torsdag 13 september 2012

Babycall


Anna (Noomi Rapace) och hennes åttaårige son Anders (Vetle Qvenild Werring) flyttar in i en grådaskig lägenhet i Oslo. Anna är sluten, har inga vänner och tycks vara en aning överbeskyddande. Hon har ett våldsamt förhållande bakom sig och har svårt att släppa oron att det ska hända igen. Socialtjänsten har ett öga på henne och vid minsta misstag så riskerar hon att förlora vårdnaden om sitt barn. Det enda skyddet blir att stänga inne världen så mycket som det går, hon drar för gardinerna och vill inte att sonen ska gå till skolan eller ens lämna lägenheten. För att skydda sonen köper hon sig en babymonitor så att hon kan höra honom andas när de inte befinner sig i samma rum. En natt hör hon plötsligt otäcka skrik ur monitorn, trots att sonen sover. Helge (Kristoffer Joner), expediten som sålde apparaten, förklarar att den har lång räckvidd och att det måste vara grannarna som Anna hört. Men är det så och var kommer skriken ifrån? Är det hjärnan eller öronen som hör?



Anna blir vän med Helge och vågar öppna upp sig för honom. Han är harmlös men snäll och plågas själv av den sjuka mamman. Samtidigt får Anna höra att ”en sån som du kan inte ha vänner”. Mycket i filmen bygger på just ensamhet, som understryks av den tråkiga miljön, den gråa skolan, de höga husen i miljonprogrammet. Vad gör ensamheten med en? Får hjärnan aldrig något att ta in så börjar den hitta på för att ha något att arbeta med. Får man aldrig något nytt att se så börjar hjärnan sköta synen och får en att se saker som inte är där. Anna är skör och behöver någon att luta sin rädsla emot, lutar man den mot sig själv dränks man i den. Alla föräldrar känner så klart en oro över att det ska hända deras barn något, samtidigt ska så klart inte oron välta hela världen.

Babycall är en film som innehåller fler dimensioner och vinklar än vad man först kan tro. Regissören Pål Sletaune skildrar här, precis som han gjorde i Naboer, hur en människa påverkas av att leva isolerad, hur rädslan aldrig hittar några öppningar att försvinna ur, bara nya vägar att ta sig in. Noomi Rapace är väldigt övertygande i rollen som den livrädda Anna, hon är möjligtvis ganska ensidig i många av sina roller, men på ett bra sätt. Även Kristoffer Joner är bra i sin lågmälda roll. 

Filmen är inte utan problem, slutet är till exempel inte helt självklart, men lär i alla fall öppna upp för en hel del diskussioner. Här märks också en del influenser från David Lynch och M. Night Shyamalan, men istället för att bli en blek kopia, så görs det något bra av influenserna. Överlag är det en spännande skildring av en mamma som verkar kämpa för sitt barn men som kanske för den allra största kampen mot sig själv.

1 kommentar:

  1. vilken fin recension! man blir ju faktiskt lite intresserad av att se den, även om jag inte tyckte att naboer var så bra.

    <3

    SvaraRadera