tisdag 28 oktober 2014

Du är skyldig tills svenskheten har bevisats

Jag fick frågan om jag tycker att det nya Super-Reva-projektet är hjärtlöst och det är svårt att inte tycka det naturligtvis. I sådana lägen kan en inte bara stå bredvid och se på. Har ni märkt hur mycket människor jagas? Kanske inte med blåslampa, men inte heller långt därifrån. Misstänkliggörs. Människor som är arbetslösa, papperslösa, sjukskrivna och maktlösa. Ensamstående föräldrar, ensamstående barn. Varför gör vi dem bara än mer arbetslösa, än mer papperslösa, än mer maktlösa och än mer ensamstående? Vi har splittrats men vi måste återförenas. 

Klyftorna i Sverige idag är inte bara ekonomiska utan handlar även om vem som har tillgång till ordet. Människor ges osynliga munkavlar. Strukturella munkavlar. 

Hatet är mer välklätt numera, men vad spelar det för roll att hatet går klädd i slips? Gör det åsikterna mer legitima? Hatet går klädd i koder och sprider ut sig över internet. Folk på Facebook diskuterar muslimska böneutrop. Någon skriver ”Bränn ner alla jävla moskéer i Sverige”, en annan ”Spräng skiten och skjut alla som kommer utkrypandes”. Vad händer och vad ska vi göra åt det? Jag tror på grundläggande värden som solidaritet och jämlikhet – och jag tror både vänster och höger och världen däremellan behöver bli påminda om dessa värden så ofta som möjligt. Vi har splittrats men vi måste återförenas. 

Jag läser Aftonbladets kommentarsfält. Ofta skriver folk om invandring, vare sig artikeln handlar om det eller inte. En yngre man kritiserar halalslakt i ett inlägg och verkar irriterad över att kvällstidningen skriver så lite om just detta. Han undrar om det beror på att de vill skydda muslimer. När en kritiserar något är det viktigt att vara tydlig med var kritiken har sin grund någonstans, har kritiken mot halalslakt sin grund i djurrätt eller har den sin grund i främlingsfientlighet? Är han emot halalslakt för att det är ett muslimskt påfund eller för att han värnar om djuren? Och om just halalslakt är värst, vad är bättre med andra slaktmetoder? Även halalslakt sker med bedövning i Sverige. 

Kritiserar en något är det viktigt att hålla två olika tankar i huvudet samtidigt, det kan också vara viktigt att ha det när en blir kritiserad. Ibland är det lätt att göra sig till ett större offer än vad man är. Kanske blir en kritiserad av den anledningen en tror, men det kan också bero på något annat. Det finns ofta flera olika nyanser. Kritik bör vara konsekvent och opartisk och inte grunda sig i fördomar eller generaliseringar. De som kritiserar invandringen gör det ofta genom hat och fiskar så mycket syre till sin världsbild som det bara är möjligt. I den bilden ifrågasätts aldrig rasism och liknande idéer, där späs den bara på. I den världen är det logiskt att Sverigedemokrater kallar kvinnor för horor samtidigt som en talar om att muslimer har dålig kvinnosyn. 

Kritiken mot invandrare är ofta generaliserande. En hel grupp får stå till svars för vad individer gör. Att två personer delar hudfärg eller religion innebär inte att de har samma människosyn eller övertygelse. Det låter självklart, men är uppenbarligen inte för det alla. Integrationen är inte problemfri och naturligtvis måste de problem som uppstår kunna diskuteras, men detta måste ske helt utan fördomar, generaliseringar och olika slags hat och istället bygga på förståelse och respekt för olikheter. 

På nätforumet Flashback skriver en användare ”Burka hör hemma i öknen, och vi måste göra allt för att negrerna inte ska känna sig välkomna”, en annan användare skriver ”Jag menar att muslimer är vildar och svenskar civiliserade. Det är inte någon bra idé att släppa ut aporna på skansen i city om du förstår liknelsen”. Internet är fyllt av dessa kommentarer, delvis på grund av en inbillad anonymitet och delvis för att det är så enkelt. Det är många som skriver och det ger glöd till ens egna tankar. En har funnit en slags samhörighet. Det spelar ingen roll om den bygger på hat. En är delaktig. 

Ofta påstår användarna att det finns vissa saker som är sanna, men som en inte får säga i Sverige idag. De anser att en inte får avvika i frågor om jämställdhet, homosexualitet, barnuppfostran, religion, abort och rasism då. Jag vill inte sticka under stol med att politiken lätt blir instängd och att det ibland känns som att många människor låtsas tycka saker just för att passa in i den grupp där en vill höra hemma. Intellektuell syrebrist uppstår när alla ska hyckla att en tycker exakt lika och av samma skäl. Åsikter måste grundas i värderingar, inte i en färdig mall där det står exakt vad en ska tycka, känna och vara. Hela tiden finns dock föreställningen att Sverige stramas åt av ett åsiktsförtryck, men så är det inte. En får säga vad en vill, men säger en något kontroversiellt så får en vara beredd på att få mothugg. Det är inte särskilt konstigt. Nej, snart får en väl inte ens vara rasist utan att bli kallad för rasist. Har det gått för långt då, menar ni? 

De verkar tycka att invandrare är skyldiga tills motsatsen har bevisats, tills svenskheten har bevisats. Ta seden dit du kommer eller dra, säger dem. Någon känner några invandrare och säger ”De jag känner är annorlunda, men resten alltså...”. Folk känner sig otrygga, både i sina stadsdelar och i sina skinn. Det är en jakt. Hatet går uppklädd i slips och i koder. Det har samma grund. Du är skyldig tills svenskheten har bevisats. Människor förföljs men försvaras sällan. Vissa får åka på jorden runt-resor medan andra inte får bosätta sig någonstans.

Ni vill inte bli motsagda i ert hat. Ni vill stå där och stampa medan avståndet mellan människor blir större och större, avståndet mellan utanförskap och att vara en del av samhället, avståndet mellan att börja på noll och komma därifrån, avståndet mellan att ses som en hel grupp till att börja betraktas som en individ. För vissa är Zlatan Ibrahimovic en grupp när han är utanför plan och en individ när han gör mål för Sverige. Gynnar det en själv så får hatet vila en stund. 

Sveriges murar växer, Europas murar växer. Vill vi omfamna allt innanför en viss gräns och bara ett fåtal saker utanför den gränsen? Varför odlar vi avstånd och gränser mellan oss och andra människor? Vad är vi så rädda för? Många kommer till Sverige och får börja om från noll. Det är upp till oss att räcka ut en hand istället för att skrika ut hat. Kommer man från ett utanförskap så ska inte den nya landet bli ännu ett. Utanförskap är något vi inte bara ska inse och förstå, det är något vi måste bekämpa. Vi har splittrats men vi ska återförenas. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar