Anna Järvinens senaste skiva Anna själv tredje är avslutningen på en trilogi. Anna har beskrivit skivans tema med ”att flyga”. En psykisk flygtur. Första gången jag tog mig tid att verkligen lyssna på Anna var på en spårvagn hem till det kollektiv vilket jag bodde i då. Låten var Nattmusik, från hennes andra skiva Man var bland molnen. Det var en sen kväll, längtan efter något fanns utspridd lite varstans, men inga händer hade gått ihop, inga människor. Anna sjöng med ett leende fast musiken var sorgsen. Jag pratade med Anna efter konserten på Liseberg i våras. Vi pratade om Nattmusik och Anna berättade att den utspelar sig hos hennes mormor i Helsingfors. För mig är Nattmusik Annas vackraste stund hittills.
Flera av Annas låtar behandlar invandring och integration. Innan Anna, under Malmöfestivalens näst sista dag, spelar Götgatan, från första skivan Jag fick feeling, presenterar hon låten som hur det är att vara invandrare och inte känna sig hemma i Sverige.
Det är femte gången jag ser Anna Järvinen live, alltid den viskande rösten, som ändå är påtagligt starkt, alltid det uttrycksfulla scenspråket. Efter spelningen letar vi efter Anna och blir insläppta backstage. Jag frågar Anna vilken låt hon själv tycker mest om av hennes egna, hon nämner Götgatan, då det var den första, den som öppnade upp för hennes solokarriär. Anna presenterar oss sedan för Magnus Vikström, som, under 90-talet, sjöng tillsammans med Anna i indiebandet Granada. Anna berättar även om det konstiga turerna med covern på Cocteau Twins Fotzepolitic, i Annas tolkning Hur man lättar helt enkelt, som först godkändes av bandet, men som senare ogillades. Anna själv tredje fick dras tillbaka, för att senare släppas igen, utan tolkningen av Fotzepolitic.
Mötet med Anna Järvinen varar under knappt tjugo minuter. Jag läste någonstans att möten med fina människor alltid är de kortaste. Det ligger något i det.
