Visst gör det ont när människor brister? Man kan känna sig nedrymd i månader, och det gör man. Det finns människor man aldrig någonsin vill ska brista, människor man noterar små egenskaper hos. Man vet hur människan borstar tänderna och man vet vad han eller hon gör innan den ska sova, man vet vilket favoritpålägget är och ytterligare saker som ganska få vet om, men som man lär sig om man lever mitt uppe i livet, mitt uppe i någon annan. Just det vill man så klart få fortsätta göra, men man vet inte alls hur lång tid av livet man får vara kvar i någon annans. Kanske blir det så länge som livet orkar sträcka sig. Kanske sträcker sig två liv precis lika långt. Det hoppas jag.
Jag tror att det alltid kommer vara i intet man lär känna människor, när ingenting annat finns så tvingas människorna i situationen att växa, och det gör man gärna i ett sällskap man trivs med. Det är just när man inte gör någonting alls mer än är stilla tillsammans som man har störst chans att själv växa och notera fler sidor hos personen, mer än hur den hanterar olika situationer. När det är just människan man befinner sig i och inte i någon specifik situation. Det är utanför själva görandet jag vill lära känna människor. Det är också då det är som mest möjligt. Efter det kan allt hända och jag kommer vara där när det gör det. Det finns människor man alltid vill komma tillbaka till, men försvinner människan så finns det situationer man aldrig någonsin vill befinna sig i igen. Andra människor påverkar det mesta i ens liv, man får se till att man fattar de händerna som drar ens liv i rätt riktning, och det känner jag att jag har gjort.
