Hagaliden bjuder på vårtecken

Foto: Kristian Sahlberg

Du har blommor i kavajfickan, du kysser bara de som inte öppnar sina läppar, du rör dig upp längs gatorna, upp från det du vet. Du låter blodet rusa förbi dig, genom allt du rör vid. De som letar efter någonstans att höra hemma möter de som redan hittat hem. Så kan man beskriva Hagaliden från Göteborg. Svenskspråkig pop på Göteborgska skivbolaget Luxury, som tidigare släppt skivor med bland annat Franke och Skansros. Det låter väl som ett vackert vårtecken? Jag fick tag på Tobias Müller i Hagaliden och ställde lite frågor. 
 
 Berätta lite om bandet?
- Vi är ett gött gäng på 8 personer som gör musik i staden Göteborg. Den 16:e mars släpper vi EP:n Dansa blodet på Luxury. Idén om bandet har funnits i ungefär två år men den nuvarande konstellationen är yngre, då vi för ett år sedan kompletterades med valthorn och trombon. Blåset visade sig göra underverk. Det första året handlade mest om att skriva låtar och fila fram ett sound som lät unikt och som föll oss alla i smaken.

- Bandet är ju ganska nytt men vi har alla spelat i olika band tidigare. Därför har också idén om vad för slags musik vi vill spela varit olika för oss alla, men det verkar som att vi gemensamt har en förkärlek för vackra melodier och dynamiska skiftningar. Vi pratar mycket om kontraster som ställs mot varandra och försöker att spela musik som känns både dansant och melankoliskt drabbande på samma gång.

Vad har ni för influenser?
- Det är svårt att komma undan influenserna från Göteborgspopen när man är härifrån, och delar av den har absolut gjort intryck på oss. Men bortsett från moderna influenser lyssnar vi gärna på gammal svensk folkpop som Hootenanny singers och Ted Gärdestad. Det är svårt att tala för hela bandet då fyra av oss skriver låtar. Men i alla fall jag känner hur ambitionen att förena psykedeliska vibbar med mer traditionell pop växer, gärna med udda inslag som falsettkörer och fuzzmattor.

Snart släpps alltså Dansa blodet. Vad kan vi förvänta oss?
- Vi är väldigt stolta och glada över Dansa blodet som innehåller delar av allt det här. När skivan släppts vill vi ut och spela live eftersom vi älskar det och eftersom det är så musik ska upplevas. Vi hoppas på att beröra publiken, så som vi själva blir berörda av bra musik, genom att rista in melodier i folks medvetanden!

Ni kan följa Hagaliden på deras hemsida, på Facebook och Myspace. Gör gärna det och missa inte deras releasefest på Röda Sten den 16:e mars. Tills dess så kan ni lyssna (och se videon till) på den ljuvliga Följ din sista önskan här. Blås in våren och andas ut den över ett dansande Göteborg!

Skriva ut och skrika in

Jag har både ett lågavlönat och välavlönat yrke. Det är lågavlönat så sett att man inte blir rik av det, men välavlönat så sett att jag har tid att vårda relationer och träffa människor jag vill dela mitt liv med. De håller fast vid mitt liv och sträcker ut det lite längre. Vi håller varandras liv och sträcker ut våra hav och ängar så långt det går. Vi vill få plats i varandra. 

Jag har aldrig försökt maximera min inkomst, då jag tror att det ofta leder till att man minimerar sina relationer. Jag har aldrig siktat efter att nå någon slags karriärstopp, jag befinner mig hellre i toppen på en annan människa. Det mesta handlar inte om att ha ett överflöd av tid, utan att använda den tid man har framåt. Allt för många använder den åt motsatt håll. Minnen är inte bara en del av det som hänt, det ska även bli en del av det som kommer hända. Låt dem inte slita sig loss från framtiden. 

Människor är tid och vi har inte så mycket av den. Vissa människor droppar av efter bara några sekunder. Vi har inte så mycket av varandra, vi har ögonblick, vi har mörker. Människor tar slut och börjar aldrig om. Jag har aldrig velat skrika ut någon människa ur mig, även om det känns som att folk gör det varje dag. De som blir utsatta för att skrikas ut ur människor de håller av täcks slutligen av sprickor. Det är inte den som utsätter som drabbas, det är den som utsätts. Människor blir syndabockar när våra liv rasar samman, vi ber dem kliva av oss och gå. Vi vågar inte söka i våra egna liv, felen måste sitta i någon annan. I något annat än jaget. Själv sitter jag gärna i någon annan och felen får gärna vara kvar, det ger oss lite mer att prata om. Jag trivs  bättre av att skrika in än skrika ut. Jag trivs bättre med att ta in någon än ta ut det på någon. För är det tillsammans vi slår in, så är det tillsammans vi kommer slå ut.

Jag vet inte vad man pratar om när allt är bra hela tiden. Kanske behöver vi bli utskrikna, utskrivna fast vi fortfarande mår dåligt. Kanske behöver vi sprickorna. Hur ska annars världen ta sig in? Bygger man en mur mot det man inte vill ha in, stänger muren ute även det man vill ha in. Jag låter inte hela världen komma in, men jag har heller aldrig byggt någon mur, jag hittade bara andra sätt. Jag har lärt mina tankar att fokusera på det jag vill ha i mitt liv, resten försöker jag smälta bort. Jag trivs med att ha ett yrke som inte bara ger mig pengar, utan även massa tid. Jag vill ägna tiden åt att vara levande, jag vill ägna dig åt att vara levande.

Vinter i Eklanda

Visst gör det ont när människor brister?

Visst gör det ont när människor brister? Man kan känna sig nedrymd i månader, och det gör man. Det finns människor man aldrig någonsin vill ska brista, människor man noterar små egenskaper hos. Man vet hur människan borstar tänderna och man vet vad han eller hon gör innan den ska sova, man vet vilket favoritpålägget är och ytterligare saker som ganska få vet om, men som man lär sig om man lever mitt uppe i livet, mitt uppe i någon annan. Just det vill man så klart få fortsätta göra, men man vet inte alls hur lång tid av livet man får vara kvar i någon annans. Kanske blir det så länge som livet orkar sträcka sig. Kanske sträcker sig två liv precis lika långt. Det hoppas jag. 

Jag tror att det alltid kommer vara i intet man lär känna människor, när ingenting annat finns så tvingas människorna i situationen att växa, och det gör man gärna i ett sällskap man trivs med. Det är just när man inte gör någonting alls mer än är stilla tillsammans som man har störst chans att själv växa och notera fler sidor hos personen, mer än hur den hanterar olika situationer. När det är just människan man befinner sig i och inte i någon specifik situation. Det är utanför själva görandet jag vill lära känna människor. Det är också då det är som mest möjligt. Efter det kan allt hända och jag kommer vara där när det gör det. Det finns människor man alltid vill komma tillbaka till, men försvinner människan så finns det situationer man aldrig någonsin vill befinna sig i igen. Andra människor påverkar det mesta i ens liv, man får se till att man fattar de händerna som drar ens liv i rätt riktning, och det känner jag att jag har gjort.

Kärleken är livsavgörande för Ebba Forsberg

Foto: Pär Wickholm

Ebba Forsberg, 47, är en mångsidig musiker och skådespelerska. Hon var körsångerska bakom Eldkvarn, Ulf Lundell och Peter Lemarc och var under en period en av medlemmarna i Traste Lindéns Kvintett. Sedan följde hon upp med tre soloskivor på engelska. När hon träffade Mikael Wiehe fann de varandra med en gång och tillsammans gav de ut skivan Dylan på svenska (2007). Två år senare följde Ebba och Mikael upp samarbetet med Ta min vals, där Ebba Forsberg tolkar Leonard Cohen. Förra året kom hennes fjärde soloskiva, Falling Folding Flipping Feeling. Hon skrev även ledmotivet till Björn Runges senaste film Happy End. Ebba och Björn har samarbetat flera gånger och Ebbas skådespelardebut skedde i TV-Serien Anderssons Älskarinna, regisserad av Runge. 
 

Du växte upp i Västindien och Afrika till stor del. Har det påverkat dig mycket som människa? 
- Absolut. Öppna alla gränser nu! Världen vill in. 

Tror du att det har påverkat din karriär på något sätt? 
- Jag har alltid tillhört en liten särbehandlad minoritet där jag växt upp. Det har nog påverkat mig en del tyvärr. Samtidigt som jag känner mig bekväm med mycket uppmärksamhet så isolerar jag mig ständigt. Jag har aldrig känt mig folklig samtidigt som jag har ett enormt socialt patos. 

Din mamma var, om jag förstått det rätt, engagerad inom FN. Kände du någonsin att du ville följa samma spår? 
- Min mamma är inredningsarkitekt. Min pappa var regissör. Min mammas man jobbade för FN. Jovisst. Jag valde musiken istället för SIDA. Jag vet inte om det var rätt. Det blev bara så. Varje dag är en ny dag och ett nytt ställningstagande. Vad som helst kan alltid hända. 

Har du själv ett stort socialt engagemang? 
- Enormt! 

Hur kom du in på musiken? 
- Jag har spelat klassisk musik sedan jag var 5 år och har sjungit hela mitt liv. Jag halkade med i olika sammanhang när allt hängde löst i Stockholm och samtidigt som jag inte hade någon familj här eller någon social förankring så erbjöds jag en plats i baksätet på en buss som var fylld med kringflackande sökande själar. 

Du låg på Madonnas skivbolag Maverick efter debuten med Been there, men samarbetet var snabbt över, vad berodde det på? 
- Dels så sålde inte min skiva mer än 100.000 ex, vilket i det sammanhanget var lite. Jag levererade inget material som förväntades innan optionstiden på bolaget tog slut. Jag var förälskad i min nuvarande man, nygift och gravid. Det var min första känsla och chans till någon slags äkta tillhörighet, så jag satsade på det. Dessutom var jag licensierad till Maverick av ett svenskt skivbolag som skötte arbetet så uselt att de i princip blev en käpp i hjulet för mig. Vilket som var avgörande vet jag inte riktigt. 

Blev det på något sätt för mycket med allt? 
- Ja, så klart det var mycket men jag vet inte om jobbet i sig var för mycket. Jag har inga problem att ge mig hän och ge allt. Det som var trist var som sagt allt jidder runtomkring mellan skivbolag med olika behov. Dessutom var jag borta från min äldsta dotter som då bara var 8-9 år gammal. Jag längtade så oerhört mycket efter henne. 

Hur känner du för en utlandssatsning nu? 
- Jag bryr mig inte om i vilket land jag spelar i eller säljer mitt material. Jag är sångerska och låtskrivare. Jag skriver och uppträder. Skrivandet är i sig det enda som jag egentligen bryr mig om och vill bemästra i mitt yrkesutövande.

Du har tidigare beskrivit att du känner att du måste ge allt när du gör musik. Är det anledningen till de långa uppehållen från musiken? 
- Det tar tid för mig att hitta min egen ton mitt eget behov eller så är det så att jag även har andra behov som måste tillfredsställas däremellan. Jag behöver vara isolerad och söker ständigt mig själv i ensamheten samtidigt som jag bara längtar efter ett sammanhang. En slags olycklig kärlek. Det är komplicerat som du hör men säkert inte särskilt ovanligt. Jag är konstnär. 

De senaste åren har du tolkat både Bob Dylan och Leonard Cohen. Hur känner du för de skivorna idag? Skulle du säga att skivorna var nödvändiga för att hitta inspiration till din egen musik? 
- Dylanskivan var nödvändig för att hitta Mikael Wiehe. Mikael var nödvändig för att komma fram till det som blev Ta min vals. Ta min vals hjälpte mig att nå in i mitt eget uttryck och nå ut till en publik som annars inte hade lyssnat på mig. 

Skriver du något eget material på svenska? 
- Jag skriver på svenska. 

Vad känner du att den största skillnaden är, mellan att sjunga på svenska som i tolkningarna och på engelska? 
- Jag älskar uttrycket i det engelska språket. Jag kan det. jag vet var orden skall formas i munnen. Jag vet var de olika emotionella smaklökarna ligger på tungan. Svenskan är min nya utmaning. Jag vill och bjuder till. Jag skriver just nu mest på svenska för engelskan tillåter mig inte riktigt att nå in till mig själv just nu. Jag vet inte vad det blir. Förhoppningsvis inte obesvarad kärlek. När orden uttrycker och behovet sammanfaller så är det helt fantastiskt! 

Hur känner du annars själv att din musik har förändrats sen debuten? 
- 14 år av livet och allt vad det fört med sig är skillnaden. Tomrummet mellan orden har växt. 

Vad lyssnar du själv på? 
- Just nu mycket Maria Callas, Julian Bream och Mighty Sparrow (tidiga). 

Björn Runge och du har samarbetat en hel del, nu senast med musiken till Happy end, tror du att det samarbetet kommer fortsätta? Kanske med mer skådespeleri i framtiden? 
- Jag vet inte. Jag arbetar mer än gärna med Björn. Vi är från samma planet. 

Vad sysselsätter du dig med annars? 
- Skriver, älskar och konsumerar andras uttryck. Jag omger mig med konst och poesi, våndas, gråter, skriver, älskar, stannar kvar. Kärleken är den starkaste kraften som finns. Den kraften för mig är livsavgörande. 

Snart åker du ut på turné. Det blir första turnén på ett bra tag. Hur känner du kring det? 
- Jag kommer att njuta av det allt jag kan. 

Ebba Forsberg åker ut på turné nu i mars och besöker Göteborg den 17 samma månad. På turnén har Ebba lovat att bjuda på en sorts "Best of" med material från alla hennes skivor. Besök gärna Ebbas hemsida eller följ henne på Facebook.

Om att sexualiseras

Liv Strömquists serie-roman Ja till Liv!

Man har finnar ibland, man har mörka ringar under ögonen efter en natt med för lite sömn, man orkar inte alltid fixa till sig. Dessa saker kan provocera ganska många. Varför människor blir provocerade beror inte sällan på dåligt självförtroende. Ett självförtroende som försöker äta sig starkare genom att klaga på andra människors utseende. Jag har alltid trott att fina saker är lättare att bära än tyngre. Kanske är det till viss del också så, kanske är det också därför det är lättare att kasta iväg det som uppfattas som elakt? Den delen av ens självförtroende man inte vill behålla slänger man desperat över till någon annan. Att klaga på någon är nämligen att slänga ens dåliga sidor över på andra.  

Människor är sällan nöjda med sig själva. Och de som är de får sällan vara det heller, för då är det också något som är fel. Det finns även situationer där folk förväntar sig att man ska se ut på ett visst sätt. Jag kommer ihåg när jag var på arbetsintervju för ett jobb som betongarbetare. Jag ville verkligen inte ha jobbet, men var ändå tvungen att gå på intervju, på grund av att det var ett krav från arbetsförmedlingen att jag skulle söka just det jobbet. När jag väl kom dit så satt det fem äldre män där, som jag antog också skulle gå på intervju, alla var ganska storvuxna och såg ut på ett liknande sätt alla fem. Jag var på intervjun i två minuter. Varken chefen där eller jag trodde att jobbet skulle passa mig. Det märktes också tydligt att han förväntade sig att en viss typ av människor skulle komma på intervju. Jag, som varken är särskilt lång eller stor, passade inte in i den mallen. 

För ett tag sedan så recenserade Jens Ganman Liv Strömquists serie-roman Ja till Liv! i Östersundsposten. Han avslutade recensionen med att påpeka att hon har ”kåtsug i blicken” på författarporträttet. Jens tyckte att det var dråpligt att även Liv som är emot ytlighet och normer själv sexualiserar sig. Problemet är det snarare är Jens som uppfattar Livs kåtsug, det sitter inte i hennes blick, utan i Jens, och att det är han som sexualiserar henne. Det får det att verka som att det, enligt Jens, bara är okej att vara emot utseendefixering så länge man inte är snygg själv. Man måste se ut som sina åsikter och man måste se ut som andras fördomar. Men måste man verkligen det? 

Problematiken har egentligen aldrig legat i hur man ser ut, utan att det finns krav på hur man ska se ut. Detta drabbar båda könen, men på olika sätt. Det är få män som skulle få sitt utseende recenserat istället för boken de nyss givit ut bland annat. Det är också mycket sällan man pratar om något kåtsug i mäns blick, utan det verkar bara finnas i kvinnors. Det är hur som helst tragiskt att en recensent väljer att sexualisera en författare istället för att recensera hennes bok. Ingen ska äga tolkningsföreträde av andra människors kroppar. Men ändå väljer så många att göra just det. Det är den delen av deras dåliga självförtroende de ska släppa, men de ska inte kasta det mot någon annan. Det finns inget hat som väger lätt i någon.