Istället för väl valda ord blir det ofta väl glömda ord från mig. Kanske har det att göra med att jag stressar upp mig, istället för lugnar upp mig. Hade jag gått till en stressklinik hade jag antagligen stressat dit, lite som att äta tre tårtor innan ett besök med ens dietist. Hela grejen hade blivit meningslös.
Vi har skapat ett trångt samhälle där relationerna blir allt mer klaustrofobiska. Möten begränsas av tid, andra möten eller att man helt enkelt inte orkar ses mer än ett par timmar. Jag kan bara ses en timme. Har mycket att göra. Det är en dag imorgon också. En dag är det inte det.
Jag undrar var utrymmet i relationer har tagit vägen, har vi plats och tid och kropp nog för allting vi försöker fösa in i våra liv? Har vi plats och tid att internetgilla människor i häret och varet, så måste vi väl ha tid också för människor i vår närhet? Och inte bara de i vår därhet? Mängden av allt vi ska ha motsvarar inte vad vi kan ta emot.
Många har 600-700 vänner på Facebook. En människa du träffade senast för 11 år sedan har bakat en paj. Du gillar det, men varför? Facebook är det digitala alternativet till både uppväxt, förhållande, fest och skilsmässa. Där vi skriver vad vi gör, istället för att göra det. Det positiva med Facebook är väl att sidan lärt folk att de kan göra i princip vad som helst. Det är bara att skriva att man gör något, så är det så. Fånigt enkelt.
Att ha många relationer på internet är inte samma sak som att ha det på riktigt. En som har 10 vänner på Facebook, som han eller hon faktiskt umgås med flitigt i vardagen, kan vara betydligt mindre ensam än någon som har 800 vänner, men som aldrig umgås med någon.
Jag önskar att relationer blir mer personliga och öppna igen. Där de varken behöver vara tidsbegränsade eller lida av flera olika stressymtom. Jag vill ha härbelägna relationer, inte långthärifrånbelägna, eller enbart internetbelägna. Kommunikationen begränsas så lätt i ett redan trångt samhälle. Vem hinner vi prata med, hinner vi säga allt, och är det bra att stressa fram det vi försöker säga?
Mitt råd är att man aldrig ska stressa sig igenom en människa. Låt han eller hon ta den tid som den behöver. Det är en dag imorgon också. En dag är det inte det.
