tisdag 4 september 2012

The XX - Coexist


Många kommer antagligen tycka att The XX nya skiva Coexist är tråkig och vid en första lyssning kan den verka just så. Att musiken är allt för blyg, inåtvänd, tystnaden lite för påträngande. Det är lätt att man jämför, debutalbumet från 2009 var verkligen en fullträff på alla sätt och personligen håller jag debuten som en av de bästa skivorna som kommit de senaste åren. Jämförelser är svåra att undvika. Det är lätt att låta ens förväntningar om hur skivan ska låta göra den sämre än vad den egentligen är, bara för att den inte låter som man hoppades på. 

Coexist är mer avskalad, mindre poppig, Romys och Olivers röster har växt upp, men fortfarande samarbetar de och flyter ihop. Samtidigt, och det gäller för många av The XX låtar, så tillhör rösterna två självständiga personer. Deras röster möts, men de har varsin version av hur det ligger till. De sjunger i samma låt men de sjunger inte nödvändigtvis tillsammans. De är flera mil från varandra men tänker på samma saker. I avslutande Our song bryts detta, de möts och sjunger direkt till varandra, ”I will give you me and we’ll be us.” 

The XX är minimalistiska, de skär bort lager för lager så att hjärtat blir tydligare. Coexist är än mer intim än debuten och känns, till en början, lite svårare att ta till sig. Man sträcker ut sin hand och möter en tillknäppt. Kanske beror det lite på att låtarna ges så kort utrymme att växa på, de flesta tar slut efter tre minuter. Det fungerar på klubben, med fötterna och händerna ovanför marken, men här känns det lite avhugget. Som ett samtal som bryts innan man hunnit säga det där man hade tänkt. Samtidigt fastnar jag i det melankoliskt romantiska texterna även här och njuter av låtar som Missing och Try. 

Själva grunden från debuten är kvar, men kommer ut i ett mer avskalat landskap. Jag har en känsla av att skivan mer är tänkt för att spelas live och dansas till på klubben än för bara två öron i hemmet. Själva känslan, som låtarna lär ge live, försvinner lite här. Jag vill ha mer av de där känslorna som hotar att slita loss kroppen med rötterna. Mer av basen som nästan får öronen att brista.

2 kommentarer:

  1. Alltså ahh vad jag älskar det här albumet, så fint ju.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med om att det är fint, även om jag gillar debuten mer :)

      Radera