 |
| Foto: Press |
Göteborgarna i Staf är ett av landets, i min mening, mest spännande band. Glöm mig är redan nu en av årets bästa låtar och det finns en energi i bandet som jag gärna går klädd i dagarna i ända. Det är en fantastisk poplåt. Jag gillade även ...som idioter som släpptes tidigare i år. Där lät det mer ruffigt. I början spelade bandet mer klassisk punk, men med tiden har musiken vidgats. Genre spelar egentligen inte så stor roll, tänker jag. Det viktigaste är att det görs med känsla och att man märker att medlemmarna brinner för det lika mycket som de vill att lyssnarna ska göra. Det märks här. Texterna är strålande och sjungs ut i både riviga samt mjuka melodiösa landskap. Idag gästar bandet serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
Det här albumet har inspirerat oss väldigt mycket i den vägen vi börjat gå mot, mer åt post-punk snarare än vad vi tidigare placerats som, ett klassiskt punkband. Produktionen, upprepningen av enstaka textrader och en känsla med det här bandet under den perioden har fått oss att vilja springa in i studion. Vi tycker om den här mystiska, nästan drömska post-punk som är melodiös och kan skifta mellan väldigt komplexa till enkla arrangemang.
The Stone Roses - The Stone Roses (1989)
Bästa debutalbumet någonsin, diskutabelt ett av de bästa albumen genom tiderna. Sättet de blandar 60-talspop med "moderna" element är genialt. En av låtarna på vår platta (Amor) är väldigt inspirerad av just Alan Wrens trummor, med ett groove som bara går igenom hela låten, med en basgång som ackompanjerar och skiftar enkelt.
The Cure - Wish (1992)
Vi älskar The Cure, vi älskar Robert Smith. Jag (Sebastian) har till och med det här albumet tatuerat på min arm. När folk pratar om det här albumet säger de ofta att det är ett av deras gladare, men jag ser det som motsatsen. Det är nog ett av deras deppigaste plattor, tillsammans med Disintegration och Pornography (om inte Faith). Robert Smiths sätt att låta varje instrument göra sin egna grej, olika melodier och rytmer, har inspirerat oss väldigt mycket i processen till hur vi bygger upp våra låtar. Dessutom var detta album något av det som klargjorde vår syn i hur vi vill låta, som ett postpunk-band med influenser från alternativ rock (vilket denna platta kan beskrivas som.)
Nick Cave & The Bad Seeds - Let Love in (1994)
Likt plattan ovanför är låtarna här väldigt genialt uppbyggda, alla instrumenten spelar i olika melodier och rytmer och ofta väldigt minimalistiskt, men som helhet blir till något större. Ta bara Red right hand som exempel. Texterna på den här plattan är också sjukt bra.
Whipping Boy - Heartworm (1995)
En av våra favorit alt-rock-plattor. Bra texter, bra låtar och ett sound som är tungt men ändå på ett sätt vackert. Synd att det inte är fler som lyssnar på de, eftersom Whipping Boy (och speciellt den här plattan) förtjänar mycket mer uppmärksamhet och uppskattning. Kan beskrivas som albumet som fick oss att vilja röra oss mer mot ett alt-rock sound och inte bara post-punk eller klassisk punk.
Andra album värda att nämna som har inspirerat oss:
Joy Division - Unknown pleasures (1979)
Hurula - Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för (2014)
The Birthday Party - Junkyard (1982) (främst inspo för mig, Sebastian)
Pixies - Doolittle (1989)
/ Staf
Lyssna på Glöm mig här nedan!
