En djupdykning genom diskografin: Big Fish

Foto: Albin Händig 

Big Fish bygger just nu på ett nytt album och jag beskrev senaste singeln, duetten med Lina Horner, Divor av sot som något av det bästa jag hört från bandet. Jag ser verkligen fram emot att få höra alla ingredienser som kommer bilda nästa album. Sett till smakproven vi fått hittills så tror jag att det kommer bli en mer industriell släkting till Kalla döda drömmar, men vi får se om det stämmer längre fram. Här nedan går jag igenom bandets diskografi och Spotify-länkar finns att hitta genom att klicka på albumets respektive EP:ns titel. 

Hydrology (1991) 

Debuten är på engelska och det är en intressant debut, färgad av band som Die Krupps. Jag tänker på svarta nätter och på de synthklubbar på Haket som jag alltid gick till när jag precis flyttat till Göteborg. Det är på många sätt oljud men ett oljud som jag verkligen uppskattar på många plan. Inledande Into three är fantastisk och melodiös med sin synthslinga och efterföljande Parasites en metallisk punklåt som trycker ned gaspedalen. Det som utmärker EP:n mest är saker som bandet lämnade efter den. Som en industristad som växte till något annat, men jag är glad att jag fått lyssna på kärnan av det som senare blev Sveriges mest unika band. 

Vargavinter (1992) 

Ett skifte av både språk och sound, även om det industriella finns kvar som grund, bland annat i Den smala vägen. Albumet är väl det tydligaste mötet mellan det industriella skramlet och tyngden och den mer vemodiga folkmusiken, även om Andar i halsen delvis bjöd på samma vara. David Gieses röst gick här mer till en berättande ton i flertalet låtar och tyngden kom snarare på andra sätt. På vissa sätt låter det som om ett Die Krupps med toner av visa. En ganska spretig och svår skiva, kanske deras allra svåraste men jag gillar blandningen och tycker att albumet överlag bjuder på ett svängigt rått vemod. Balladen om natten är en av bandets finaste låtar och påminner till viss del om hur bandet låter idag. Jag kommer nog alltid se Big Fish som ett sökande och nyfiket band som intresserar sig för förändring. Just här fick nyfikenheten kanske det mest spretiga utslaget, även om det förstås inte är så konstigt, med tanke på hur ungt bandet var här. 

Dans mot tiden (1993) 

Här tog man ett ännu större steg åt folkmusiken. EP:n innehåller fyra låtar och förutom Rörande själlösa vandrare (snygg sång av Andreas Iverhed), som fortfarande är som gjord på en verkstad, är låtarna överlag dansanta visor. Särskilt titelspåret är en fröjd för örat, en rejäl medeltidsdans som liksom bjuder upp alla på scen. Första gången jag lyssnade, jag tror att jag var typ 10 år, så hade jag aldrig hört en tyngd samtidigt vara så dansant. Jag minns att jag svängde runt på mitt rum i Lindsdal och skrek med i texten. Hycklerivisa ger mig samma vibe, förutom att den är mer stilla. Davids röst är fantastisk just där, som klippt och skuren för att berätta en historia som man fastnar i. 

Sånger ur sten (1994) 

En klassiker och skivan som lade grund för min kärlek till bandet. Jag tror detsamma gäller för många runtom landet. Albumet är som en uppväxt version av Vargavinter, liknande idéer men med en tydligare riktning. Historiemissbruk är som en mer utåtagerande släkting till När idag blir igår, men där den nyss nämnda låter mer som en inre käftsmäll låter verkligen detta som ett hårt fysiskt slag mot ett samhälle som stänger ute och föder hat. Texterna bjuder överlag på finurliga metaforer, politiska texter med mening utan att skriva någon på näsan. Fritt för vinden är en låt som gjord för att ta på sig hörlurar och tillsammans med låten hoppa på alla jobbiga dagar tills de försvinner. Nyårshambo är förstås en klassiker, liksom Vandringsvisa i de krossade skallarnas tid. Det är ett album som jag bar med mig långt in i tonåren och som hjälpte mig mycket, satte mina tankar på plats när de svävade för fritt och satte mitt hjärta på plats och gjorde det till en stabil grund för något fint att växa i. Ett album som bidrog till att min tonårsperiod blev ett tryggt rum som jag på många sätt trivdes i. 

Andar i halsen (1996) 

Skuggad är en av mina favoriter med bandet. Det är en låt jag ofta återkommer till. Överlag tycker jag dock att skivan är ganska ojämn. Folkmusiken fick här stå tillbaka för mer tyngre rock, även om här också finns en del fina visor. Titelspåret är en av bandets mest experimentella låtar, men också en låt som verkligen fångar nyfikenheten i bandet. Man vet aldrig riktigt var man har dem, men det där intresset för skapande och för det lekfulla, modet i att våga söka efter det lyser verkligen igenom. På många sätt en tillbakagång till ett råare sound. Samtidigt också en slags genomgång av allt som Big Fish dittills hade sysslat med, vemodig visa, industriellt skrammel, folkligt gung och snabbare metallisk punk. Jag tycker att albumet har ett par toppar men samtidigt fler dalar än vanligt, där det ryms mer tyngd än melodi. Texterna här tolkar jag som mer personliga än på tidigare album, det är mer poetiska tankar i ett hårt fodral. Även om det, sett till tidigare Sånger ur sten, blev en viss besvikelse för mig när jag hörde albumet så tycker jag att det trots allt håller hög nivå och verkligen fångar tankarna som både bygger upp och håller Big Fish vid liv. Det fångar resor och en nyfikenhet för det andra. Bort från det stela och ”så här har det alltid varit”. Man visar att musik uppstår ur samspel, ur inspiration, ur ett intresse för andra människor. Man visar på det fina i att faktiskt möta andra människor och visar vad som händer då. Så trots en något svagare skiva så fångar den det fina i konstellationen. 

Kalla döda drömmar (2022) 

En comeback som drog bandet åt ett helt nytt håll samtidigt som man blickade tillbaka dit man började. Miljön blev återigen mer industriell samtidigt som ensliga pianon formade albumet på ett både vackert och berörande sätt. För mig är det ett av 2000-talets allra största album. Döden vid Järva Krog berör mig på ett personligt själsligt plan och När idag blir igår är en oerhört stark resa genom högerextremismens framfart. Svindleri är en tung låt som bärs upp av skrot från förr, samtidigt som den visar upp bandet från nya sidor, där influenser hämtas från hela världen. Texterna är både personliga och politiska och överlag reflekterade, påverkade av livets gång. Det är ett slags filosofiskt skrammel för både hjärnan och öronen. Det är ett album som jag tycker är tydligt färgat av Blixa Bargeld och hans Einstürzende Neubaten men också ett bevis på att Big Fish är ett unikt band som låter som sig själva fast på ett helt nytt sätt. Vissa jobbiga nätter sätter jag på Vår borg en ruin och tyngden där krossar allt mörker, lämnar det helt bortsopat från kroppen.