torsdag 16 augusti 2012

Ilågasättandet

Vi behöver alla någon som står bakom en, som vet att varje krav kan bli ett stenrös i bröstet och därför håller uppe hela ens bröst så länge det krävs. Någon som inte klättrar upp på människor och får dem att kasta sig ut. Man behöver inte kilometer av ord när rösten inte ens bär några meter, man behöver bara vetskapen att de finns där bakom och att man kommer få höra dem när man är i mest behov av dem. Man behöver inte höra eller se kärleken hela tiden, man behöver bara känna att den är där, där ens hand rör, där man går, där man möts, där man springer på varandra. Ser man med hjärtat så vet man med kroppen. 

Man är ju inte byggd av tid, utan av ett mer avstannande material, ett som, ju längre man lever, kommer närma sig marken mer och mer för att till slut bli en del av den. Därför har man inte alltid tid till att finnas för alla, i alla fall inte på ett centimeter ifrån munnen, öronen, famnen-sätt. Just därför blir vetskapen och tron på att människor finns på andra sätt hela tiden ännu viktigare! På så sätt så är inte besluten man fattar ensamma, och blir det stenrös i bröstet av dem så finns det alltid någon där att lyfta det på plats igen. Jag tror också mycket på ifrågasättandet som fenomen, därför bör en bra vän våga ifrågasätta val och beslut om de känns felaktiga, på så sätt kanske man hamnar på nya spännande banor som så småningom kommer gå runt solen, eller bara runt en annan människas finger. 

Ifrågasättandet kan enkelt leda till ilågasättandet. Brinn för det angelägna och brinn för den som brinner för dig, och är du inte bra på att stå bakom någon så går det minst lika bra att ligga eller sitta bakom någon, det är närvaron som räknas, inte hur den utförs.