This is for you, Rob Ryan

Rob Ryan är en litterär konstnär. Du hittar hans hemsida här.

Man får försöka hålla dagarna flytande

Man vet aldrig vad som väntar på andra sidan någon. Kanske återstår bara mörker, kanske blir man översvämmad av ljus som tränger sig in och ut ur kroppen, in genom någon annans. Man vet inte om det är ljus eller mörker som man sätter ner foten i, det enda man vet är att det är en plats där ens röst får leta efter nya ord, där armarna får leta efter en annan mittpunkt. Där man hittar en låt som man vet att hon kommer älska men man vet också att man inte kan skicka den till henne. Man hittar en plats man vill visa men man kommer aldrig kunna visa upp den.

En vän frågade mig en gång vad man gör när orden tar slut, när det inte hjälper att gräva efter dem i flera timmar, för det enda öronen och händerna fylls med är tomhet. Den kan man varken tala eller tiga sig ur, den kommer bara stiga tills den täcker hela kroppen. Har man ingenting att säga till den man säger sig älska så är det inte orden som är slut, utan munnen, hjärtat, magen, kroppen. Det svåraste är de fall då man har ena foten kvar i det förflutna och den andra längre fram. Då kommer en del av en över det, medan en annan står kvar och stampar, tills det bildats en djup grop, där man kan bli kvar en lång tid. Det är viktigt att komma över med hela kroppen, oavsett hur gärna man egentligen vill vara kvar. Vissa gråter bort fyra näsdukar, andra fyra händer. Händerna skyddar inte, de samlar bara upp tills de också så småningom tynar bort.
 När munnen tar slut ska man inte försöka kämpa ur sig orden, det är så lätt att ord kommer ur munnen, men inget språk, inget som skapar en dialog. Då är det dags att gå, för de orden som finns kvar efteråt menar kanske inget illa men de gör illa. 

Det är viktigt att så länge man är tillsammans hålla nuet inom varandra, inte låta det rinna ut och blandas med sådant som hände förr. Tänka att nu får du ligga och hålla om henne, nu får du ligga så nära att dina läppar börjar under hennes näsa, och inte tänka på att i morgon kanske du inte får det - aldrig igen. För alltid varar ibland i flera år, ibland i bara några månader. Man får försöka hålla dagarna flytande oavsett.

Babycall

Anna (Noomi Rapace) och hennes åttaårige son Anders (Vetle Qvenild Werring) flyttar in i en grådaskig lägenhet i Oslo. Anna är sluten, har inga vänner och tycks vara en aning överbeskyddande. Hon har ett våldsamt förhållande bakom sig och har svårt att släppa oron att det ska hända igen. Socialtjänsten har ett öga på henne och vid minsta misstag så riskerar hon att förlora vårdnaden om sitt barn. Det enda skyddet blir att stänga inne världen så mycket som det går, hon drar för gardinerna och vill inte att sonen ska gå till skolan eller ens lämna lägenheten. För att skydda sonen köper hon sig en babymonitor så att hon kan höra honom andas när de inte befinner sig i samma rum. En natt hör hon plötsligt otäcka skrik ur monitorn, trots att sonen sover. Helge (Kristoffer Joner), expediten som sålde apparaten, förklarar att den har lång räckvidd och att det måste vara grannarna som Anna hört. Men är det så och var kommer skriken ifrån? Är det hjärnan eller öronen som hör?

Anna blir vän med Helge och vågar öppna upp sig för honom. Han är harmlös men snäll och plågas själv av den sjuka mamman. Samtidigt får Anna höra att ”en sån som du kan inte ha vänner”. Mycket i filmen bygger på just ensamhet, som understryks av den tråkiga miljön, den gråa skolan, de höga husen i miljonprogrammet. Vad gör ensamheten med en? Får hjärnan aldrig något att ta in så börjar den hitta på för att ha något att arbeta med. Får man aldrig något nytt att se så börjar hjärnan sköta synen och får en att se saker som inte är där. Anna är skör och behöver någon att luta sin rädsla emot, lutar man den mot sig själv dränks man i den. Alla föräldrar känner så klart en oro över att det ska hända deras barn något, samtidigt ska så klart inte oron välta hela världen.

Babycall är en film som innehåller fler dimensioner och vinklar än vad man först kan tro. Regissören Pål Sletaune skildrar här, precis som han gjorde i Naboer, hur en människa påverkas av att leva isolerad, hur rädslan aldrig hittar några öppningar att försvinna ur, bara nya vägar att ta sig in. Noomi Rapace är väldigt övertygande i rollen som den livrädda Anna, hon är möjligtvis ganska ensidig i många av sina roller, men på ett bra sätt. Även Kristoffer Joner är bra i sin lågmälda roll. 

Filmen är inte utan problem, slutet är till exempel inte helt självklart, men lär i alla fall öppna upp för en hel del diskussioner. Här märks också en del influenser från David Lynch och M. Night Shyamalan, men istället för att bli en blek kopia, så görs det något bra av influenserna. Överlag är det en spännande skildring av en mamma som verkar kämpa för sitt barn men som kanske för den allra största kampen mot sig själv.

"I don’t feel responsible to be a role model"

Olivia Alexander, 24, sitter aldrig still. Hon har varit med i tv-reklam, haft en egen tv-show (Love Scouts) och varit med i So You Think You Can Dance? Dessutom är hon modell, skådespelerska och musiker. Just nu är hon aktuell i komedin Attack of the 50ft Cheerleader där hon spelar mot bland annat Jena Sims, Sean Young (Blade Runner) och Treat Williams (Hair). Regissören och skådespelaren John Landis (Snuten i Hollywood III) har även en liten roll i filmen som hade premiär nu i Augusti. I filmen spelar Olivia Brittany Andrews, som får en väldigt lång konkurrent i cheerleaderlaget. Intervjun publiceras på originalspråk. 

What can you tell us about Attack of the 50 Foot Cheerleader? 

- Attack of the 50ft Cheerleader is a film by Roger Corman and EPIX! It’s the ultimate b-movie experience inspired by the classic Attack of the 50ft Woman! It’s the story of the ugly ducking Cassie Stratford (Jena Sims) who injects herself with an experimental serum to be beautiful! The serum works ,but with some HUGE side effects! 

What drew you to the project?
- I think the first thing that drew me to the project was getting to work with Roger Corman. It’s an experience and opportunity to work with the man who created the B-movie genre and has given independent film a rich history. I knew it would change my life and couldn’t let the opportunity slip through my fingers!

How was filming 3D? 

- Working in 3D was really exciting ,but extremely time consuming. As if being on set isn’t enough pressure, you have this 3D camera with a mind of its own! It’s a massive piece of equipment that can overheat and it has two lenses. It’s another element to add to the experience. I really loved the challenge. It was also fun knowing that we were making a 3D movie for TV. I thought it was cutting edge and a bit risky for EPIX. It was also Roger Corman’s first time with 3D, so that made it even more fun! 


What can you tell us about your character Brittany Andrews?
- Brittany Andrews is an incredible villain! She’s captain of the ICU cheer squad, president of Zeta Mu sorority, and head bitch in charge! She doesn’t care about anyone other than herself. She has ‘little woman’s syndrome’ and a serious attitude! She’s pretty much the evil nasty bitch you love to hate! 



How did you feel about the nudity you had to do in the film? 
- I really didn’t feel anything about it. It’s a running joke in my family that I need to put some damn clothes on! I’m a rebel and a rule breaker at heart. I never have understood the American perspective on nudity. I work really hard to stay in shape and have no problem showing my body off. I know it offends a lot of people that I feel this way, but it’s the simple truth. It doesn’t define or change who I am. Comedy is about pushing the limits and 
and that’s what its all about in this film. Roger Corman is a Hollywood rebel. It’s a film set, so it’s really a professional environment too. It’s probably a lot less wild than people imagine! I was also really excited about playing Brittany! Nudity was what the role required. Plus, I don’t feel responsible to be a role model. Some people really enjoy being bad! 

How was it like working with Sean Young and Treat Williams? 
- Such a surreal moment in my life! I got to spend a lot of time with both of them on set. I really just kept my ears open to all of their wisdom. Sean gave me a lot of advice on the industry, making good choices, and being a strong woman. Treat and I really bonded about our love for the work. He’s a guy who done it all and he still loves the work so much. He was hysterical in the film and it was just such an honor.

Did you get to meet John Landis? 

- I was so bummed that I did not get to meet John Landis. He was only on set one day and I was not there! I heard from our director Kevin O’Neill that he was a fan of Brittany Andrews, so that pretty much made my life. 


Do you know if the film will be released on DVD? 

- Unfortunately, I have no idea if or when the film will be available on DVD. However, it is still available online anytime/anywhere with your subscription to EPIX! 

You’re both an actor and a model, and you sing to! When did you start singing? Do you have a specific goal with your music?

- I have been singing my entire life. I actually moved to L.A. with music as the ultimate goal. As I’ve gotten older, I have realized how much I truly love both. With acting I am playing someone else, with music its far more personal. I think all art is driven by human emotion and experience, which is why I love it so much. I am working on my first full-length album right now in L.A. with producer Joey Sykes at Purple Virgo studios. Ultimately, I would hope to become a full time touring artist. 

- I was on stage for the first time at 8 months old. My mom was a dance teacher and she just sort of threw me up there. I grew up on the stage doing plays and dance competitions. I sort of see my career as a journey home back to the stage. There is nothing like performing for a live audience for me. It would be the greatest reward of my life to get to share my music and energy with people in that way. Personally, that would be the greatest platform I could experience as an artist. 

What can you tell me about the live show you hope to launch in Las Vegas? 

- I can’t say much at this point because we are still working out the details on if it will in fact be a live show or full length feature. It’s a project that was off Broadway for many years and would be an interactive comedy/musical experience. It will bring together all my talents and passions. It’s incredibly challenging to produce your own projects , but it’s something that I’m hell bent on doing. I sold my first pilot ‘Love Scout’s at 22, I was inspired by Sandra Bullock who produces most of the films she does. I have a ton of other treatments/scripts I am working on. I hope that it will be something that people will eventually expect from me. 

What other projects do you have coming up?

- I currently have another film in post production. I can’t say much ,but it’s a parody film by director Craig Moss (Bad Ass, Breaking Wind). It was the most challenging role I have ever done because I am parodying Rooney Mara as The Girl With The Dragon Tattoo. I probably took it way too seriously, but I grew up idolizing Anna Farris. She got her start in parody films and I wanted to also do Rooney Mara justice. I really had an incredible time on set and I hope to be able to share more info about it soon via my home page and my twitter! 

Du kan följa Olivia via hennes Youtubekanal, på hennes hemsida och på hennes Twitter. Du kan också ladda ner Olivias singel It's on via Itunes. 

The XX - Coexist

Många kommer antagligen tycka att The XX nya skiva Coexist är tråkig och vid en första lyssning kan den verka just så. Att musiken är allt för blyg, inåtvänd, tystnaden lite för påträngande. Det är lätt att man jämför, debutalbumet från 2009 var verkligen en fullträff på alla sätt och personligen håller jag debuten som en av de bästa skivorna som kommit de senaste åren. Jämförelser är svåra att undvika. Det är lätt att låta ens förväntningar om hur skivan ska låta göra den sämre än vad den egentligen är, bara för att den inte låter som man hoppades på. 

Coexist är mer avskalad, mindre poppig, Romys och Olivers röster har växt upp, men fortfarande samarbetar de och flyter ihop. Samtidigt, och det gäller för många av The XX låtar, så tillhör rösterna två självständiga personer. Deras röster möts, men de har varsin version av hur det ligger till. De sjunger i samma låt men de sjunger inte nödvändigtvis tillsammans. De är flera mil från varandra men tänker på samma saker. I avslutande Our song bryts detta, de möts och sjunger direkt till varandra, ”I will give you me and we’ll be us.” 

The XX är minimalistiska, de skär bort lager för lager så att hjärtat blir tydligare. Coexist är än mer intim än debuten och känns, till en början, lite svårare att ta till sig. Man sträcker ut sin hand och möter en tillknäppt. Kanske beror det lite på att låtarna ges så kort utrymme att växa på, de flesta tar slut efter tre minuter. Det fungerar på klubben, med fötterna och händerna ovanför marken, men här känns det lite avhugget. Som ett samtal som bryts innan man hunnit säga det där man hade tänkt. Samtidigt fastnar jag i det melankoliskt romantiska texterna även här och njuter av låtar som Missing och Try. 

Själva grunden från debuten är kvar, men kommer ut i ett mer avskalat landskap. Jag har en känsla av att skivan mer är tänkt för att spelas live och dansas till på klubben än för bara två öron i hemmet. Själva känslan, som låtarna lär ge live, försvinner lite här. Jag vill ha mer av de där känslorna som hotar att slita loss kroppen med rötterna. Mer av basen som nästan får öronen att brista.

Rader från en älskad

Jag minns när jag var 15, det viktigaste var att gå ner i vikt och att bli av med all acne. Du har lärt mig något annat, att det inte alltid är nödvändigt att gå ner i vikt, man behöver bara vara omtyckt. Kanske var det det jag trodde att jag skulle bli när jag struntade i lunchen i skolan och struntade i kvällsmaten. Jag tänker ofta på den tiden, hur mamma och pappa var, hur min syster var, hur vi varje helg gjorde något tillsammans, något som vi alla älskade. Jag tänker på hur jag förväntades vara som tjej, hur jag blev. Det är så mycket man bär inom sig, ibland tror jag att jag hade förlorat hela min kroppsvikt om jag hade tömt min själ, det känns som att det är den som ökat i massa när jag ställer mig på vågen. Kan själen kräkas? 

Jag har aldrig tyckt om min hy, mina celluiter, min acne, mina eksem. Ibland känns det som att jag inte borde få plats i spegeln, ibland som om jag snart kommer svämma över. Jag gillar inte min kropp, men jag tycker om när du rör den, när du använder den med din kropp. När du, vissa kvällar, borstar tänderna med mina händer, när vi somnar tillsammans. Sluter ögonen om världen i samma sekund. 

Trots mina känslor kring min kropp så känns det helt fantastiskt att du valde att fria till mig med hjälp av den, att du valde att göra något vackert av mina bekymmer. Min kropp är inte täckt av bokstäver men den kvällen fick du mig att tro det. Att jag var täckt av en kärleksförklaring för dig att tyda. Om några månader kommer jag ha två liv runt mitt finger och du kommer ha två liv runt ditt. Det kommer vara mycket att bära runt bara ett finger, men så länge jag lever ska jag kämpa för att hålla fingret uppe. 

Tiden går inte, den smyger sig in, in i mig, in i dig. Den tränger undan ens kropp om man inte aktar sig. Jag är glad för att du väljer att springa med mig och att vi genom sjukdomar och sorg kommer springa inte bara med våra egna ben, utan också med de benen som inte bär av egen kraft. Då tar vi oss längre. Då tar vi oss ut på andra sidan.