torsdag 2 februari 2012

Om att sexualiseras

Liv Strömquists serie-roman Ja till Liv!

Man har finnar ibland, man har mörka ringar under ögonen efter en natt med för lite sömn, man orkar inte alltid fixa till sig. Dessa saker kan provocera ganska många. Varför människor blir provocerade beror inte sällan på dåligt självförtroende. Ett självförtroende som försöker äta sig starkare genom att klaga på andra människors utseende. Jag har alltid trott att fina saker är lättare att bära än tyngre. Kanske är det till viss del också så, kanske är det också därför det är lättare att kasta iväg det som uppfattas som elakt? Den delen av ens självförtroende man inte vill behålla slänger man desperat över till någon annan. Att klaga på någon är nämligen att slänga ens dåliga sidor över på andra.  

Människor är sällan nöjda med sig själva. Och de som är de får sällan vara det heller, för då är det också något som är fel. Det finns även situationer där folk förväntar sig att man ska se ut på ett visst sätt. Jag kommer ihåg när jag var på arbetsintervju för ett jobb som betongarbetare. Jag ville verkligen inte ha jobbet, men var ändå tvungen att gå på intervju, på grund av att det var ett krav från arbetsförmedlingen att jag skulle söka just det jobbet. När jag väl kom dit så satt det fem äldre män där, som jag antog också skulle gå på intervju, alla var ganska storvuxna och såg ut på ett liknande sätt alla fem. Jag var på intervjun i två minuter. Varken chefen där eller jag trodde att jobbet skulle passa mig. Det märktes också tydligt att han förväntade sig att en viss typ av människor skulle komma på intervju. Jag, som varken är särskilt lång eller stor, passade inte in i den mallen. 

För ett tag sedan så recenserade Jens Ganman Liv Strömquists serie-roman Ja till Liv! i Östersundsposten. Han avslutade recensionen med att påpeka att hon har ”kåtsug i blicken” på författarporträttet. Jens tyckte att det var dråpligt att även Liv som är emot ytlighet och normer själv sexualiserar sig. Problemet är det snarare är Jens som uppfattar Livs kåtsug, det sitter inte i hennes blick, utan i Jens, och att det är han som sexualiserar henne. Det får det att verka som att det, enligt Jens, bara är okej att vara emot utseendefixering så länge man inte är snygg själv. Man måste se ut som sina åsikter och man måste se ut som andras fördomar. Men måste man verkligen det? 

Problematiken har egentligen aldrig legat i hur man ser ut, utan att det finns krav på hur man ska se ut. Detta drabbar båda könen, men på olika sätt. Det är få män som skulle få sitt utseende recenserat istället för boken de nyss givit ut bland annat. Det är också mycket sällan man pratar om något kåtsug i mäns blick, utan det verkar bara finnas i kvinnors. Det är hur som helst tragiskt att en recensent väljer att sexualisera en författare istället för att recensera hennes bok. Ingen ska äga tolkningsföreträde av andra människors kroppar. Men ändå väljer så många att göra just det. Det är den delen av deras dåliga självförtroende de ska släppa, men de ska inte kasta det mot någon annan. Det finns inget hat som väger lätt i någon. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar