Det jag tycker om mest med konstnären Rob Ryan är att han gör det enkla, det lilla till något fantastiskt. Där kärleken betyder mest. Där en ger folk tid, något som en kanske inte har tillräckligt av alltid, men som en vill ge så mycket en kan. Rob Ryan arbetar för hand och producerar sina tryck genom att klippa former ur papper - och han gör det mycket bra. Han är väldigt produktiv och hans konst finns både som tallrikar, äggkoppar (this egg will be enough - as long as i still have you), kuddfodral och böcker. Nu har hans senaste bok, The invisible kingdom, släppts, en bok där han berättar mer med ord än vanligt, samtidigt som bilderna hänger vackert bakom orden. Boken handlar om en prins vars öde är förutbestämt. Han träffar knappt sina föräldrar och palatset han bor i får honom att bara känna sig mindre och mindre. Vad händer bakom alla fönster och väggar? En dag får prinsen en penna med osynligt bläck. Han målar en värld som bara han kan se. En natt upptäcker han en glipa i världen han har ritat. En glipa som tar upp honom upp till vinden, där han får en chans att se världen utanför palatset, utanför sitt förutbestämda öde. Om nätterna tar han sig någon annanstans. Till en plats som han kan kalla sin egen.
Till stor del handlar boken om att hitta sin egen väg, sin egen plats. Att hitta hjärtats väg när den förutbestämda inte riktigt leder en dit en vill. En måste låta framtiden tala med hjärtat rätt i mun, och inte ignorera det faktum att en inte trivs med hur saker ser ut och känns. Ibland kan jag bli trött på att folk pratar om böcker för barn och böcker för vuxna. Ibland är det förstås tydligt vilken målgrupp en bok riktar sig till, men det kan också begränsa. Jag har märkt detta med både Rob Ryans böcker (i alla fall A sky full of kindness) och Shaun Tans dito. Det är inte vuxenböcker, det är inte barnböcker. Det är böcker för alla som uppskattar att tänja lite på fantasin. Det är det Rob Ryan gör, han tänjer på fantasin och den grå vardagen, gör den lite mer magisk.
Jag gillar The invisible kingdom, som är första delen i en trilogi, men jag älskar den inte, vilket är något som jag känt med Robs tidigare böcker. I första hand så är Rob Ryan en konstnär och ingen författare, och jag gillar nog mer när han låter bilderna berätta historien snarare än ord. Det ska ändå bli spännande att läsa vidare, även om första delen känns lite ojämn. Jag fastnande mer för illustrationerna än själva berättelsen i sig.
