Adam David Englund - Aldrig mer

Foto: Samuel Ternelius 

Adam David Englunds nya singel bär på dofterna av nyklippt gräs och blommande körsbärsträd. Melodin doftar verkligen vår och är som gjord för att ladda en med mer kraft. Melodin är verkligen fantastisk och är av en sådan sort att den verkligen styr låten. Det är verkligen toner som tar ens hand och bjuder upp en till dans. Jag måste säga att det känns fint att ha fått följa Adam under en längre tid. Jag fick upp ögonen för honom när han släppte Den sista bohemens klagan 2021 och jag tycker att Adam lyser mer och mer för varje släpp och jag märker att han har en större tro till sin röst idag, en större tro på sitt eget hantverk.

 

Från början fick jag höra saker som ”Håkan Hellström har en ny utmanare” och att Adam går i ”Håkans spår” men jag kan inte riktigt höra det själv och jag menar att det ibland är för enkelt att ta till Håkan när det gäller referenser. Som att Håkan nämns utav bara farten ibland utan närmre eftertanke. Det är svensk pop som Adam bjuder oss på, ofta med mycket eftertanke och mycket känsla. Förra året släpptes fyra singlar. Jag tyckte inte om Kyss mig riktigt, men övriga singlar var fantastiska, särskilt den lugna och livsbejakande En sång för framtiden med barnskrik i början. En fin kärleksförklaring till hans systerdotter, om att skapa minnen hand i hand. 

Aldrig mer är en rak poplåt. Mycket om att bli sviken och att skrika ut de där orden om att nu får det vara nog, jag ska aldrig mer igen hamna här. Så kanske livet fortsätter på det viset, att man fortsätter falla, man fortsätter svikas - men på något sätt reser man sig igen. Kanske med fler specialeffekter än förra gången för att kunna stå starkare i det. Kanske blir man också mer vis för varje gång. Låten bär som sagt en melodi med både kraft och charm och den återkommande slingan är fantastisk. Det är ett väldigt fint vårtecken vi får från Adam. Ett vårtecken som skänker en mer kraft.

Lyssna här nedan!

Befolkningen - Katarina Florentina

Foto: William C.W

Bandet Befolkningen har nyligen släppt debutsingeln Katarina Florentina, tillsammans med B-sidan Hela havet stormar. Bandet hette Tidigare Nisse P som började som ett soloprojekt men som växte i manskap och i styrka. Tre singlar blev det med Nisse P och när jag lyssnar igenom dem så uppskattar jag alla tre singlar, den poprockiga Sundbyberg med smart text, den melodiska Lilla My där texten ”kyss mig lilla My” fastnar på ett fint sätt samt den avslutande Atomer som verkligen är den låten som mest osar rock och det märks att bandet blev mer av ett rockband där snarare än det kompband de var innan. Jag gillade intensiteten i slutet. På sätt och vis så känns Atomer lite som Befolkningens debutsingel, som att fröet på riktigt såddes där och nu tas vidare i Befolkningen. 



Jag gillar Niklas Panteóns röst och hans texter och jag gillar landskapet som bandet bygger in texterna i. Texten i Katarina Florentina osar kärlek och har, liksom Nisse Ps Atomer, den fina intensiteten i slutet av låten. Jag gillar att man håller ned gaspedalen i slutet och bara kör. En låt skriven om att vara högt uppe i Eiffeltornet och samtidigt känslorna högt upp i kroppen. Fina känslor, starka känslor. Att inse både sitt eget värde och att kärleken är störst. 

Hela havet stormar är en luftigare och mer avskalad låt. Jag tycker att Katarina Florentina är klart bättre men jag gillar det avslappnade soundet och det är fint att genast få stifta bekantskap med olika sidor av bandet. Jag tror just den låten hade blivit än bättre med mera drag. Då hade det blivit en riktig hit, för den har det i sig. Men överlag är det en spännande debut från Befolkningen och det ska bli spännande att se var man väljer att styra sina steg härnäst.

Lyssna här nedan!

Fem album: St. Jimi Sebastian Cricket Club

Foto: Fallckolm Cuenca

"Frågan '5 favoritalbum' seglade ut till hela bandet under en sittning på Lagerbaren i Skanstull och vi hamnade snabbt i en limbo över hur man ska tänka när man får en skiva var. För det är ju som alla förstår helt omöjligt och kan bryta ner vilken tuffing som helst, ungefär som kryptonit för Stålmannen. Jag tryckte hårt på att Fabian skulle välja en skiva med The Fall (Manchester-post punk, cred) och att vi inte under några omständigheter fick välja nåt med Metallica. Vi landade någonstans mitt emellan tror jag och framförallt i 70-talet visade det sig." hälsar det fina Stockholmsbandet St. Jimi Sebastian Cricket Club. 

De är aktuella med singeln Soothing nights som jag tycker är en av bandets bästa hittills och överlag en av årets bästa singlar hittills. En melodiskt ljus och luftig låt som stegrar långsamt och effektivt. På Valborg spelar bandet på Nefertiti här i Göteborg. Missa dem inte då! Idag gästar alltså bandet serien Fem album. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel.  

Jimi: The Clash – London Calling (1979) 

Ett album som jag såklart upptäckte några år efter det kom ut men samtidigt helt omöjligt att inte vilja lyssna på så fort man ser omslaget. Kommer faktiskt inte ihåg exakt hur mycket jag fick kämpa innan jag började gilla den då man ju lugnt kan säga att det är många olika influenser som trängs på detta dubbelalbum. Från Spanish Bombs, Death or Glory via Guns of Brixton, Clampdown till Jimmy Jazz. Så här i efterhand är det ju helt otroligt att en punkband kunde skruva till soundet och göra en sån här skiva utan att det blir pannkaka och idioti. 

Markus: Pink Floyd – Wish You Here Here (1975) 

För att min dotter har somnat till den här skivan i över 5 år och att den även gav mig trygghet som liten, plus att den var en stor anledning att jag själv började med gitarr. (Jimis kommentar: Vi bör också tillägga att Markus har lyssnat igenom musiktidningen Rolling Stones top 500 albumlista från botten upp till toppen. Resan tog 2 år så han borde veta vad han pratar om!) 

David: David Bowie – Low (1977) 

Jag började lyssna in Bowie mer än bara singlarna hösten 2015. Low föll jag för direkt, älskar hur olika sidor den har vilket gör att den går att lyssna på varv på varv på raken. Drivet första halvan lugnar ner sig till ambient andra halvan, sen tillbaka till drivet när skivan börjar om. Några månader efter jag upptäckt Low gick Bowie ur tiden, vilket nog också förstärkte känslan kring den skivan för mig. 

Mats: Dire Straits – Brothers in Arms (1985) 

Fick som liten grabb skivan överspelad till kassett av brorsan, en av flera artister som startade gnistan på mitt instrument och musikintresse. Speciellt låten Money For Nothing – med introt, de tuffa trummorna och gitarr-licket, man blev snabbt helt såld! 

Jimi: Bob Dylan – Desire (1976) 

För mig Dylans bästa skiva följt av Slow Train Coming. Oroligt välskrivna sånger och med fioler av Scarlet Rivera som smeker fram som en katt för att sen snurra iväg som en virvelvind, otroligt fint. Såg dock Bob live för en 10 år sedan i Stockholm. Kände knappt igen en låt då det låg en tjock jazz-aura över hela konserten. På vägen hem var flera på tunnelbanan supernöjda med spelningen. Då insåg jag att jag nog inte var ett stort Dylan-fan, utan bara gillar Dylan. Det krävs mycket mer av mig för att våga kalla mig det.

/ St. Jimi Sebastian Cricket Club 

Lyssna på Soothing nights här nedan!

Shtoltse lider - Mayn heym - Mitt hem

Det är fint att lyssna till olika slags språk och att även det utan ord kommunicerar så mycket till en. Duon Shtoltse lider visar det i debutsingeln Mayn heym - Mitt hem. De sista minuterna är helt instrumentala men säger ändå väldigt mycket och jag uppskattar verkligen klockspelet i låten. Det klär låten i ett extra lager av skönhet. 

Projektet Shtoltse lider startade redan 2015 på ett plan, då genom duon Ida&Louise (Ida Gillner och Louise Vase). Albumet som heter just Shtoltse lider släpptes 2019 och är ett vackert möte mellan poesi och musik, ett album som präglas av både nyfikenhet och öppenhet. För två år sedan bjöd Ida in Livet Nord att bilda duon Shtoltse lider och tanken med projektet är att lyfta fram dikter skrivna på jiddisch av kvinnor. 

Just dikten Mayn heym - Mitt hem är skriven av Anna Margolin och översatt till svenska av Beila Engelhardt Titelman. Låten är verkligen ett möte där något förenas; språk, uttryck, känslor och det är ett möte som varar i hela åtta minuter. 

Det är mycket som går ihop på ett fint sätt i låten, som samspelet mellan Idas röst och Livets violin, pianot sköra toner och klockspelets mer nyfikna och lättsamma. Jag uppskattar verkligen när det märks att varje ton, varje nyans av en artists uttryck skiner av nyfikenhet och upptäckarlusta. 

Det här är sökande musik som behandlar likaväl sökande texter och den visar verkligen en lust att upptäcka och ge liv åt texter som på alla sätt förtjänar att lyftas fram och andas. Ida har en röst som fängslar en och genom de åtta minuterna sitter jag och bara njuter. Allt är stilla och fullt av liv på samma gång.

Lyssna här nedan!

Mollie Minott - The worst in me

Foto: Privat

Mollie Lindén, som släpper musik under namnet Mollie Minott, har precis släppt singeln The worst in me, ytterligare en del av det kommande debutalbumet som släpps i maj. Senast jag skrev om Mollie var i samband med att hennes låt What a feeling hamnade på min lista över de bästa låtarna 2023. Jag skulle säga att Mollies musik har väldigt många fina sidor och hon är ofta min kvällsmusik i hörlurarna. Det är stora delar känslan hon frambringar som det handlar om, hur hennes röst är formad i styrka och trygghet. I What a feeling fastnade jag mycket för texten om att kunna uppskatta det lilla i livet och att inte behöver märkas med någon speciell mening. Det är väldigt fint att leva ändå. Allt behöver inte vara något för att vara något. I mars släppte Mollie låten Love you and hate you som var dansant med mycket luft under vingarna. Ett skönt avslappnat sound. En av Mollies bästa hittills och en låt som liksom växer för varje gång man hör den. Låten är som en solig helg i mars. Som att kylan, som i övrigt ofta präglar den månaden, bara rinner av en.

The worst in me är en låt som drar ned på tempot, där Mollie sjunger duett med gitarren. Texten berör djupt om en relation som förut gav lycka, ljus och solsken men som ändras och istället framkallar ens sämsta jag. Plötsligt får man inga tusenskönor längre eller prydnader från andra länder. Plötsligt står man istället med tomma händer och en minst lika tom själ. Mollies röst är rakt igenom fantastisk och jag lovar att hennes debutalbum kommer förändra mycket hos er när ni väl får höra det.

Lyssna här nedan!

Karro Walker - IDIOT

Karro Walker som huserar i Örnsköldsvik har precis släppt debutsingeln IDIOT och jag inser när hon i slutet drar ut på orden ”vad jag gör här då” att det här är riktigt riktigt starkt. Det låter som om rösten nästan brister. Det berör väldigt. Karro har studerat tre år på Framnäs Folkhögskola, hon är en del i gruppen Capella och hon är även producent. Hon är själv producent till debutsingeln. Det ryms mycket vilja och glöd i Karro och IDIOT är en berörande och vacker debut från henne som lovar att det här bara är första ingrediensen, det kommer fler smaker, det kommer fler delar i något som kommer byggas upp till något väldigt stort. Mina öron är redan säkra på det. 

Det är en låt där det atmosfäriska landskapet runt Karros röst stillsamt viskar sig fram medan hennes röst står stadigt och lyfts fram på ett fint sätt. Texten, om en relation där det finns någon annan med i bilden, en annan som tar plats i den andras drömmar - vad har man för roll då? Vad spelar ens hjärta för roll egentligen om den man tycker om drömmer om någon annan? Karros röst hade klarat många tyngdlyft. Den bär allt det tunga på ett mycket fint sätt. Jag är imponerad och rörd.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Åkra

Omslag: Jacob Reinikainen Lindström, Annelie Åkerlund 

Annelie Åkerlund har tidigare släppt musik under eget namn. EP:n Calling out släpptes 2014 och den innehåller en hel del guldkorn, särskilt den finstämda titellåten. Singeln Vidare kom sju år senare. En smått dansant låt om att vara ambivalent om vilken väg man vill ta relationen.  Sedan en knapp vecka tillbaka är Annelie tillbaka med singeln The tide, nu under namnet Åkra. The tide påminner en del om soundet hon hade på Calling out, numera dock i än mer drömska kläder och i ett stundtals synthigt landskap. Jag upplever att hon är mer trygg i sitt sound nu och för mig skiner det verkligen igenom. Låten är en fantastisk nystart där olika ljud möts och kommunicerar med varandra på ett fint sätt, på toppen av det också Annelies fantastiska röst. Idag gästar Åkra bloggen för ett musikminne!

Det var en kväll under våren eller hösten. Kan inte minnas exakt när eller vilken årstid det var och när jag kollar efter gamla biljetter i inkorgen hittar jag ingenting. Det var länge sedan, säkert tio år sedan eller mer. Hur som helst, jag hade varit på Anna Ternheims konsert på Cirkus. Jag gick själv och efter konserten tog jag Djurgårdsfärjan tillbaka hemåt. När jag tänker tillbaka kommer jag ihåg hur jag stod där längst fram på färjan, solen precis hade gått ner, en rätt kylig kväll och jag var helt förtrollad av hennes uppträdande. Hur hon kunde stå där och leverera en sådan otrolig känsla under flera låtar - helt själv. Hennes karaktäristiska röst och sätt att spela gitarr var magiskt och unikt. Genom åren har hon inspirerat mig mycket, jag tror att hennes vemodiga och melankoliska toner har satt djupa spår hos mig och även i min egen musik. 

Vissa artister fastnar hos mig på ett särskilt sätt; deras melodispråk och sätt att göra ljudlandskap lämnar ett sådant avtryck att jag bara vill återvända och lyssna igenom album efter album. Det känns hemma på något vis. För mig är Anna Ternheim en sådan artist, och det vore fantastiskt om min musik kunde ha samma effekt på någon en dag. Men först måste jag släppa alla de låtarna, och de är på väg!

/ Åkra 

Lyssna på The tide här nedan!