onsdag 29 augusti 2012

Jens Lekman - I know what love isn't


Det var januari 2006, jag och en vän såg Jens Lekman stå på Pusterviks scen tillsammans med Erlend Øye. Det var en vacker kväll där Erlend inledde med att sjunga The Smiths Heaven know’s I’m miserable now, medan Jens blandade melankolisk humor med lyrisk genialitet. Jag var fast och ville varken att kvällen eller konserten skulle ta slut. Jag lyssnade mycket på Jens Lekman under året, vilket var mitt första i Göteborg. Jag log åt de lekfulla texterna och upptäckte den kombinerade stor- och litenheten i låtar som When I said I wanted to be your dog. Däremot fastnade jag aldrig för Night falls over Kortedala som släpptes 2007. Visst fanns det bra låtar, men något saknades, och skivan kändes ganska tråkig efter ett tag. Det var för lite som stack ut, för mycket som smälte ihop med resten. 

Nu är Jens tillbaka med I know what love isn’t, en skiva om ett ”uppbrott som han var tvungen att få ur sig”. Vem har inte varit där? I lämnandet, att bli lämnad. Ibland kramar ensamheten en mer varm, ibland är det svårt att hålla hjärtat över vattenytan hur kär man är. Texterna är som vanligt sådana som bara Jens kan skriva, men han låter inte, som Morrissey tyvärr gjort på senare skivor, musiken knuffas undan av texterna. Jens vill säga något, han har något att berätta, men han gör det inte utan bra melodier. I Become someone else’s förälskar jag mig i den vackra pianoslingan, samtidigt som han sjunger om att allt han vet om kärlek är det hon har lärt honom. I Erica America sjunger Jens ”I wish I’d never tasted wine or tasted it from lips that weren’t mine” och det märks att hjärtat sitter där uppe i halsen på honom när han sjunger det. Senare konstaterar Jens att ”You don’t get over a broken heart, you just learn how to carry it gracefully” och jag tänker på författaren Jeanette Winterson. Vackra ord som får hjärtat att kasta sig in i bokstäverna. 

I know what love isn’t är en skiva som lär bli kvar hos mig. Jens säger att skivan är ett uppbrott som han var tvungen att få ur sig, i så fall är det ett uppbrott jag gärna tar till mig. Med både öronen och hjärtat. Kroppen blickar framåt, det finns en morgondag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar