Anna Järvinen är bland molnen

Anna Järvinens senaste skiva Anna själv tredje är avslutningen på en trilogi. Anna har beskrivit skivans tema med ”att flyga”. En psykisk flygtur. Första gången jag tog mig tid att verkligen lyssna på Anna var på en spårvagn hem till det kollektiv vilket jag bodde i då. Låten var Nattmusik, från hennes andra skiva Man var bland molnen. Det var en sen kväll, längtan efter något fanns utspridd lite varstans, men inga händer hade gått ihop, inga människor. Anna sjöng med ett leende fast musiken var sorgsen. Jag pratade med Anna efter konserten på Liseberg i våras. Vi pratade om Nattmusik och Anna berättade att den utspelar sig hos hennes mormor i Helsingfors. För mig är Nattmusik Annas vackraste stund hittills.

Flera av Annas låtar behandlar invandring och integration. Innan Anna, under Malmöfestivalens näst sista dag, spelar Götgatan, från första skivan Jag fick feeling, presenterar hon låten som hur det är att vara invandrare och inte känna sig hemma i Sverige.

Det är femte gången jag ser Anna Järvinen live, alltid den viskande rösten, som ändå är påtagligt starkt, alltid det uttrycksfulla scenspråket. Efter spelningen letar vi efter Anna och blir insläppta backstage. Jag frågar Anna vilken låt hon själv tycker mest om av hennes egna, hon nämner Götgatan, då det var den första, den som öppnade upp för hennes solokarriär. Anna presenterar oss sedan för Magnus Vikström, som, under 90-talet, sjöng tillsammans med Anna i indiebandet Granada. Anna berättar även om det konstiga turerna med covern på Cocteau Twins Fotzepolitic, i Annas tolkning Hur man lättar helt enkelt, som först godkändes av bandet, men som senare ogillades. Anna själv tredje fick dras tillbaka, för att senare släppas igen, utan tolkningen av Fotzepolitic. 

Mötet med Anna Järvinen varar under knappt tjugo minuter. Jag läste någonstans att möten med fina människor alltid är de kortaste. Det ligger något i det. 

Johan Heltne vill fyllas av vind av sina sånger

Foto: Rikkard Häggbom

Johan Heltne, 34, skriver i pressmeddelandet till sin senaste skiva Sara (2010) om ett omtumlande år. En vän till honom dog i cancer, en annan blev våldtagen och en tredje vän försökte ta sitt liv. Under året hade han också mycket kraftiga epilepsianfall som gjorde att han aldrig fick sova ut. Skivan, Heltnes fjärde i ordningen, präglas av ett starkt vemod med texter om oförståelse och könsroller i relationer, att tänka och se saker ur olika perspektiv. 

Hur vi, som Heltne sjunger, gör skillnad på färg och på färg, på kropp och på kropp. Sara är släppt digitalt och på vinyl.

Vilken slags känsla vill du förmedla med din musik?
- Det är ju omöjligt att veta vad andra känner när de lyssnar på musiken, eller att medvetet styra deras känslor. Och inte kan man tro att det går att förmedla någonting? Jag vill, för min egen del, fyllas av vind av mina sånger, eller börja le, eller gråta, på riktigt gråta.

Kan du nämna fem låtar som har betytt mest för dig i ditt artistskap?
Twin Peaks Theme med Angelo Badalamenti
- Jag lyssnar ofta på soundtracket. Det är som att det är en blandning av änglar och demoner i bandet. Jag börjar alltid le och längta efter att göra musik som man rynkar på ögonbrynen åt.

Crime med Stina Nordenstam
- ”Adult contemporary”. Kan få mig att gråta. Hon har ett sätt att vara patetisk utan att vara patetisk. Jag beundrar det från botten. Från en av de finaste skivorna jag vet.

Astral Weeks med van Morrison
- Det album som jag har lyssnat mest på av alla. Och som jag älskar att dansa till onykter.
Ett par ackord, musiker som blundar när de spelar och van Morrison som sjunger i tungor, som en shaman.

I Wanted You To Feel The Same med The Radio Dept.
- Jag bodde på en ö ett år. Jag skrev, och tränade, sprang mil efter mil. Pet Grief var ett av de få album jag lyssnade på. Exakt allt med The Radio Dept. är exakt hur vackert som helst.

Indianer med Kent
- De inledande raderna: ”din sommarklänning är för stor, den glider ner över axeln, kanske är det bara värmen” är så fina att jag fortfarande kan få fysiskt ont när jag lyssnar. Joakim Bergs texter var en gång det som fick mig att vilja skriva.

Du kan köpa Johan Heltnes skivor från hans hemsida. Där kan du även läsa texterna till Sara.

Emil Jensen på Kulturkalaset

hämärä

det finns inga instruktioner för hur man hanterar olika slags oro

allt från oro över pengar

oro över åldershetsen i samhället eller känslomässig oro

vi är rädda för att bli beroende av något

som nästa dag åter kan försvinna bort

och även om man en stillsam natt känner något annat

så är oron där nästa dag lik förbannat

en relation är egentligen inte något man har

utan något man lever i

något man vaknar till och somnar till

något som möter ens händer

att få röra den man älskar borde vara tillräckligt i sig

det blir inte varmare utanför, men någonting blir varmare i mig

gör man slut med den man har kär

gör man också slut med en del av sig själv

en värld man levt i

man lämnar en del av sig själv och låter såret växa igen

försvinner det inte 

så försöker man sopa undan spåren och dölja lukten

man försöker att inte andas in luften

av den som inte längre andas bredvid en

hur kan man be en människa sluta kännas i en?

det är många som vill vara självständiga

men självständighet växer ofta till ständigt själv

ständigt själv och orolig över nya problem

jag har hellre en mage bredvid mig att kurra ikapp med

än att jag stänger av min hunger

för att jag blivit matad med fel saker

jag försöker hela tiden svälta oron 

och göda tilltron

för att få somna med den man älskar är tillräckligt i sig

det blir inte varmare utanför, men någonting blir varmare i mig

Nystädat

Tid och kropp nog för människor i vår närhet och därhet

Istället för väl valda ord blir det ofta väl glömda ord från mig. Kanske har det att göra med att jag stressar upp mig, istället för lugnar upp mig. Hade jag gått till en stressklinik hade jag antagligen stressat dit, lite som att äta tre tårtor innan ett besök med ens dietist. Hela grejen hade blivit meningslös.

Vi har skapat ett trångt samhälle där relationerna blir allt mer klaustrofobiska. Möten begränsas av tid, andra möten eller att man helt enkelt inte orkar ses mer än ett par timmar. Jag kan bara ses en timme. Har mycket att göra. Det är en dag imorgon också. En dag är det inte det.

Jag undrar var utrymmet i relationer har tagit vägen, har vi plats och tid och kropp nog för allting vi försöker fösa in i våra liv? Har vi plats och tid att internetgilla människor i häret och varet, så måste vi väl ha tid också för människor i vår närhet? Och inte bara de i vår därhet? Mängden av allt vi ska ha motsvarar inte vad vi kan ta emot.

Många har 600-700 vänner på Facebook. En människa du träffade senast för 11 år sedan har bakat en paj. Du gillar det, men varför? Facebook är det digitala alternativet till både uppväxt, förhållande, fest och skilsmässa. Där vi skriver vad vi gör, istället för att göra det. Det positiva med Facebook är väl att sidan lärt folk att de kan göra i princip vad som helst. Det är bara att skriva att man gör något, så är det så. Fånigt enkelt. 

Att ha många relationer på internet är inte samma sak som att ha det på riktigt. En som har 10 vänner på Facebook, som han eller hon faktiskt umgås med flitigt i vardagen, kan vara betydligt mindre ensam än någon som har 800 vänner, men som aldrig umgås med någon.

Jag önskar att relationer blir mer personliga och öppna igen. Där de varken behöver vara tidsbegränsade eller lida av flera olika stressymtom. Jag vill ha härbelägna relationer, inte långthärifrånbelägna, eller enbart internetbelägna. Kommunikationen begränsas så lätt i ett redan trångt samhälle. Vem hinner vi prata med, hinner vi säga allt, och är det bra att stressa fram det vi försöker säga?

Mitt råd är att man aldrig ska stressa sig igenom en människa. Låt han eller hon ta den tid som den behöver. Det är en dag imorgon också. En dag är det inte det.

Confessions

Människor

Jag vet inte när jag lärde mig att allting kan vara mänskligt

man kan göra en människa av allting
av platser, av hus, av gator som möts
jag lärde mig att om gator kan mötas så kan händer mötas
och jag fortsätter göra människor
av resor hem, bort
av nätter, dagar
av en ring
som du trär runt en människas finger
du trär dig själv runt hennes finger
och hon trär sig runt ditt...

människor är den viktigaste utbildningen du går igenom
det är människor du läser om nätterna
människor du bär på, föder, älskar
som gryr och skymmer
som blir för trånga runt hjärtat men som rymmer
mer än du tror 
det är människor som din mage kurrar efter
människor som du bor i, öppnar, stänger
viskar, ler, gråter, skriker
människor är besticken
och vattnet som rinner över dig i duschen
vattendroppar som går ihop
när du trär dig runt hans finger
och han trär sig runt ditt..

Bröststympning som skydd mot våldtäkt

Foto: Jakob Zocherman

En av fem kvinnor i Kamerun har blivit utsatt för en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök. Nu läste jag i Svenska dagbladet att det har blivit vanligt med bröststympning som följd utav detta. Man pressar varma föremål mot tjejernas kroppar för att hindra att brösten utvecklas. Jag tror, tyvärr, att det även i svenska samhället är vanligt att man ger sig på de som utsätts, istället för de som utsätter. En av fyra kvinnor i Kamerun har utsatts för bröststympning.

Många ser allvarligare på brott som sker i vår närhet, sker det i så avlägsna länder som Kamerun så anses det fortfarande vara hemskt, men det blir ändå inte samma uppståndelse. Men de flesta problemen är ändå globala. I Sverige så utsätter man så klart inte våldtäktsoffren för ytterligare kroppsliga övergrepp, däremot så är det få som blir dömda för våldtäkt, särskilt om det rör sig om enstaka fall. Våldtäktsförövarnas åldrar krymper dessutom allt mer, minns det som hände i Borås för två år sedan, där en tolvårig kille försökte våldta unga tjejer. 

Det är klart att mödrar i Kamerun blir oroliga när så många i landet faktiskt blir utsatta för våldtäkt alternativt försök till våldtäkt. Men att försöka skydda dem genom att tortera deras kroppar, i syfte att göra dem mindre attraktiva som offer, är bara fruktansvärt fel. Att skydda någon genom att ge den men för livet. Vad är det för slags skydd egentligen? Detta leder bara till att offren skuldbeläggs, när de istället behöver skydd och stöd.

Det vore bättre om man genomförde kraftfulla åtgärder och undersöker de faktorer som gör att så många män begår de här brotten. Såväl kulturella och sociala sådana. Det är utveckling man måste främja, inte avveckling och övergrepp. Särskilt inte när övergreppen beskrivs som ett skydd.

Besök från Småland

"Your hands were really warm"

Jag brukar skriva att jag kan se människor i olika ting, vilket har mycket med att göra att jag minns platser genom vad jag kände just när jag var där. Varje plats blir till en människa. Känner jag något nytt blir det som att jag sätter mina fötter där för första gången. Om jag inte känner något nytt, så blir istället många platser minnen och rester av människor jag tyckt om för länge sedan, som kanske inte ens finns kvar i livet. Medan människorna förändras, så är byggnaderna och städerna detsamma.
Något av det vackraste med att vara i Bulgarien var alla solrosfält som spred ut sig över landet. 
För två år sedan så var filmen "Be with you" den allra vackraste filmen jag dittills sett, om gryende kärlek i Japan. En kärlek som sträckte sig bortom livet, över solrosfält, över en flera veckor lång regnperiod. Det är fortfarande en av de vackraste filmerna jag sett. Bulgarien fick mig att minnas den. Solrosfälten är precis så vackra som jag kände att de skulle vara, för två år sedan.