"Jag tror att jag har ett behov av att leva i en drömvärld omgiven av känslor"

Foto: Sandra Myhrberg

De senaste dagarna har jag lyssnat mycket på Luna Greens singel Goblins fruit. Rösten gör lika mycket som melodin. Det är vackert. Nu i veckan släpps hennes självbetitlade debut (Producerad av Niclas Frisk) och i samband med det även hennes nya singel Come on and love me. Det är musik och texter som hämtade ur drömmar, något diffust men samtidigt självklart. Känsloladdat och nära. Som nattliga resor genom en storstad. På väg bort, hem eller var som helst. Genom natten men kvar i hjärtat. 

Hur skulle du beskriva dig själv?

- Jag tror att jag har ett behov av att leva i en drömvärld omgiven av känslor snarare än i en praktisk värld. Känslighet och lust att fantasin kan motsätta sig en sådan hård och kall värld av bara förnuft som det känns som att världen strävar efter. Jag tror inte på hårdhet och att bara roffa åt sig. Min natur är egentligen tystlåten, men samtidigt känner jag mig precis tvärt om. Jag är rastlös och förtjust i omväxling. Jag känner en slags dragning åt mysticism, idealism, sårbarhet och ibland till och med andlig apati och jag känner ofta en känsla av djup och obeskrivlig sorg, och den känslan blir till poesi och musik.

Vad var det som fick dig att känna att du ville satsa på musiken?

- Jag tror att människor söker efter intryck och uttryck i olika skepnader. Jag älskar ljud, det känns som det närmsta man kan uppleva. Jag började skriva lite senare i livet och hittade en komponent som jag inte visste att jag hade saknat, som lade till en hel dimension för mig i musiken. Jag kände att jag kunde skapa en helig plats för mig själv. När jag insåg att jag skulle kunna skriva hela vägen och vara i processen hela vägen hittade jag elementet som fick mig att vilja gå hela vägen och satsa på musik.

Din första skiva släpps nu på onsdag, hur skulle du beskriva den?

- Själfull, drömmande, rå, bräcklig, stark, flytande.

Du har rest väldigt mycket och även bott utomlands, hur har det påverkat dig och din musik?

- Det är svårt att säga hur eller varför, men kanske är jag mer mottaglig för intryck på grund av mitt ständiga resande. Jag är bra på att lyssna.

Skulle du säga att resandet är nödvändigt för att hitta inspiration?

- Jag bär med mig någon slags medfödd lust att fly. Att lämna bakom vardagliga aspekter av livet. Därför kan jag finna att jag har ett behov av att resa och att dra mig tillbaka i eskapism. Att ladda om mitt emotionella system. Driften att fly handlar nästan alltid om att söka rening och att skapa. Jag vill tro att de platser jag ser lever vidare på insidan av mig och expanderar mina visioner, eller att jag upptäcker en ny del av mig själv och av "alltet" genom att upptäcka en plats. Jag skriver ofta med inspiration av visuella upplevelser.

Du har flyttat runt en del, när skulle du säga att du känner dig som mest hemma?

- Jag kan inte påstå att jag känner mig som mest hemma på en specifik plats. Min idé om hem har mer att göra med en plats som är varm och rätt med tiden. Jag ser världen som ett hem i och med att jag lever det här livet nu, och på ett annat sätt associerar jag min familj till hem, men jag associerar också ett eget utrymme till hem.

Vad skulle du annars säga att du behöver runt dig för att skriva?

- Ofta känner jag mig dragen till fullständig tystnad och isolering. Jag tar in allting så mycket. Ibland behöver jag natur omkring mig och ibland känner jag mig kreativ när jag ser människor eller upplever saker som fascinerar mig.

Hur skulle du beskriva dina texter?

- Meningsfulla för mig, men ofta lite mer abstrakta och skrivna på ett undermedvetet sätt. Jag förstår först efter att låten är klar vad den egentligen handlade om, men då är det glasklart. Det känns nästan som att låtarna skriver sig själva ibland, eller att någonting skriver genom mig.

Vad lyssnar du själv på för tillfället?

- Jag lyssnar sällan på särskilt producerad musik, speciellt inte nu, i och med att jag har arbetat så mycket med min egen musik. Jag tycker om lite råare musik. Jag tycker om ljud som stimulerar drömmar och får mig att känna mig lite borttappad men ändå funnen. Jag gillar ljud av bank och buller som bara väller över mig, men samtidigt gillar jag delikata mjuka och själsliga ljud. Jag vill att de två ska gifta sig! 

Vad är drömmen just nu? 

- Jag har tusentals nya idéer! Jag vill nå ut med min musik och vara på scen och sjunga live, sedan vill jag ta min musik ännu längre, och till sin spets musikaliskt. Jag är lite i paradiset, att kunna göra vad jag allra helst vill göra!

Luna Greens debut släpps 27 november på National/EMI och går att beställa från bland annat CDON, Ginza och Bengans. 

"Individualism och liberalism skapar segregation"

Foto: Randiga Rut

Sverige har till viss del blivit ett land där en inte får misslyckas, där den andra chansen är långt bort och där klyftorna ökar mer än tryggheten. Sjuka och arbetslösa tvingas ut i ekonomisk ovisshet och jordens framtid måste avgöras i vår samtid men klimathotet tas inte riktigt på allvar. Sverige sägs vara ett jämställt land men ändå visar samhället oss att det är en lång väg kvar. Kanske behövs en slags revolution för att ändra på detta och ett band som säkerligen vill tonsätta den revolutionen i så fall är stockholmska Randiga Rut som består av Hanna Winberg, Vera Stigmar, Emma Wallerö och Karin Wallerö. Bandet bildades i samband med att de var på Björkbackens musikkollo och ger oss sextiotals-inspirerad pop med fina stämmor och starka texter från vänster. Det låter fantastiskt! Öppna hjärtat och händerna, ta in revolutionen. 

För de som inte känner till er, vilka är Randiga Rut?

- Vi är fyra goda vänner, Emma, Karin, Hanna och Vera, som skriver låtar tillsammans på svenska. 

Finns det en historia bakom bandnamnet?

- Historien är oklar. Det är ingen som egentligen vet varför det blev Randiga Rut. Antar att vi tyckte att det var i klass med Ebba Grön när vi var fjorton år gamla.

Hur skulle ni säga att kolloverksamheten fungerar?

- Vi ser mer än gärna tillbaka på vår kollotid. Den var verkligen fantastisk. På kollo är det trivsamma rutiner och bara väldigt kravlöst och mysigt. 

Era texter är genomgående samhällskritiska, vad tycker ni är det största problemet i dagens samhälle? 

- Det finns många stora problem och vi kan inte riktigt rangordna dem, men vi anser att individualism är problematiskt på många sätt. Det överskuggar debatter om feminism och rasism då en alltid ska utgå från sig själv och det bidrar även till att exempelvis rasistiska eller sexistiska företeelser ses som enskilda fall istället för en del av strukturer. Individualism och liberalism skapar segregation. 

Hur når vi enklast en förändring?

- Regeringsskifte vore ju en bra början. Om detta inte sker 2014 så vore en revolution på sin plats tycker vi. Klimatvänlighet bör lagstiftas, det varken kan eller ska vara upp till var och en. Sluta sälja ut den offentliga sektorn, staten bör överlag ta mer ansvar. Öppna tullarna. Krossa patriarkatet. Skända flaggan. 

Tre dagar utan kött får mig att tänka på den hysteri som Way Out Wests beslut att inte servera kött skapade - vill ni berätta lite om låten?

- Låten handlar om fenomenet privilegierade män med noll självinsikt. Män som tror sig vara förtryckta trots att det förhåller sig precis tvärtom. I verserna sjunger vi om Way Out Wests matutbud och kvinnodagen då det är exempel på saker som tycks provocera dessa män.

Hur väcktes ert politiska intresse? 

- Det är lite olika för oss när vi väcktes ur dvalan. Vissa har vuxit upp i politiskt medvetna hem och för andra har intresset vuxit mer gradvis. Men under högstadiet blev vi betydligt mer varse ojämställdhet så sedan dess har feminismen varit väldigt viktig. Det var även under denna tid en började läsa om socialism och sådant. Sedan vi blev ett band för fyra år sedan har vi dock alltid pratat mycket om politik och skrivit om det. 

Vad lyssnar ni själva på? 

- Vi lyssnar bland annat på Säkert!, Simon and Garfunkel, Billie Holiday, Nina Simone, Håkan Hellström, The Clash, Antony and the Johnsons, Doktor Kosmos, Patti Smith och Kate Nash.

Vad har ni för mål med bandet?

- Vi vill spela in och skriva fler låtar och det vore ju väldigt kul att bli signade. 

Hur ser den närmaste framtiden ut? 

- Vi ska spela på lite olika ställen och förhoppningsvis göra en till EP. Härnäst blir det spelning på Socialistiskt Forums fest på Färgfabriken den 23:e november. I vinter har vi lösa planer på att spela utanför Stockholm, typ i Malmö eller Göteborg. 

En kan gilla Randiga Rut på Facebook. Gör gärna det eller lyssna på deras låtar på Soundcloud! 

Emil Jensen på Storan, 14/11 - 2013

Det globala är det privata. Det som händer där händer här. Det som slutar slå i någons kropp ska fortsätta slå i din. De mörka krafterna försöker ta tag i landet, för feminismen och antirasismen är på frammarsch, klart att de mörka krafterna blir rädda och försöker greppa sina sista hatiska halmstrån. De stråna som ska växa till ett land där folk stängs ute på grund av kön, hudfärg, religiös tillhörighet och ålder.  Jag vill ta ansvar genom att aktivt göra motstånd mot den delen som stänger människor ute. En annan som tar aktivt motstånd är Emil Jensen. Kvällen är minst sagt fullsatt på Storan i Göteborg och hjärtligt tonsatt. Turnén I det nya landet fortsätter i samma ton som den senaste skivan med samma namn. Det var tänkt som en glad föreställning men i sista stund ändrade ett uppbrott på det. Föreställningen präglas mycket av det, både i det ljuvliga mellansnacket och i låtar som Till och med dom. Samtidigt finns en dröm om att vi människor ska hjälpas åt, finnas för varandra och ge varandra hundra chanser och inte bara bli människor som går åt i alliansen. Emil duckar inte för något, varken med hjärtat eller rösten, och jag tror att många brinner än mer för att engagera sig efter att ha sett honom. Vid entrén till Storan står människor från föreningen Ingen människa är illegal.

Föreställningen behandlar politik och uppbrott - vad är det för land vi bygger och varför vill vissa stänga ute andra när vi mår bäst av att hjälpa varandra? Ni som följer vilken kvällstidning som helst eller är medlem på vilken social media som helst vet att meningen ”men det får man väl inte säga i det här jävla landet” är otroligt vanlig. Naturligtvis säger folk det ändå, men i de flesta fallen den meningen yttras så har personen sagt antingen något främlingsfientligt eller sexistiskt. Emil vänder och vrider på den meningen några gånger under kvällens gång, på ett ofta underfundigt vis. Han är verkligheten och ber oss att vara hans önskedröm. Han frågar ”Kan man egentligen säga något utan att anklagas för att vara rasist eller sexist” och vi svarar ”Jadu, det kan du!”. För sanningen är ju att en anklagas egentligen bara för att vara rasist eller sexist om en uttrycker sig rasistiskt eller sexistiskt. Svårare än så är det inte. Han tar även in meningen i relationer när han säger ”Jag älskar dig men det får man väl inte säga i den här jävla relationen”. Emil Jensen skapar både skratt och tårar i ögonen, uppbrottslyriken som påverkar mig personligen och hans analys av samhällstragiken som påverkar både mig, landet och världen. Jag sitter där och ler samtidigt som en sorg växer i hjärtat. Ett utåtblickande mot världen, ett inåtblickande mot hjärtat och själen.

Det är mellansnacket som lyfter föreställningen till Göteborgs höjder, men samtidigt är det Jensens blandning av poesi, musik och politik som gör honom så speciell. I låtar som Växlande molnighet som under sju minuter beskriver ”den bästa veckan hittills” och i dikter som Samma värld så är Emil störst. Vi lever i samma värld, ändå ser våra liv, möjligheter och rättigheter så olika ut. Emil ger sina toner till de som sällan blir hörda. Han tar med sig medmänskligheten upp på scen och låter den bli något annat än ett pappersjobb.

"Jag kan väl få en kram?"

Vården är ett känsligt ämne. Det allra största problemet blir när det kommer till vinster inom vården. Människor får ingen vård, personaltätheten minskar. Alliansen drar av människor på skatten. Det är svårt att få vård i tid och svårt att få god vård över huvud taget. En vän till mig skulle igår till sin vårdcentral och ta bort två leverfläckar i hårbottnen. Min vän har en funktionsnedsättning. Efter att hon har visat leverfläckarna frågar läkaren ”Vad har hänt med dig?”, min vän blir lite förundrad och läkaren förklarar ”Ja, alltså. Är det fel på dina ben eller är det ryggen?”. Min vän förklarar att hon har en CP-skada sedan födseln. Läkaren svarar ”Jaha, du som är en sådan söt och klipsk tjej verkar ju kunna rå om dig själv bra”, hon svarar honom att hela diskussionen är irrelevant i sammanhanget. Det hon ska göra är att ta bort två leverfläckar. Läkaren svarar att han vill ha en helhetsbild. Han hämtar sedan en sköterska och säger åt min vän att lägga sig på britsen. Innan hon lägger sig ger han henne en klapp på kinden. Under tiden han klipper bort leverfläckarna frågar han henne vad hon ska göra efteråt, hon berättar att hon ska jobba. Han blir förvånad och svarar med dryg ton ”Åh, vad bra att du jobbar”. När han är klar och sköterskan har gått, tackar min vän för sig och tar sina saker för att gå. Då säger läkaren ”Jag kan väl få en kram?”. Hon blir ställd men kan inte komma för sig att säga ifrån.

Bemötandet från läkaren känns verkligen oprofessionellt. Han ber henne om en kram, klappar henne på kinden och min vän känner sig diskriminerad av hans sätt att bemöta hennes funktionsnedsättning. Bara grejen med att krama en patient är ganska laddad. En måste tänka på relationen läkare/patient och om det ska vara okej med en kram (och även här är jag lite osäker) så måste det vara patienten som tar initiativ till en kram, inte tvärtom. Som läkare är det viktigt att agera professionellt och att vara fysisk med sin patient och tala i en nedvärderande ton angående hennes funktionsnedsättning är långt ifrån det.

Jag kommer ut som hensk

Språk upprätthåller ofta destruktiva roller. Det är så ofta vi misslyckas just med språket. Även med goda intentioner kan vi misslyckas. Just goda intentioner innebär ju aldrig att vad som helst är okej. Som att om tanken är god så är allt lugnt. Jag försöker alltid att ifrågasätta mig själv och mitt språk. Tyvärr är det ofta de privilegierade som kommer undan granskning. Då är det viktigt att de privilegierade åtminstone granskar sig själva och ser sin egen roll i det hela, för det handlar om ansvar. En vit svensk åtnjuter en rad fördelar i samhället precis som en heterosexuell, precis som en man. För att få dessa fördelar räcker det oftast att bara vara sig själv, vilket ofta innebär att en kanske inte alltid är medveten om alla dessa fördelar. Det är också lätt att missa en rad fördelar på grund av att en tar dem för givet. Och när någon problematiserar hur samhället ser ut, hur destruktiv exempelvis mansrollen ofta är så blir ofta den privilegierade gruppen kränkt och förväxlar problematiserandet med att alla män är svin. Men att problematisera en roll, ett system och en norm är inte att påstå att alla ur en grupp är svin. Det är viktigt att vi analyserar vad vi säger, att vi tänker på vad vi säger. Artister som Robyn och Laleh kallas för starka kvinnor. Den starka kvinnan reduceras till en enda egenskap; just stark. Den starka kvinnas kallas stark just för att hon beter sig som en man. Att använda uttryck som en stark kvinna förutsätter att kvinnor ofta är det motsatta. Två bekanta hamnade i en diskussion för ett tag sen och den enda sa efter ett tag ”Du pratar så himla bra svenska!”. Hen har bott i Sverige i hela sitt liv, varför förutsätter någon annan att hen inte skulle prata bra svenska? Det är viktigt att ifrågasätta komplimanger som grundar sig i fördomar. Det finns även problem i komplimanger som är av formeln tjock men snygg då det bara bidrar än mer till smalhetsen i samhället. Skippa men:et.

Ett av det mest kontroversiella orden idag är väl hen, många är emot och säger att en måste få vara stolt över den en är. Vad att vara eller inte vara stolt över den en är har med hen att göra vet jag inte. Ingen kommer heller att radera han och hon från planeten, hen handlar inte om att förminska utan att utveckla. Jag kommer gärna ut som hensk och ser inga problem i att använda det. En förlorar inga kroppsdelar av ordet. Jag vet att en del är oroliga för det. Ett annat problem med språk och att upprätthålla roller är en del personers vilja att exempelvis kalla chokladbollar för negerbollar. Jag sa själv negerbollar när jag var ung, men skulle aldrig göra det idag. Många försvarar ordet neger med att det betyder svart, varför säger ni då inte ordet svart istället? Varför är just neger så viktigt att uttala? Det finns en segregerande blick i samhället som vi alla behöver vara medvetna om. Jag har hört människor som kallar sig antirasister strida för att säga negerboll och jag har även lyssnat till människor som kallar sig feminister skämta sexistiskt. Att kalla sig feminist eller antirasist ger inte någon frikort från att agera eller prata på sätt som bidrar till ojämställdhet och rasism. Enbart en titel bidrar inte till förändring. Ett annat problem med vårt språk har jag märkt med ordet ”får”. Har tänkt på det i olika kärleksrelationer att det låter som att partnern söker tillåtelse för att göra eller vara något självklart. Får jag gå och lägga mig, får jag sova, får jag vara arg - vilket leder en till att tro att den ena bestämmer över den andra - vilket aldrig får vara fallet. Om nu inte båda vill att det ska vara så, förstås. Nu menar en kanske inte att bestämma över den andra, eller att fråga om tillåtelse, men med språket låter det ändå så.

Det är lättare att rikta sin ilska mot de som försöker förändra istället för att problematisera sin egen del i ett förtryck. De kan fortsätta prata om hur en ska vara som riktig människa och fortsätta leva som om inget har hänt sedan E-Type startade sin första krog på vikingatiden. Eller om det är hans kvinnosyn som grundades då? Minns han uttalande mot fackordföranden Jenny Bengtsson där han kallade henne ”lilla tjejen” och fortsatte med att säga "Jag blir lite irriterad när en liten primadonna ska berätta: gå inte på de här krogarna. Hon har ingen aning om vad hon snackar om”. Just det där att använda förminskande ord för att bevisa vem som har makten. Att använda dylika härskartekniker är oerhört vanligt. Språk kan verkligen förändra och utveckla mycket, ändå ägnar många språket åt att förminska. Med ord bestämmer vi och skapar roller och begrepp. Vissa tar tolkningsföreträde på andras ord, på andras känslor. Ska vi låta språket fortsätta begränsa eller ska vi föra hjärtat till munnen och ta oss vidare?

Det är så svårt att komma någonstans då motståndet finns överallt. Det finns i ett språk som för få problematiserar, som ofta bara stigmatiserar och förminskar och bygger strukturer starkare. De tar avstånd från de som våldtar men bidrar till strukturerna, de tar avstånd från Breiviks terrordåd men håller med om hans åsikter. De sitter i ert tomrum av hat och väntar på att det ska bli rumsrent att komma ut.

Rob Ryan - The invisible kingdom

Det jag tycker om mest med konstnären Rob Ryan är att han gör det enkla, det lilla till något fantastiskt. Där kärleken betyder mest. Där en ger folk tid, något som en kanske inte har tillräckligt av alltid, men som en vill ge så mycket en kan. Rob Ryan arbetar för hand och producerar sina tryck genom att klippa former ur papper - och han gör det mycket bra. Han är väldigt produktiv och hans konst finns både som tallrikar, äggkoppar (this egg will be enough - as long as i still have you), kuddfodral och böcker. Nu har hans senaste bok, The invisible kingdom, släppts, en bok där han berättar mer med ord än vanligt, samtidigt som bilderna hänger vackert bakom orden. Boken handlar om en prins vars öde är förutbestämt. Han träffar knappt sina föräldrar och palatset han bor i får honom att bara känna sig mindre och mindre. Vad händer bakom alla fönster och väggar? En dag får prinsen en penna med osynligt bläck. Han målar en värld som bara han kan se. En natt upptäcker han en glipa i världen han har ritat. En glipa som tar upp honom upp till vinden, där han får en chans att se världen utanför palatset, utanför sitt förutbestämda öde. Om nätterna tar han sig någon annanstans. Till en plats som han kan kalla sin egen. 

Till stor del handlar boken om att hitta sin egen väg, sin egen plats. Att hitta hjärtats väg när den förutbestämda inte riktigt leder en dit en vill. En måste låta framtiden tala med hjärtat rätt i mun, och inte ignorera det faktum att en inte trivs med hur saker ser ut och känns. Ibland kan jag bli trött på att folk pratar om böcker för barn och böcker för vuxna. Ibland är det förstås tydligt vilken målgrupp en bok riktar sig till, men det kan också begränsa. Jag har märkt detta med både Rob Ryans böcker (i alla fall A sky full of kindness) och Shaun Tans dito. Det är inte vuxenböcker, det är inte barnböcker. Det är böcker för alla som uppskattar att tänja lite på fantasin. Det är det Rob Ryan gör, han tänjer på fantasin och den grå vardagen, gör den lite mer magisk. 

Jag gillar The invisible kingdom, som är första delen i en trilogi, men jag älskar den inte, vilket är något som jag känt med Robs tidigare böcker. I första hand så är Rob Ryan en konstnär och ingen författare, och jag gillar nog mer när han låter bilderna berätta historien snarare än ord. Det ska ändå bli spännande att läsa vidare, även om första delen känns lite ojämn. Jag fastnande mer för illustrationerna än själva berättelsen i sig.

"Att spela i Göteborg är alltid speciellt"

Ni kan antagligen historien. 1980 köpte Eddie Bengtsson två syntar, en till honom och en till Marina Schiptjenko. Då bildades syntpopgruppen Page. Duon blev en trio då Anders Eliasson gick med i gruppen. Första singeln, Dansande man, släpptes tre år senare. En låt, som tillsammans med bandet, är närmast kultförklarad. Första albumet släpptes 1991. I mitten av 90-talet lämnade Marina Page och började spela med Alexander Bard, först i Vacuum och senare i BWO. Ett nytt Page tog vid. Michael Thornqvist och John Liljestrand anslöt till bandet, som blev lite mer gitarr och lite mindre synt. Helt nära, som släpptes 1997, tycker jag själv är en väldigt stark popskiva, med låtar som Vi kan prata, Vet inte vad och Hon sa. Strax efter millennieskiftet bestämde sig bandet för att lägga ner och gjorde en sista konsert i Göteborg - för att sedan återförenas dagen efter med originalsättningen - Eddie, Marina och Anders! Därefter var det tyst om Page. Ända tills för tre år sedan då Eddie och Marina gjorde comeback med albumet Nu. Nu är de här igen, med albumet Hemma. En skiva som jag själv tycker är än starkare än Nu. En känsla av modern dåtid. De har förfinat sitt gamla sound och förenat det med nutid. De har kopplat in syntarna och fångat våra hjärtan - igen.  

Hur skulle du beskriva Hemma? 
- Hemma innehåller låtar som influerats av mina favoritmusikstilar. Det finns influenser av punk, glam, electronica och popmusik, som tillsammans bildar det Page-sound som folk lärt sig att känna igen. Hemma är också den platta som jag har jobbat längst med vad det gäller låtskrivandet. Denna gång skrev jag kontinuerligt låtar och i slutändan fanns det egentligen material till två skivor. Dock valde vi ut 11 spår och satte dom på plattan. Tidigare har jag alltid slutat vid 10 skrivna låtar och känt mig färdig med det. Nu blev det 11 spår som alla är olika men ändå väldigt typiska för Page. 

Vad är största skillnaden mellan Page idag och gamla Page?
- En skillnad är så klart att vi har blivit äldre. En annan sak är att jag hela tiden utvecklas som låtskrivare. Och en tredje är att texterna utvecklats med åldern. Texterna är nu mer vuxenrelations-betonade istället för som förr då de var mer ungdomsrelations-betonade. Både vi och vår publik har blivit äldre. Jag tror att många av våra lyssnare kanske känner igen sig i våra texter. 

Vilken är din egen favorit av de tidigare skivorna?
- Om jag var tvungen att välja en favoritplatta av de tidigare så hade jag valt Glad. Den blev perfekt! Den blev precis så som jag ville att den skulle bli. Och jag tror att både jag och Marina tycker så.

Så här tre år efteråt, är du nöjd med hur Nu blev eller är det något du känner skulle ha gjorts annorlunda?
- Det finns nog inget som jag skulle vilja ändra med den. Nu blev den som vi båda ville; en reunion-platta med nya Page-låtar som alla skulle känna igen. Vi skulle aldrig fått för oss att göra en återförening utan att ha en ny skiva i bagaget. 

Finns det någon anekdot från de tidiga åren med Page som du vill berätta om?
- Oj, svårt. Det är svårt att veta om det är något som jag redan har berättat eller inte. Med risk för det så vill jag ändå berätta om den tiden då jag inte riktigt förstod vad ratten ”tune” på synten var till för. Den ändrar tonläget lite grann och det var viktigt att allas syntar hade samma ton på samma tangent... Okej, nu överdriver jag kanske historien lite, men jag fortsätter. Jag visste inte att det fanns en given ton (Hz) för till exempel ett A. Det resulterade i att vi stämde våra syntar efter vad min tuning råkade stå på just vid det tillfället. Och det fungerade så länge vi inte hade backingtrack men det blev svårt då vi senare använde oss av backingtrack på kassettband.
 
- Så till ”poängen” med det hela. I och med att vi spelade in låtarna till backingtracket vid olika tillfällen så blev också resultatet att de oftast inte var i tune med varandra. Det betydde att vi ofta fick stämma om syntarna efter varje låt eller till och med, i de värsta fallen, försöka pitcha bandspelaren efter synten! Vi hade nämligen en kassettbandspelare som man kunde höja och sänka pitchen på. Det finns till och med på video där jag håller nere en tangent på synten och desperat försöker hitta rätt hastighet på bandspelaren för att pitchen ska stämma, mitt under en konsert. Det går inte att riktigt betona hur frustrerande det var, både för publik och för oss. Lite senare köpte jag en tuner och efter det var problemet löst.  

Vad lyssnar du själv på för tillfället?
- För tillfället lyssnar jag mycket på den tidiga elektroniska popmusiken som kom i slutet på 70-talet. Jag har fått en nytändning på artister som Gary Numan, John Foxx, OMD och gamla Human League. Det var ju en tid då den elektroniska musiken var ny och kändes ovanlig och spännande. Idag, när en större del av musiken är elektronisk, så bidrar det till att det inte alls känns spännande längre. Så för att få tillbaka den där känslan som elektronisk musik en gång gav mig, så lyssnar jag återigen på det tidiga. Sen vill jag inte säga att jag inte lyssnar på ”modern” elektronisk musik, för det gör jag. Dock finns det väldigt få artister som har ”det där” som jag gillar. Förutom elektronisk musik så lyssnar jag, som vanligt, mycket på punk och 70-tals-pop. 

Siktar ni på att ge ut ännu fler skivor med Page eller tar ni det som det kommer? 
- Som vanligt så tar vi det som det kommer. Jag känner mig alltid utmattad efter att färdigställt en skiva, och behöver oftast en längre tid av vila, då jag inte ens bryr mig om att sätta igång mina instrument eller tänka på låtskrivande överhuvudtaget. 

Om jag minns rätt så var senaste spelningen i augusti. Hur kändes det? 
 - Vi spelade i Göteborg då och att spela i Göteborg är alltid speciellt, då det känns lite som att ”komma hem”.

Känner du att det är mycket nya fans också?
 - Det vet jag inget om faktiskt. Det hade varit väldigt trevligt om det är så att vi lockar nya fans också.

Blir det någon vinterturné nu eller vad är planen?
- Turné blir det väl tyvärr inte riktigt tal om. Vi ska spela ett litet antal spelningar nu i vinter och till våren, men de går att räkna på en hand. Dock innebär inte det att vi inte vill spela ute. Det vill vi gärna. Det är bara så att antalet spelställen har drastiskt minskat med åren och det är svårt att få spelningar. Det är säkerligen likadant för många andra band. Vi kommer gärna och spelar om det är så att det är någon som vill det! Närmast nu så spelar vi i Stockholm den 14 december.

Pages senaste skiva Hemma går att köpa från bland annat Hotstuff. Gör det. Och besök Page på Facebook. Hemma går också att lyssna på på Spotify nedan. 

Före tiden

Livet med dig var det längsta jag ville göra. Hjärta i hjärta gick vi utmed natten, mörkret hade hängt sig kvar i mitt huvud, ljuset sprang runt i ditt. Du fick mig att hålla solen tätt intill mig. Hjärtat strömmade plötsligt till huvudet. 

Livet med dig var det längsta jag ville göra. Rester av våra liv spolas upp på havskanten, rester av vad vi känt spolas upp mitt framför livet på oss. De river sönder marken. Kroppen som ett galler, bakom den en utdöd himmel, stjärnorna har slutat försöka ge den luft. 

Livet med dig var det längsta jag ville göra. En historia av en ryggs längd, tre ord, dina fotsteg i mig som blir allt mer stilla, allt längre ifrån. Kvar finns ett hjärta som försöker simma sig genom tiden. Det är strömt. Snart kommer tidens flodvåg. 

Det som inte är viktigt nog för alla hjärnor borde vara viktigt nog för alla hjärtan

När jag skriver dikter, varför frågar ingen varför jag inte tar tag i viktigare frågor istället? Varför skriver ingen ”skriv om den sjuka sexhandeln och förändra något!”? När jag publicerar ett foto på ett klädesplagg är det inte heller någon som kommenterar att jag borde dela bilder som visar på hur sjuk bomullsindustrin är. Jag får gärna publicera bilder och skriva dikter om mitt hjärta men när jag skriver om jämställdhet och rasism, det är då jag får kommentarer om att jag borde ägna min tid åt något viktigare. Frågan är då vad som är viktigare? Jag menar inte att en inte ska få publicera bilder på kläder, jag funderar bara på varför kommentarerna om att borde ägna sin tid åt något viktigare kommer just när en gör något viktigt. Bland annat har de som engagerat sig mot öppnandet av en strippklubb i Kiruna fått höra att de borde ägnat lika mycket energi åt andra viktigare frågor eller att de borde göra mer än att bara sitta och klaga. Ofta kommer kommentarerna i formeln ”engagerar du dig i något så tar det ut allting annat”. Vissa jämför strippklubben med en show som Ladies Night. Det är inte en rättvis jämförelse. De som uppträder på Ladies Night är exempelvis inte alls beroende av att sälja sina kroppar för sitt leverne. Många som strippar blir tvingade - genom ett behov av pengar eller genom nedbrytning av självförtroende och på strippklubbar ses ofta stripporna enbart som kroppar, som om det är allt de är. Samma gäller knappast de som deltar i Ladies night, även om jag inte gillar deras koncept heller. 

Jag skulle vilja rikta detta till er som hatar, förtrycker och förlöjligar de som gör ett och flera försök till att förändra något. Vad är det ni gör? Vad ägnar ni er energi åt? Är allt utanför ramen oviktigt och litet? Borde Wendy Davis, Pussy Riot eller Nelson Mandela gjort något annat istället, tycker ni? Tänk om de hade varit rädda för lite dålig stämning? Någonstans i världen skymtar medmänskligheten förbi. Var där när det händer! Var det som händer.