lördag 25 augusti 2012

Sorgen blir kvar längre än Breivik sitter inlåst


De som skriker ut sitt hat får inte ont i halsen, de som slår ut sitt hat får inte ont i händerna. För att börja bry sig om något krävs det ibland att man får känna den smärtan man orsakar andra i sin egen kropp. Jag tror exempelvis att fler hade brytt sig om miljön om människor blev besprutade med bekämpningsmedel och om det var tusen hektar människor som skövlades i Sydamerika varje år. Om andras skador hade märkts på den egna kroppen så hade man nog tänkt efter mer innan man går över olika gränser. Anders Breivik dömdes till 21 års fängelse och förvaring. Hur länge han än blir kvar så kommer sorgen hos de efterlevande, hos de som sköts men som överlevde, hos alla andra som på olika sätt drabbades av att människor rycktes ifrån dem, finnas kvar längre. 

Sorg är ingenting som försvinner, det blir bara en kroppsdel ytterligare, som munnen, som händerna. Därför krävs det att vi andra använder våra munnar och händer, som ännu inte förlamats av sorg, att sprida ett positivare budskap. Sorgen svälter inte snabbare bara för att man matas med kärlek, men den kommer inte kunna kämpa sig kvar på samma sätt, den kommer inte kunna mata sig tjockare, inte växa sig längre. Ur hatet föddes bara sorgen men vad växer ur sorgen? Vi kan inte skjuta sönder något av det hat som fanns i en efter en av de kulor som lämnade Breiviks två vapen, vi kan bara se vad kulorna lämnade kvar. Hål i både de som träffades och i de som förlorade människor som stod dem nära. Men vi ska inte demonisera någon av de som har samma åsikter som Breivik, man ska inte se på hat med ytterligare hat, däremot måste vi prata om varför dessa tankar uppstår. Varför de drar i folk och hur ska vi få dem att släppa folks kroppar. 

Vi måste se till våra kommande generationer. Tänk er att världen håller på att bli ett barn som långsamt svälter ihjäl i magen. Vi måste hindra världen från att bli det barnet, från att bli ett barn som hungrar efter mat som inte längre finns, som famlar efter händer som aldrig sträcks ut. Om vi sträcker våra händer mot barnet så sträcker barnet sina händer mot oss.

3 kommentarer:

  1. Mänskligt att känna hat. Ännu mänskligare att försöka förstå. Försöka förstå vad som var orsaken till att det gick såhär långt och jobba vidare på att något sånt här inte skall behöva ske igen. Nån orsak till att det blev såhär måste det ju finnas. Ett sånthär hat uppstår inte av sig själv.

    Dock viktigt att vi fokuserar på dem som överlevde. För även om de överlevde, så dog en del av dem den där dagen. En del som de nog aldrig kan få tillbaka.

    SvaraRadera
  2. Mänskligt att känna hat för en person efter en sånhär händlese. Måste jag tillägga.

    SvaraRadera