp? Det är oftast inte bara relationen som tar slut, utan också människan tar sina sista stapplande steg i ens kropp. Livet innan någon, livet under någon, livet efter någon. Livet efter någon är bara tomhet och saknad. Ens liv går vidare men hjärtat har vikt av. Jag har väldigt svårt för det där med att gå från att älska någon och verkligen vilja ses för att allt känns så starkt till att inte kunna ses just för att man älskar någon så starkt. Kärleken behöver inte vara mindre i slutet än vad den var i början. Den kanske till och med har växt. Ändå får en gå omvägar förbi varandra och många väljer att ta genvägar genom andra för att ta sig dit. Jag är varken intresserad av omvägar eller genvägar. Genom hjärtat eller inte alls.
En ska sluta med hjärtat på topp sägs det. Kanske är det så. Jag kan absolut drömma om ett liv med någon där bådas viljor når lika långt, där båda är helheter i en helhet. Där ingens framtid eller drömmar tar ut den andras. Där både kroppen och själen går in i varandra utan att längta ut, bort. Där båda ses som människor, varken höjs upp till orimliga höjder eller trycks ner. Där båda hjälps åt att dra hem ljuset. Där en inte låter ens partner komma i andra hand, utan i samma hand. Men hur hittar en en sådan relation? Jag tycker att det är bra med självreflektion och jag är medveten om att många av mina relationer till viss del har tagit slut på grund av mig. Jag är antagligen ganska svår att ha ett förhållande med. Jag har alltid trott att allt kommer lösa sig med hjälp av kommunikation och genom att vara envis men jag vet att det inte är så. Ibland är det bäst att ge upp om fler springturer över hjärtats ängar. Solen kanske inte kommer gå genom hjärtat ännu en gång och kanske är det också bäst så, för jag vet inte om jag orkar bli bränd av den igen. Jag vill kanske ha den för nära. Till slut orkar varken kroppen eller hjärtat hämta sig igen. Slagen är kastade.
Egentligen är jag bara väldigt rädd för att förlora människor jag gärna vill ha i mitt liv och det är ofta något förhållanden har lett till. Jag vill inte ligga i ett hjärta som helt plötsligt vidgar sig till ett stup. Om kärleken leder till att en förlorar människor så är den inte värd det. Vissa relationer kan säkerligen vara länge. Andra varar bara en kort tid. Är det då bäst att undvika samtliga? Egentligen vill jag bara vara en luft utan föroreningar med dig. Fin för de som vill leva länge, fruktansvärd för de som redan har tröttnat.