Jag minns när jag var 15, det viktigaste var att gå ner i vikt och att bli av med all acne. Du har lärt mig något annat, att det inte alltid är nödvändigt att gå ner i vikt, man behöver bara vara omtyckt. Kanske var det det jag trodde att jag skulle bli när jag struntade i lunchen i skolan och struntade i kvällsmaten. Jag tänker ofta på den tiden, hur mamma och pappa var, hur min syster var, hur vi varje helg gjorde något tillsammans, något som vi alla älskade. Jag tänker på hur jag förväntades vara som tjej, hur jag blev. Det är så mycket man bär inom sig, ibland tror jag att jag hade förlorat hela min kroppsvikt om jag hade tömt min själ, det känns som att det är den som ökat i massa när jag ställer mig på vågen. Kan själen kräkas?
Jag har aldrig tyckt om min hy, mina celluiter, min acne, mina eksem. Ibland känns det som att jag inte borde få plats i spegeln, ibland som om jag snart kommer svämma över. Jag gillar inte min kropp, men jag tycker om när du rör den, när du använder den med din kropp. När du, vissa kvällar, borstar tänderna med mina händer, när vi somnar tillsammans. Sluter ögonen om världen i samma sekund.
Trots mina känslor kring min kropp så känns det helt fantastiskt att du valde att fria till mig med hjälp av den, att du valde att göra något vackert av mina bekymmer. Min kropp är inte täckt av bokstäver men den kvällen fick du mig att tro det. Att jag var täckt av en kärleksförklaring för dig att tyda.
Om några månader kommer jag ha två liv runt mitt finger och du kommer ha två liv runt ditt. Det kommer vara mycket att bära runt bara ett finger, men så länge jag lever ska jag kämpa för att hålla fingret uppe.
Tiden går inte, den smyger sig in, in i mig, in i dig. Den tränger undan ens kropp om man inte aktar sig. Jag är glad för att du väljer att springa med mig och att vi genom sjukdomar och sorg kommer springa inte bara med våra egna ben, utan också med de benen som inte bär av egen kraft. Då tar vi oss längre. Då tar vi oss ut på andra sidan.
