Kärleken sjuk till döden, ensamheten pigg och frisk. Du lämnade kvar de första spadtagen, om du hade skisser till en by eller till en värld vet jag inte. Nu sopar jag fram en egen himmel. Jag har mig själv att skylla. Jag var stup där jag borde varit stege, jag var storm där jag borde varit segel.
Jag hade ett hjärta som sken över mitt, det kallar fortfarande in dig om nätterna men du svarar inte. Det har alltid varit såhär, en handfull regndroppar krossar så lätt solen. Jag kramar fram det första av mörkret, för vad är väl mörkret annat än mat för stjärnorna?
