torsdag 23 oktober 2014

Storm där jag borde varit segel

Kärleken sjuk till döden, ensamheten pigg och frisk. Du lämnade kvar de första spadtagen, om du hade skisser till en by eller till en värld vet jag inte. Nu sopar jag fram en egen himmel. Jag har mig själv att skylla. Jag var stup där jag borde varit stege, jag var storm där jag borde varit segel. 

Jag hade ett hjärta som sken över mitt, det kallar fortfarande in dig om nätterna men du svarar inte. Det har alltid varit såhär, en handfull regndroppar krossar så lätt solen. Jag kramar fram det första av mörkret, för vad är väl mörkret annat än mat för stjärnorna? 

Ibland behöver även känslorna en bensträckare, men kanske fortsätter jag vara stup där jag borde vara stege, kanske fortsätter jag vara storm där jag borde vara segel. Din röst har skingrats till vatten, dina händer har skingrats till jord. Jag står kvar med en sinande flod i munnen, ett helt skogsbryn som vissnat runt mitt finger. 

4 kommentarer:

  1. fina du! kärleken är aldrig enkel, men nu är det åtminstone höst och jag hoppas du får dagar då solen får regndropparna att glittra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack ska du ha för din kommentar. Detsamma hoppas jag för dig! :)

      Radera
  2. Vemodigt! Men ändå väldigt vackert!
    I en relation är det dock sällan endast en part är att skylla, om du är ett stup borde den andra kanske vara en hängbro? Eller ett stenbrott att fylla stupet med? Hoppas du får en fin helg Oskar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar, Malin! Jo, det är sant. Ofta handlar det inte bara om hur den ena är, det är oftast ett samspel. Tack detsamma! Ha en himla fin helg! :)

      Radera